I begynnelsen var modern | Stockholms Fria
Stockholms Fria

I begynnelsen var modern

I mitten av 1960-talet föddes dekonstruktionen, den teoribildning som utmanade strukturalismen och de förenklade politiska analyser som var förhärskande ett decennium senare. Julia Kristeva var en av förgrundsfigurerna i den grupp som ville lyfta det som strukturalisterna hade ignorerat: motsägelsen, sprickan - den inkonsekvens som finns i varje berättelse. Kristeva frågade sig bland annat hur det påverkar oss att alla människor är födda av en mor.

Det sägs att Julia Kristeva var från Bulgarien en gång i tiden. Om det vet man knappt något om, den vi känner som Kristeva är den 'franska teoretikern' och när hon berättar sin historia inleder hon alltid med en viss regnig kväll under julen 1965. Det var då hon anlände till Paris på ett stipendium. (Det upphör aldrig att förvåna mig hur hon kom och gled rakt in i hjärtat av tänkeriet - utan problem blev hon accepterad! Men som hon själv beskriver det: mer än ett accepterande var det ett spontant släktskap.)

Snart började hon arbeta åt antropologen och strukturalisten Claude Lévi-Strauss. De flesta studier inom humaniora handlade under den tiden om just strukturer, system, klassi-fikationer, att närma sig människan genom kulturens form snarare än dess innehåll. Men andra synsätt var på väg. 1966 uppfann Roland Barthes dekonstruktionen. Han, Lacan, Derrida, Sollers och Kristeva satt ofta tillsammans och fikade på Montparnasse och i centrum för deras samtal stod det man hade ignorerat inom strukturalismen: avbrottet, motsägelsen, tvetydligheten, pausen, sprickan. Istället för att stänga analyser, göra dem kompletta, intresserade man sig nu för den lilla inkonsekvens som finns i varje berättelse. (Som när man analyserar sina drömmar: det finns alltid något skumt som inte passar in och som man måste utelämna för att tolkningen ska hålla ihop.)

Hos Kristeva var 'den felande länken' det talande subjektet. Hennes första verk Séméiotiké. Recherches pour une sémanalyse studerade språket utifrån poesin, hur den bryter med de språkliga strukturerna och därför avslöjar det mänskliga psykets processer.

Men det som gjort Kristeva till en av de populäraste teoretikerna i dag, och anledningen till att man stöter på henne i alla möjliga akademiska sammanhang, är hennes bidrag till att föra feminismen mot en ny nivå. Ebba Witt-Brattström beskriver mötet med Kristeva som en befriande upplevelse: 'Min egen intellektuella utveckling vore otänkbar utan hennes teori. Kristevas texter föll i mina händer 1981 när jag befann mig i en teoretisk återvändsgränd efter sjuttiotalets förenklade politiska analyser.'

Tillsammans med sina vänner från tidskriften Tel Quel hade Kristeva kommit fram till att det äkta omvälvande inte behöver vara att attackera de omedelbara sociala förhållandena, utan att ifrågasätta den mänskliga kulturens grundläggande antaganden. Frågor som: varför talar vi? Varför har alla folk språk med grammatik och regler? Varför vill poeterna luckra upp dem? Och hur påverkar oss det faktum att alla människor på jorden är födda av en mor?

Med Kristeva kan vi för gott glömma Bibelns pompösa 'I begynnelsen var ordet', något föregick detta: i begynnelsen var modern och efter det bara sublimerad moderslängtan. Människans ursprung är en för-språklig tillvaro präglad av rytmik, brus och vätskor. Som foster i livmodern då vi inte är subjekt än utan ett varande, moderbarn, en enhet som ännu en tid efter att vi fötts fortsätter att existera: mjölken flödar och talet är fortfarande läten.

Men 'sedan kommer avgrunden som öppnar sig mellan denna kropp och det som har varit dess inre: avgrunden mellan mor och barn' skriver hon i Stabat Mater. Då denna separation är ett faktum kommer barnet i sin saknad och längtan att ropa 'Mamma!' och språket är fött. Språket är alltså något som uppkommit för att täcka över en brist - ett sjukdomssymptom, med andra ord, och Kristeva skriver: 'vi är alla fobiker i den mening att det är ångest som får oss att tala.'

Vi talar för att lindra smärtan över denna ursprungliga förlust. Språket är således konstituerat av två betydelseskikt: driften samt den struktur som den kanaliseras genom; längtan samt grammatik och syntax.

Dessa två skikt kallar hon för det semiotiska och det symboliska. De spelar hela tiden mot varann och att skapa mening skulle inte vara möjligt utan vare sig det ena eller det andra. Antingen har vi osammanhängande babbel eller ett system utan människor.

Detta relaterar till en annan av hennes stora teorier, den om abjektionen. Abject betyder ungefär 'äcklig' på engelska och franska, och med abjektion menar Kristeva bortträngandet av detta 'äckliga.' För varför finns det egentligen saker man inte står ut med, som när det blir skinn på mjölken och man ryser i hela kroppen, eller mormorsfingrar ur badkaret, trasiga naglar eller mer fundamentalt äckel som kiss, bajs, könsvätskor och allmänt slem?

I Fasans makt förklarar Kristeva att det rör sig om ett äckel inför det ursprungliga köttsliga stadiet. När barnet grimaserande stöter bort den skinniga mjölken, stöter det samtidigt bort sig själv. För att kunna bli de subjekt vi är har vi förträngt detta köttsliga och vill inte påminnas om det. Vi önskar renhet, kategorier, grammatik, men det bortträngda fortsätter att jaga oss och kommer upp mot vår vilja, vi stammar, dreglar, sluddrar och tappar kontrollen över våra kroppar. Kanske längtar vi samtidigt efter det, vilket poesin och kärleken tycks vittna om.

Abjektionen gäller i hela världen, skriver hon i samma bok, överallt där man har skilt sig från modern och istället fått språket, 'faderns lag', för att låna en lacansk term. Som exempel visar hon på olika riter. Manlig omskärelse kan ses som ett sätt att separera sig från moderns köttslighet och istället ingå förbund med den patriarkala guden.

I många kulturer får kvinnan inte gå runt i samhället när hon har mens, ingen får röra vid henne och hon ska helst sitta avskild tills den är över. Mat kan också anses som besudlande, varför man på många platser välsignar eller utför någon ritual runt den för att kunna äta.

Subjektet, detta falska 'jag' hotas nämligen genom moderligheten (det tillstånd då det separerade jaget upphävs) av icke-jaget, eller all-jaget. Och, menar hon, i kulturer där modern har en stark roll (inte samma sak som kvinnan) är skräcken för 'orenhet' extra stark. I och med att moderns roll har minskats i väst har vi också kunnat släppa på dessa regler.

På senare tid har Kristeva skrivit romaner och en som kan vara intressant att börja med är Samurajerna. Kristeva har, inspirerad av Bachtín, uppfunnit termen intertextualitet som beskriver hur texter talar med varann, och här är intertextualiteten uppenbar: Samurajerna är på många sätt en fortsättning på Simone de Beauvoirs Mandarinerna. Flera av karaktärerna går igen och har samma alias. De franska intellektuella är här inte längre mandariner, en härskande klass, utan samurajer, 'för att varje konst är en krigskonst där man tar sitt liv för att skapa en ny kropp, en ny form.'

I Samurajerna får man stifta bekantskap med Lacan, Foucault, Derrida, Barthes med flera. Det är på många sätt en fascinerande bekantskap att göra, man får följa hur de tänker, och det gör de verkligen hela tiden. När de spelar tennis förundras Kristeva över hur 'strukturalistiskt' spelet är och när de åker till Kina 1974 som den första grupp västerländska intellektuella efter kulturrevolutionen, lyssnar hon på barns tal och funderar över deras språkinlärning, hon tittar på bondkvinnors måleri och reviderar sin uppfattning om människans utveckling.

Läsaren av Samurajerna kanske gör samma iakttagelse som Kristeva beskriver genom karaktären Olga från ett oidentifierat östeuropeiskt land. Nyss anländ anmärker hon: 'Den lidelse som de lade ner på att studera, diskutera, tränga in i ord och texter, jämföra åsikter med hårfina skillnader och stor samstämmighet, gjorde dem till ett förbluffande släkte. Olga hade aldrig kunnat föreställa sig att sådana som de fortfarande skulle finnas. Under Medeltiden, ja. I totalitära länder, givetvis, eftersom idéer under politiskt tvång blir lika viktiga som en tro. Men här? Anade de hur egendomliga de var?'

Fakta: 

Kristeva på svenska
Julia Kristeva finns på svenska bland annat i Stabat Mater, Julia Kristeva i urval av Ebba Witt-Brattström, 1990, Främlingar för oss själva, 1991 och Samurajerna, 1991, alla på Natur och Kultur.

Annons

Rekommenderade artiklar

Hetlevrad poet odödliggjord

Efter att den sovjetiske poeten Vladimir Majakovskij begått självmord genom att spela rysk roulett den 14 april 1930 togs hans hjärna ut och vägdes av Hjärninstitutet, som bedrev studier av geniers huvuden. Problem uppstod när de märkte att den vägde 360 gram mer än Lenins – hur skulle de förstå sig på detta?

Därför är jag anarkist: Anarkism är att låta alla skapa

Det var som servitris på en italiensk restaurang jag insåg anarkismens fördelar utifrån den anställdes perspektiv. Jag minns att jag var mycket upprörd över idiotin i att femton personer skulle rusa runt och lyda minsta order från ägaren Benny, som själv inte hade någon annan funktion än att övervaka oss och likväl tjänade merparten av de pengar vi drog in. Varför kunde vi inte göra oss av med Benny och sköta ruljangsen själva: mindre stress, mer betalt och trevligare stämning? Det fanns liksom ingen poäng med Benny, förutom för honom själv förstås, och jag kunde utan svårigheter se framför mig hur bra allt skulle fungera utan honom. Ifall hans lön delades mellan oss skulle vi ha råd att ta det lugnt, kanske anställa en till och tillsammans besluta om ekonomi och förändringar. Det kunde i vilket fall som helst inte fungera sämre än med Benny, som hade en videokamera i köket för att kolla att vi inte åt gratis eller snodde mat och som höll alla anställda i ett tillstånd av konstant irritation, vilket gick ut över både maten och gästerna.

Kampen för fria utrymmen

Samtidigt som förortsprotester och studentstrejker pågår i Frankrike går ungdomar ut på gatorna i Spanien i en helt annan protest: mot begränsningen av det offentliga rummet. Tusentals människor slåss för rätten att dricka alkohol på offentlig plats. Eller är det mer som står på spel? undrar Kajsa Ekman, på plats i Barcelona.

I begynnelsen var modern

I mitten av 1960-talet föddes dekonstruktionen, den teoribildning som utmanade strukturalismen och de förenklade politiska analyser som var förhärskande ett decennium senare. Julia Kristeva var en av förgrundsfigurerna i den grupp som ville lyfta det som strukturalisterna hade ignorerat: motsägelsen, sprickan - den inkonsekvens som finns i varje berättelse. Kristeva frågade sig bland annat hur det påverkar oss att alla människor är födda av en mor.

Mannen är ett subjekt - kvinnan är en negation

Queerinriktade feminister talar ofta om att vi lever i ett samhälle där normerna föreskriver två kön. Det är denna uppdelning vi måste motarbeta för att nå frihet; genom att motsätta oss, parodiera och driva med rollerna kan vi upplösa dem. Det finns dock alternativa teoribildningar. Kajsa Ekis Ekman skriver om filosofen och psykoanalytikern Luce Irigaray som menar att normen bara föreskriver ett kön. Och sedan en negation av detta enda. Det intressanta med feministisk teori, som med all teori över huvud taget, är att man alltid utgår från en analys av de rådande förhållandena. Man talar om hur det ser ut, och sedan, i motsats till detta, hur man vill att det ska se ut. Men hur ser normen ut egentligen? Föreskriver den verkligen två kön?

© 2017 Stockholms Fria