Det är tisdag eftermiddag och Reactor har endast varit öppet i en timme. Trots det är gamla Idrottens hus på Edvard Griegsgången fullt med folk. I biorummet sitter ett gäng och kollar på film på en stor bioduk, i pysselverkstaden gör några andra tröjor, pins och väskor medan ett par kompisar spelar poker i kaféet.
- Det är inte riktigt klart med möbler, men vi ville så gärna öppna så det får komma senare, säger Reactors föreståndare Mårthen Gunnarsson och slår sig ner vid ett av kaféborden.
Rummet inger känslan av att vi befinner oss i en källare, fastän det ligger över jord. Tegelväggarna är svartmålade men den i taket upphängda diskokulan sprider kulört strålkastarljus i rummet. På väggen ovanför skivspelarna formar blå lysdioder bokstäverna 'DJ'. Musiken pumpar ut från de stora högtalarna som är uppställda bredvid scenen. Om två dagar ska alltsammans invigas då poeten Daniel Boyacioglu blir Reactors premiärartist.

Mårthen anställdes för sex veckor sedan och började direkt leta efter ungdomar som var intresserade av att starta upp Reactor. Intresset var stort och ett femtontal anslöt sig till planeringsarbetet. Nu har de tillsammans målat om och inrett det 600 kvadratmeter stora husets undervåning. Mårthen väntar dock på förstärkning då ytterligare två tjänster är utlysta.
- Sen ska vi göra om på övervåningen. Där ska det bli en träningshall för boxning, brottning och så är det några som ska börja med feministiskt självförsvar där också.
Med ett förflutet som anställd på Kulturhusets ungdomsverksamhet Lava är Mårthen van att arbeta tillsammans med unga. Skillnaden tycker han är att till Lava, som ligger vid T-centralen, åkte människorna medan Reactor ligger mitt i ett bostadsområde.
- De som bor här i närheten bryr sig verkligen om Reactor, det här är deras ställe. På Lava fanns inte den känslan.
Mårthen säger att ungdomarna som bor i området helst stannar där, medan det i andra förorter finns en större rörlighet. Av den anledningen är det viktigt att Reactor finns just i Husby.
- Det har varit problem på fritidsgårdarna här omkring, med äldre tonåringar som varit mycket på ställen som egentligen riktar sig till yngre. De mellan 16 och 20 år har inte haft någonstans att ta vägen, speciellt inte de under 18 som är för unga för att gå på krogen. Du vet, det är det här klassiska 'vi har ingen lokal', säger Mårthen och ler.

Genom musiken som fyller rummet hörs glädjerop och skratt från pokerbordet. En tjej kommer stolt fram till Mårthen och visar upp en väska hon just gjort inne i pysselverkstaden.
- Den blev ju jättefin! säger Mårthen uppskattande och tjejen går tillbaka mot verkstaden med ett stort leende på läpparna.
Mirja Särkiniemi, Kista stadsdelsnämnds ordförande, berättar att förslaget om att starta Reactor kom efter den omskrivna ockupationen av ett gym i Husby hösten 2004.
- Det var då vi förstod att ungdomarna här i stadsdelen behöver ett ställe att umgås på, ett ungdomshus. Vi är glada över att vi har fått in kostnaderna i vår ordinarie budget så att vi kunnat starta Rector som en fast verksamhet, och inte som ett projekt, säger hon.

Tanken med Reactor är att ungdomarna ska styra genom att komma med idéer på aktiviteter, medan personalen ska se till att det blir genomfört på ett bra sätt. Mårthen anser att ungdomar i allmänhet har för lite att säga till om vad gäller verksamhet som riktar sig till dem.
  - Eller så ger man dem hela ansvaret och så blir det pannkaka av alltihop!
Det viktigaste med Reactor tycker Mårthen är att ungdomarna känner att det är deras ställe, ett ställe där de känner sig hemma.
Förutom alla aktiviteter ska man även kunna komma till huset för att ta det lugnt, träffa kompisar, läsa böcker eller göra sina läxor.
Mårthen ser det som en självklarhet att Reactor ska hållas fritt från alkohol och droger. Den som kommer dit påverkad släpps inte in.
- Är man 18 år kan man välja att gå på krogen eller komma hit. Kommer man hit gör man det nykter, säger han bestämt.
Till Reactor är man välkommen från det år man fyller 16 tills det att man är 20 år. Mårthen säger dock att den som är 21, 22 år också får komma och att det är den nedre åldersgränsen de kommer vara observanta på.
- Det här ska vara ett ställa att längta till, därför släpper vi inte in 14-15-åringar. Dessutom har de andra ställen att gå till, fritidsgårdar där äldre tonåringar inte får vara, säger Mårthen.

Vid ett av kaféborden sitter 18-åriga Osman Husarkovic med sin bror Mohammed. De bor båda i Husby och tycker att Reactor är det bästa som hänt stadsdelen på länge.
- Det bästa här är personalen, de jobbar för oss och inte för pengarna, säger Osman. Annars gillar jag att det finns dj-bås och bio.
Osman berättar att han lämnat förslag på att Reactor ska köpa in en dator och ett Playstation, och han är säker på att det kommer ske med hänvisning till att personalen är så bra.
- Alla jag känner går hit så jag kommer också vara här ofta, flera gånger i veckan. Det enda dåliga är att man inte kan köpa toast, men jag ska lämna in förslag på det också, säger Osman.
I pysselverkstaden sitter Anna Wallgren, också hon 18 år, med en väska hon just blivit klar med. Den är svart med rosa flor och dödskallemärken. Anna är en av dem som för flera veckor sedan började planera inför Reactors öppnande.
- Det har varit jätteroligt! Speciellt förra helgen, då åkte alla vi som varit med och planerat till Karlstad och besökte en fritidsgård där och blev väldigt inspirerade, säger hon glatt.
Hon berättar att de varit en grupp på femton ungdomar från Husby som tillsammans med Mårthen målat, fixat och planerat. När hon först kom till huset för en månad sedan var det smutsigt, väggarna var gråa och möblerna var fula.
- Nu är jag jättenöjd. Det känns helt fantastiskt! Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle bli så bra... Det här är långt över mina förväntningar.

Anna framhåller att det faktum att alla Reactors verksamheter är gratis gör att hon trivs ännu bättre. Hittills tycker hon mest om att vara i verkstaden som är utrustad med symaskiner, verktyg för att göra tröjtryck och annat som behövs vid pyssel. Det ger möjligheter att uttrycka sig, menar Anna.
- Det bästa med Reactor är att det nu äntligen finns någonstans att vara. Nu kan folk komma hit och träffa varandra istället för att springa runt ute eller sitta hemma ensamma framför sina datorer. Det finns faktiskt inget dåligt med Reactor och ändå kan det bara bli bättre!
Trots Annas entusiasm finns det problem även på Reactor. Ett sådant är att Anna och hennes tjejkompisar är i klar minoritet. Det märks tydligt på torsdagskvällen.

Klockan är 19.00 och alla stolar runt kaféborden är upptagna och längs väggarna trängs människor. På scenen står 24-åriga Daniel Boyacioglu - norsborgaren som suddat ut gränsen mellan poesi och hiphop och vunnit SM i Poetry Slam två år i rad. Den unga publiken består till stor del av killar, bara fem tjejer har letat sig till Reactor i kväll. Det som skulle kunna vara en föresällning blir lika mycket ett samtal mellan Daniel på scen och den frispråkiga publiken.
  - Hur gammal är du? Har du fått mustasch mellan benen än? frågar Daniel en kille i publiken som högljutt tjafsar med sin kompis.
- Alltså, om du vill battla så gör det med mig, och sluta tracka din polare!
Daniels ord får killen att sluta och istället rikta uppmärksamheten mot scenen. Föreställningen fortsätter, nu med en allvarligare ton.
- För två år sedan hade jag en filosofi som gick ut på att slå ner alla som gjorde mig nåt. Det kunde vara vad som helst, men alla som irriterade mig skulle ha spö. Jag slog till och med en snubbe på Dramaten när jag jobbade där... En kväll uppträdde jag i Alby på en fritidsgård där jag själv varit ganska mycket. Jag berättade om min filosofi och då sa en kille i publiken, han var syrian precis som jag: 'Men, så sa inte Jesus!' Fy fan, han skämde ut mig helt! Han hade ju rätt så jag började tänka och kom på att det var min pappa jag var arg på hela tiden. Det var egentligen honom jag ville slå ner.

Det blir andaktsmässigt tyst i rummet i några sekunder. Sen börjar killarna i ena hörnet prata med varandra igen. Daniel överröstar dem med sina poetiska ord blandat med beatboxing. Han står med en av sina böcker i handen och letar efter en ny vers som kan passa. Han stannar till på en sida, tittar upp mot publiken för att sedan bläddra vidare.
- Det är inte rätt stämning... Den var lite för grov, säger han.
Några i publiken hajar till.
- Nej, läs den!
- Vi är vana! Läs!
Daniel tittar på killarna och säger, något tvekande, att dikten nog är för grov. Fler killar i publiken blir då engagerade och en talkör som skanderar 'Läs, läs, läs!' fyller snart rummet.
- Nej men, alltså, den handlar om en gruppvåldtäkt, säger Daniel menande.
När han sagt ordet 'våldtäkt' börjar ett gäng killar jubla, vissla och applådera. Daniel ser förbryllat på killarna och verkar inte veta hur han ska hantera situationen och den hätska stämningen som uppstått. Då höjer en ung tjej rösten.
- Nej, nej, nej! Du får inte läsa den!
Killarna ger henne genast mothugg med än högre jubelrop. Daniel tar kommandot igen.
- Nej, killar, jag läser den inte i dag. Den här tjejen har läst den, så hon vet vad den handlar om. Det är inte rätt stämning. Ni kan låna min bok på biblioteket och läsa dikten.
- Vi har inga lånekort! skriker en av killarna.
Daniel blänger irriterat på honom, slår upp en ny sida i sin bok, harklar sig och börjar läsa. Då lämnar det nyss skanderande killgänget rummet. En efter en går de ut. När Daniel läst klart sin dikt har hälften av åhörarna gått och kvar är runt 20 personer. Han tittar ut över den resterande publiken och säger:
- Jag tycker det var skönt att de gick. Inte för att jag har nåt emot dem, men nu är
vi lite färre. Ibland kan det vara skönare med en liten publik.

Efter ett 45 minuter långt uppträdande är det dags för Daniel Boyacioglu att avsluta. Han får ett skrivblock som några av tjejerna dekorerat inne i pysselverkstaden.
- Vi tycker att du skriver så bra, därför får du ett block så att du kan fortsätta skriva, säger föreståndare Mårthen Gunnarsson och lämnar över gåvan.
Daniel Boyacioglu ska med ett tåg och skyndar iväg, några killar går in till biorummet medan de få tjejer som är på Reactor i kväll går in till verkstan.
- När vi skulle öppna varnade alla mig för att det bara skulle komma killar hit. Men i planeringsgruppen var de 15 stycken varav nio tjejer, så jag trodde inte det var någon fara. Men de nio är också de enda tjejerna som kommer hit medan det har fyllts på med många killar, säger Mårthen.

Han har stött på många skäl till varför tjejerna i Husby inte kommer. Några får inte för sina föräldrar eftersom det finns killar på Reactor, andra säger att de inte vill komma dit för att killarna är taskiga mot dem.
- Vad det än beror på så måste vi i personalen hitta strategier för att locka hit tjejerna i Husby. Vi planerar att ha separatistiska aktiviteter, så att tjejerna känner att Reactor är lika mycket deras ställe. Dessutom hoppas jag att någon av de utlysta tjänsterna tillsätts av en tjej, helst en muslimsk tjej.
Mårthen har som föreståndare även märkt att det finns etniska grupper i Husby som inte är representerade på Reactor.
- Nu vet vi vilka som kommer hit av sig själva och vilka vi behöver locka med nya grepp och aktiviteter. Reactor ska vara ett ställe för alla! Det är något vi kommer jobba hårt för.