Kampen för fria utrymmen | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Kampen för fria utrymmen

Samtidigt som förortsprotester och studentstrejker pågår i Frankrike går ungdomar ut på gatorna i Spanien i en helt annan protest: mot begränsningen av det offentliga rummet. Tusentals människor slåss för rätten att dricka alkohol på offentlig plats. Eller är det mer som står på spel? undrar Kajsa Ekman, på plats i Barcelona.

Och nu syns det inget av det som hände i går natt. På morgonen måste de ha städat gatorna från det som var kvar av brinnande containrar, högar av glasflaskor och gummikulor som missat sina mål.
I går, fredag den 17 mars, var det "Botellón" i Spanien: en gammal tradition som går ut på att ungdomar festar på gator och torg. Men i går var det något speciellt, Macrobotellón, ett festande som var en protest mot myndigheternas beslut att begränsa drickandet i det offentliga rummet. Städer tävlade om att ha den största uppslutningen, och det sägs att Granada vann med 20 000 deltagare: 20 000 som samlades för rätten att dricka. Eller är det mer än så som står på spel?
I Barcelona koncentrerades protesten till Rambla de Raval, beryktat bohemiskt/pakistanskt område, Barcelonas Brick Lane. Tvåtusen slöt upp och trehundrafemtio poliser kallades ut för att bevaka det hela. Och i vanlig ordning är det deras inblandning som sätter igång våldet, vilket i sin tur rättfärdigar deras inblandning. 'Om inte polisen hade kommit' säger de grannar som gömmer sig bakom gardinerna, 'vem vet vad som hade hänt då'. 'Om inte polisen hade kommit', säger de som gått ner på gatan, 'hade absolut ingenting hänt'. 4 skadade, säger El Periódico, medan El País talar om att de var 64.

En pakistansk restaurangägare har rullat ner sin metallgardin och ser oroligt på då en huligantyp sparkar frenetiskt på den. I gathörnen uppstår agiterade samtal. 'Kan de inte bara låta oss vara i fred' säger en rödbrusig ukrainare. Den skotske kaféägaren tittar ut: Detta är galenskap, grannarna kan inte sova. 'Men skapa parker åt oss då, där vi kan leva', säger ukrainaren, 'vi lever i en cementdjungel!' Det är ännu ett utslag av den kulturella kamp som tråcklar sig fram genom Europa sedan slutet av nittiotalet, samma Reclaim the city under skilda namn. En protest mot lagar som, precis som Hart och Negri skriver, kryper in på människors liv och reglerar deras beteende.
Barcelona har varit en tillflykt för konstnärer, musiker och äventyrare just därför att det har funnits ett större utrymme för spontanitet. Husockupationer är en del av stadsbilden, musikscenen är vildvuxen och kulturella manifestationer gror lite varstans.
De senare åren har myndigheterna försökt kontrollera detta. Lagar som innebär att man inte kan spela livemusik utan tillstånd (vilket innefattar även dj-framträdanden och resulterar i att barer måste låta cd:n gå av sig självt, alternativt sätta på radion), att man ska avhysa ockupanter från stadskärnan för att bygga kontor, och alla dessa skenbart obetydliga små regler som att man inte får dricka utomhus, att man inte får röka inomhus, saker som sammantaget ändå skapar en reglerad tillvaro.

Politiska aktivister är ambivalenta: spelar detta någon roll? Finns det inte viktigare saker? Vilken relation har detta till det som händer i Frankrike, förortsrevolter och studentstrejker? Är det en avpolitiserad manifestation, konsumenters frustration över att inte få konsumera i fred? Vad vill denna protest? Inget mer, men nöjer sig heller med inget mindre, än att bara vara. Var de vill och hur de vill.
För att roa sig, är det en lyx eller rättighet? Och för vilka? De har inte begränsat rättigheterna för de jättediskotek där man betalar tio euro i inträde och åtta för en öl, där det är omöjligt att göra annat än att dansa och hångla, och där man inte ens får gå ut och prata, för 'vi vill inte ha grupper av människor som hänger utanför och stör'.
Naturligtvis, de köper ju inget! Utbytesstudenter slussas runt på "studentkvällar" där det är meningen att man ska supa sig redlös, inte diskutera. Men de slags skumma utrymmen där konst och politik kan växa i fred, de ska bort och ursäkten är helt plötsligt att man ska minska supandet.
Deleuze och Guattari talade om ett glapp mellan de "schizofrena" tendenserna: en alltmer fragmenterad kapitalism och multikulturalism, och statens "paranoida" tendenser som satsningar på kamerabevakning och social kontroll. Ju mer upplösning och gränslöshet å ena sidan, desto mer repression från polis och byråkrati å den andra.
I detta glapp kanske kampen för fria utrymmen är en av de mest politiska - inte som ett mål i sig, utan som en bas, en grogrund?

Rekommenderade artiklar

Hetlevrad poet odödliggjord

Efter att den sovjetiske poeten Vladimir Majakovskij begått självmord genom att spela rysk roulett den 14 april 1930 togs hans hjärna ut och vägdes av Hjärninstitutet, som bedrev studier av geniers huvuden. Problem uppstod när de märkte att den vägde 360 gram mer än Lenins – hur skulle de förstå sig på detta?

Därför är jag anarkist: Anarkism är att låta alla skapa

Det var som servitris på en italiensk restaurang jag insåg anarkismens fördelar utifrån den anställdes perspektiv. Jag minns att jag var mycket upprörd över idiotin i att femton personer skulle rusa runt och lyda minsta order från ägaren Benny, som själv inte hade någon annan funktion än att övervaka oss och likväl tjänade merparten av de pengar vi drog in. Varför kunde vi inte göra oss av med Benny och sköta ruljangsen själva: mindre stress, mer betalt och trevligare stämning? Det fanns liksom ingen poäng med Benny, förutom för honom själv förstås, och jag kunde utan svårigheter se framför mig hur bra allt skulle fungera utan honom. Ifall hans lön delades mellan oss skulle vi ha råd att ta det lugnt, kanske anställa en till och tillsammans besluta om ekonomi och förändringar. Det kunde i vilket fall som helst inte fungera sämre än med Benny, som hade en videokamera i köket för att kolla att vi inte åt gratis eller snodde mat och som höll alla anställda i ett tillstånd av konstant irritation, vilket gick ut över både maten och gästerna.

I begynnelsen var modern

I mitten av 1960-talet föddes dekonstruktionen, den teoribildning som utmanade strukturalismen och de förenklade politiska analyser som var förhärskande ett decennium senare. Julia Kristeva var en av förgrundsfigurerna i den grupp som ville lyfta det som strukturalisterna hade ignorerat: motsägelsen, sprickan - den inkonsekvens som finns i varje berättelse. Kristeva frågade sig bland annat hur det påverkar oss att alla människor är födda av en mor.

I begynnelsen var modern

I mitten av 1960-talet föddes dekonstruktionen, den teoribildning som utmanade strukturalismen och de förenklade politiska analyser som var förhärskande ett decennium senare. Julia Kristeva var en av förgrundsfigurerna i den grupp som ville lyfta det som strukturalisterna hade ignorerat: motsägelsen, sprickan - den inkonsekvens som finns i varje berättelse. Kristeva frågade sig bland annat hur det påverkar oss att alla människor är födda av en mor.

Mannen är ett subjekt - kvinnan är en negation

Queerinriktade feminister talar ofta om att vi lever i ett samhälle där normerna föreskriver två kön. Det är denna uppdelning vi måste motarbeta för att nå frihet; genom att motsätta oss, parodiera och driva med rollerna kan vi upplösa dem. Det finns dock alternativa teoribildningar. Kajsa Ekis Ekman skriver om filosofen och psykoanalytikern Luce Irigaray som menar att normen bara föreskriver ett kön. Och sedan en negation av detta enda. Det intressanta med feministisk teori, som med all teori över huvud taget, är att man alltid utgår från en analys av de rådande förhållandena. Man talar om hur det ser ut, och sedan, i motsats till detta, hur man vill att det ska se ut. Men hur ser normen ut egentligen? Föreskriver den verkligen två kön?

© 2018 Stockholms Fria