Nilsson träffar mitt i prick | Stockholms Fria

Recension


Stockholms Fria

Nilsson träffar mitt i prick

Det är tisdag förmiddag mitt i sommaren och dåligt med folk på shoppinggatorna i city, trots att affärerna har öppnat. Alla är väl på landet. Jag kilar in på Kulturhuset som allt som oftast erbjuder välbehövlig vila från Mammon.

Jag tar rulltrappan upp ett par våningar och det första jag ser är reportaget Pengar, pengar, pengar, en del av Lennart Nilsson-utställningen Någonstans i Stockholm.

Det är 1955 och en rad högre tjänstemän står och övar prickskytte inne på Riksbanken. I förgrunden sitter en kvinnlig kontorist och arbetar, till synes oberörd av herrarnas lekfulla (och säkert högljudda) maktuppvisning. Det måste inte men kan läsas som en illustration av det kapitalistiska samhällets ojämlika fördelning av resurser och makt mellan kön och klass. Männen leker, kvinnorna arbetar.

Det visar sig vara hit och inte till landet som folk har vallfärdat. Nya besökare strömmar in hela tiden och många stannar till just vid de oväntat skjutglada tjänstemännen. Bara den bilden gör besöket mödan värt, men det finns många andra guldkorn. Lennart Nilsson, född 1922 och ännu verksam, är en av Sveriges internationellt sett mest uppmärksammade fotografer.

Han började som frilans i början av 1940-talet och snart blev den unge Nilsson förälskad i den expanderande och framtidstroende huvudstadens ständiga föränderlighet. Han skildrade livet kring Klarakvarteren, före och under omvandlingen på 1950- och 60-talen.

I ett reportage följer han ett dygns liv på Stureplan. I efterhand minns han särskilt damen som bjöd honom hem till sig, hjälpte till i spaningarna och erbjöd god utsiktsplats över skeendena. Det vittnar om Lennart Nilssons tidiga intresse för livets gång, vilket på 1960-talet utvecklas i det projekt han är mest förknippad med: fotografierna av det prenatala livets förlopp.

Arbetslivet är ett annat intresse. I reportaget Men ingen backar ur skildrar han tunnelbanans utbyggnad, på gott och ont. Efter en olycka i tunnelbaneschaktet står fyra sammanbitna män och spanar ner i vattnet, där en dykare söker deras förlorade kamrat. De verkar inte hysa någon förhoppning om att vännen ska återfinnas vid liv. En femte man ser på fotografen med anklagande min, som tänkte han: ”Är du nöjd nu, din murvel?”.

Arbetsplatsreportage hör inte till vanligheterna numera. Medieindustrin satsar på snabbt och lättförpackat. Reportrar blir fotografer när kortsiktig vinst går före kvalitet. En hel yrkesidentitet har närapå gått förlorad i och med den teknikiver som Lennart Nilsson själv tycks ha varit fångad av. Det är ironiskt, men också sorgligt: ingen kommer om 50 år veta hur dagens slumsystrar hade det. Och den aktuella busstrejken, hur skulle vi se på den i framtiden, om det fanns minnesbilder av Nilssons kvalitet?

Lennart Nilsson har också en mer poetisk ådra. I utställningen möter vi den i reportaget Töckenfantomer, inspirerad av en dikt av Bo Bergman. Bildserien har något av journalistens vilja att berätta en historia, men med en romantisk och tillrättalagd efterklang – en annan slags skönhet än i det sociala reportaget. Det är gryningsljus och skuggiga gränder, det är fartyg i dimma och en air av mystik. Allra mest är det universellt. Spänstigt och livfullt ännu efter så lång tid.

I Galleri 3 mittemot visas en video av ryska konstnärsgruppen AES+F samt Sarah Coopers och Nina Gofters otäcka konstutställning In a house of snow. I det förra verket utsätts vi för civilisationens undergång i en minutiöst regisserad apokalyptisk koreografi. I det senare befinner vi oss på ett ödsligt Island där ohyggliga saker verkar ha skett. Båda två är fina och välgjorda fantasifoster i postmodern anda, men de fångar inte mig på samma sätt som Nilssons poetiska realism. Och jag verkar inte vara ensam. Det ekar tomt i salarna.

Man ska inte jämföra konst av så olika slag, men kontrasten är slående. Kanske visar också skillnaden i antalet besökare mellan utställningarna på en realismens återfödelse. Pendeln har svängt tillbaka.

Kalla mig gärna konservativ, det finns något bestående i Lennart Nilssons livsverk som saknas i de postmoderna berättelser som bara kommenterar sig själva.

De senare riskerar istället att implodera och bli till ruiner på samma sätt som Klarakvarteren en gång. Men även ur dessa ruiner föds nya världar, nya... shoppinggator.

I samband med utställningen på Kulturhuset utkom boken Lennart Nilsson Stockholm (Bokförlaget Max Ström).

Fakta: 

FOTO

Någonstans i Stockholm Vem Lennart Nilsson Var Foajé 3, Kulturhuset Pågår T o m 7 september, fri entré

Rekommenderade artiklar

Ett sista koncentrat mänsklig värme

Recension

En fartblind chaufför, en gladlynt sjuksköterska och en rökande doktor – den udda trion utgör ett av staden Sofias mycket få ambulansteam.

Brutalt och briljant från Rios favelor

Recension

Ingenstans på jorden faller så många offer för polisens kulor som i Rios favelor. Om detta handlar Tropa de Elite, den enligt uppgift sanna historien om hur specialstyrkan Bope 1997 rensar upp i den favela där dåvarande påven Johannes Paulus bestämt sig för att spendera en natt. En natt som enligt förre Bope-kaptenen André Batista, vars självbiografi ligger till grund för filmen, kom att kosta knappt 40 människor livet.

Fria.Nu

Intrigen står i vägen för verkligheten

Recension

Papperslösa väcker reaktioner. Och det är inte så konstigt. Den informella arbetskraften är i dag en högst reell och integrerad del av Europas ekonomi. Och tillika en problematisk sådan.

Fria.Nu

Sevärd sensmoraltyngd panda

Recension

En nudelkokande, klumpig panda som vill bli kung fu-mästare, kan det vara roligt? Jodå, förvånande nog är det faktiskt enormt underhållande.

Fria.Nu

© 2018 Stockholms Fria