Inte i morgon heller | Stockholms Fria

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Inte i morgon heller

Vi satt på bussen en kväll, mina äldsta pojkar och jag, vi hade handlat lite. Pojkarna läste. Den ene Aftonbladet, den andre manga.

- Haven blir varmare, sa den ene.

- Vad bra, sa den andre.

Båda hade rätt. Den ene talade om klimatförändringar, den andre talade om att bada.

Jag gillar Day after tomorrow. Alla de bästa katastroffilmerna bygger på samma idé, en fantastisk idé: den om simultan död. Ett och samma slut för alla. Den informationen bör man inte delge sina barn. Tycker inte man bör intellektualisera döden för mycket inför barnen. Vet inte hur mycket man bör intellektualisera överhuvudtaget, det är en balansgång som förälder.

En av de smartaste människor jag känner sa en gång att han har så kontroversiella åsikter att han helst inte vill dryfta dem. Det låter ju konstigt. Någonstans ska man ju stå för sina åsikter och med det implicerar man ju att dessa måste saluföras vid varje givet tillfälle, gärna andra med. Tillfällen alltså. Det är lite så, lite macho, lite aggressivt. Man är emot borgarna och deras politik och så är det inget mer med det. Säger man. Spottar snus och kör för fort till sommarstugan och industrisemestern. Det är ju en schablon, givetvis, men ändå.

Ta exempelvis Bruce Willis i Armageddon, han är precis en sån där typ. Schablonmässigt tjurig, stark och (i sina egna ögon) kontroversiell. Han är din pappa eller i alla fall någon av alla dessa arbetarklassmän i din närhet. Förutom att han räddar världen då.

Men somliga åsikter, somliga intellektuella slutsatser, gör man bäst i att hålla för sig själv. För alla är inte beredda, alla bör inte utsättas för avvikande åsikter rörande exempelvis livets okränkbarhet. För det krävs en förmåga att skilja på idé och praktik, som barn eller pappa Bruce inte har. Och är man inte villig att framstå som fascist eller psykopat, eller känner sig stark nog att utveckla dessa resonemang hela tiden, gör man klokt i att hålla sin käft nu och då. Man få lov att kompromissa. Föräldrar som säger sig välkomna döden vill ingen ha. Man måste vara oärlig och stanna innan det intellektuella resonemanget når sin logiska konklusion. Det är ju för sin egen skull med. Man är del i ett samhälle, ett demokratiskt, och man är ett flockdjur och man vill vara med dem man älskar, man vill göra dem glada och trygga, inte förvirrade. Man vill inte sitta själv och svära i sommarstugan. Man vill inte dö ensam. Men för att kunna se sig i spegeln behöver man ventiler mitt i alla kompromisser.

Det är därför jag älskar katastroffilmer. Mot slutet av Deep Impact, när nyhetsankaret och hennes pappa står och tittar ut över havet och vågen kommer. Det är något av det finaste jag sett. Så mycket i livet handlar om döden. Man blir tokig om man tänker på det. De som gör de här filmerna kapitaliserar på vår dödsskräck, försöker ge oss dåligt samvete för att vi slängt batterier i skogen för många gånger. Jag tillhör nog inte den tänkta målgruppen för jag tycker det är tvärtom. Jag tycker att inget inger hopp som de här filmerna. Och utvecklar jag detta blir det till en kontroversiell åsikt som jag håller för mig själv, för allas bästa. Döden skrämmer mig inte. Ensamheten däremot. Och fysisk smärta och sorg. Oron, den allmängiltiga oron, äter upp mig.

Jag talar om min egen rädsla, visst, men också om det verkligen är så mycket att vara rädd om, den här planeten och livet på den. Om tjugo år behöver vi ett jordklot till för att få plats med allt vi producerar. Vad ska man säga om det? Vad bra, som sonen sa? Eller så är det som med nyhetstorka och sommaren, alltsammans. Allt är farligt men inget är riktigt sant. Golfströmmen fortsatte att, ja, strömma. Bussen körde vidare som om inget hänt, och det hade ju inte det heller. Vi badade när vi kom hem, det var iskallt i havet och en av dem kan inte simma så bra. Oron tar aldrig slut.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Framtiden

Jag minns det som igår. När det var fel att män var män och kvinnor körde bättre än höns. Jag var 11, 15 och till och med 20 och det hela framstod som lika obegripligt som nu. Det hela, jag menar livet och omständigheterna. Hur man pratade och betedde sig. Man sa en sak men menade en annan. Precis som nu. Man sa en sak men man gjorde en annan.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Vår inre Ulrike

Ulrike Meinhof, lysrören i cellen de första åren, avskild från allt och alla, bara ljuset som aldrig släcktes. Jularna med barnen hon missade, åren som aldrig kom. Dedikationen märkligt obändig trots omständigheterna, trots hur hon behandlades av de andra. Men framförallt ensamheten. Älskad av ingen Känd av alla men älskad av ingen. Holger Meins var arg in i det sista och dessutom man, det spelade helt säkert in, vad än revolutionen hade att säga om det, och de andra hade varandra men Ulrike hade inget och ingen.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Internet schminternet

I serien Matti Alkberg Hatar har vi precis avklarat höstkrönikor om varm choklad och hur mysigt det är att krypa upp i soffan med en deckare när vinden river i knutarna. Nu är det dags för Nätgemenskap.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Jag versus Er

Det kan ha med ålder att göra, men troligare är att det har att göra med att jag bor i skogen. Man är i Stockholm. Alla bara pratar och skrattar. Snackar skit. Mitt i allt säger någon något allvarligt och så går det mig helt förbi. För jag var inte beredd. Och så framstår jag istället som okänslig.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria