Fördjupning


Johannes Åsberg
Fria.Nu

Bygg urbant och klimatsmart

Stadsplaneringen har länge stått i skuggan av sitt mer extravaganta syskon, arkitekturen. Man har fördjupat sig i intrikata diskussioner om enskilda byggnaders volym, komposition och materialval, och alltför sällan uppmärksammat den övergripande strukturen, den helhet som byggnaderna skapar tillsammans. Man har så att säga inte sett staden för alla hus. Detta börjar dock sakta förändras, skriver Johannes Åsberg från nätverket YimbyGBG.

Det ökade intresset för stadsplanering är glädjande men borde egentligen inte vara förvånande. Att analysera stadens kropp, dess former och funktioner, ger oss ju insikter om själva samhällets struktur och maktförhållanden. Studerar vi stadens planering framträder en fascinerande karta över det gemensamma liv vi människor lever, ständigt intrasslade i varandra genom ett oändligt antal relationer, beroenden och begär. Det enda som krävs för att alla dessa märkliga samband ska uppenbaras för oss är att vi höjer blicken över vardagslunkens horisont, att vi i tanken rör oss förbi de fysiska tingens omedelbarhet.

Men det är inte lätt. De konkreta byggnader vi ser framför oss är så fulla av sinnesintryck. Så många bilder, ljud och lukter pockar på vår uppmärksamhet. De konkreta gator vi promenerar på motsätter sig envist att bli abstraherade. När vi rör oss genom staden betraktar vi därför ofta de fasta tingen omkring oss, byggnaderna, gatorna, trottoarerna, parkerna och så vidare som självklara. Som om det inte hade kunnat vara på något annat sätt. Men det är fel. Det hade faktiskt kunnat vara på ett helt annat sätt än det är.

Det där trista parkeringsgaraget hade kunnat vara en mysig restaurang. Det där tysta bostadsområdet med dyra bostadsrätter hade kunnat vara ett roligt kvarter, med en blandning av olika sorters människor och verksamheter.

Det här är oerhört viktigt att komma ihåg. Allt vi ser omkring oss i staden är mer eller mindre lyckade resultat av mänsklig planering. Det betyder att allt går att förändra. Men det betyder också att vi har ett ansvar. Vi är alla med och förändrar den fysiska, konkreta verklighet som omger oss, aktivt eller passivt, vare sig vi vill det eller ej. Stadsplaneringen är alltså av avgörande betydelse för vårt samhälle, ja, den konstruerar de facto vårt samhälle, ger det dess fysiska form. Det är därför viktigt att stadsplaneringdiskursen är rationell, det vill säga att vårt stadsbyggande styrs av förnuftig argumentation och reflektion, inte löst tyckande och gammal vana. Det skulle väl få invända mot. Problemet är att så få drar de fulla konsekvenserna av det.

I stort sett alla talar sig i dag varma för något som kallas ”tät blandstad”. Vill du veta vad tät blandstad är så kan du gå runt i Linnéstaden i Göteborg. Det är stadskvarter med en blandning av bostäder, handel och arbetsplatser. Du vet, det man vanligtvis menar med ”stad”. Gång- och cykelvänliga stadsmiljöer med liv och rörelse. Områden som inte är bilberoende och som har god tillgång till kollektivtrafik. Det är väldigt populära områden, priserna är höga och det krävs en fet plånbok eller mycket tur för att man ska få chansen att bo där.

Nästan alla politiker, myndigheter och experter är överens om att den täta blandstaden är det bästa valet om man vill uppnå ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. I Göteborgs översiktsplan, som bestämmer hur staden ska utvecklas, säger man tydligt att det ska byggas tät blandstad. Boverket, Banverket och Vägverket förespråkade samma sak i en gemensam debattartikel förra året.

Alla är alltså rörande överens. Det är tät blandstad vi ska bygga. Det finns egentligen bara ett problem. Det är inte så vi bygger. Istället byggs glesa, dyra och extremt bilberoende bostadsområden och stora, trista köpcentrum med enorma parkeringar. Sedan betalar vi alla, via skatten, för att det ska dras vägar, VA och allt annat som behövs ut till dessa bilöar. Vi subventionerar alltså en stadsplanering som går rakt emot allt det vi säger att vi vill göra. Hur kommer det sig?

För att förstå det behöver vi spola tillbaka till 1930. Då introducerades funktionalismen i Sverige av ett gäng radikala arkitekter. Funktionalismen är kanske mest känd som arkitekturstil. Men det är också en mycket särpräglad planeringsideologi.

De bärande idéerna i ideologin formulerades av en schweizisk konstnär och arkitekt som kallade sig själv för Le Corbusier. Enligt Le Corbusier borde den täta blandstaden utplånas. Istället skulle man bygga en gles och strikt separerad parkstad, anpassad för massbilism. Efter några års kamp lyckades Le Corbusiers lärjungar och bilindustrin få genomslag för denna revolutionerande idé och under efterkrigstiden blev nästan alla planerare, arkitekter och politiker övertygade funktionalister.

Enligt den funktionalistiska planeringsideologin bör man förstå samhället som en maskin. Vill man att samhället ska fungera effektivt gäller det att isolera och renodla dess olika funktioner. Tack vare moderna transportsystem och massbilism gick detta att genomföra. Den funktionalistiska staden kom att bli mycket olik den täta blandstaden.

I den täta blandstaden finns en enkel grundstruktur som alstrar ett mångformigt, slumpmässigt och rörigt stadsliv. I den funktionalistiska staden var istället allting tydligt uppdelat, isärplockat och färdigplanerat. Man byggde bostadsenklaver där folk skulle vila effektivt, kontorsenklaver där folk skulle arbeta effektivt, handelsenklaver där folk skulle konsumera effektivt och nöjesenklaver där folk skulle roa sig effektivt. Dessa olika enklaver isolerades från varandra och bands samman av breda, trottoarlösa vägar på vilka folk skulle transporteras effektivt.

Tanken var att man genom renodling och isolering skulle kunna effektivisera funktionaliteten och maximera kvaliteterna. Det var en smart idé som fungerade utmärkt inom industri och administration, men som kom att bli fullständigt absurd när den applicerades på det mänskliga livet i dess helhet. Att äta en ostmacka är nämligen inte samma sak som att först äta ost, sedan smör och därefter bröd. En effektiv ostmacka är inte heller nödvändigtvis samma sak som en god ostmacka.

Föga förvånande blev den funktionalistiska staden ingen succé. Bostadsenklaverna blev tysta och tråkiga sovstäder, kontorsenklaverna blev sterila och öde spökstäder, handelsenklaverna blev storskaliga och anonyma köplador och nöjesenklaverna blev själlösa och standardiserade underhållningsindustrier. Och mellan enklaverna växte sig asfaltsspaghettin allt tätare och bredare. Hektar efter hektar av natur och jordbruksmark åts upp av förorter och motorvägar. Miljard efter miljard av skattemedel gick åt till byggande och underhåll av en ständigt växande infrastruktur.

Under flera decennier försökte man variera receptet på funktionalistisk stad för att få det att fungera. En svensk specialitet var ”grannskapsenheten” med renodlade bostadshus i fria mönster utplacerade i naturen och ett, vanligtvis tomt, ”torg” med en pizzeria, ett bibliotek och en mataffär i mitten. Man försökte med det mesta, man byggde högt och lågt, man använde olika färger och material, man ordnade kommunala jippon med ponnyridning och korvförsäljning, man anlade sadeltak och sedumtak och man rev och byggde om. Det enda man konsekvent vägrade göra var att bygga tät blandstad.

Det stora mysteriet är kanske inte funktionalismens misslyckande, utan att man över huvud taget trodde att det skulle kunna fungera. Det krävs ju ingen större ansträngning för att förstå vad som skulle hända med Linnéstaden om man slängde ut det i skogen, ersatte fyra av fem hus med gräsmattor, hindrade genomfartstrafik och murade igen alla lokalytor. Det är följaktligen ganska uppenbart vad som behöver göras i förorterna: Bygg ihop dem med staden, förtäta med riktiga stadskvarter, släpp fram genomfartstrafik och ge rum för lokaler. Med andra ord, bygg stad istället för förort!

Det är glädjande att man nu, efter snart åttio år, insett att den funktionalistiska planeringsideologin måste överges. Alla, utom de mest dogmatiska traditionalisterna, förstår att de ekologiska, ekonomiska och sociala utmaningarna i vår tid endast kan mötas med en verkligt urban stadsplanering, den täta, gång- och cykelvänliga blandstaden. Det är väldigt roligt. Men det som är väldigt tråkigt är att detta inte på något sätt påverkar den faktiska stadsplaneringen. Vi har hamnat i en bisarr situation, där planerare och politiker glatt pratar om tät blandstad för att i nästa andetag ta fram och godkänna byggplaner som går rakt emot det de säger. Det är en sorts institutionaliserad schizofreni som är mycket märklig.

I Göteborg är denna urbana schizofreni påtaglig. Man märker det ofta när man talar med ansvariga politiker och planerare. För några år sedan höll jag ett föredrag på Stadsbyggnadskontoret om förtätning och olika planeringsideologier. Efteråt kom en arkitekt fram till mig. Hon var mycket positiv och gillade verkligen mitt föredrag. Det visade sig att hon precis höll på att ta fram ett förtätningsförslag för Högsbo, en typisk grannskapsenhet från 1950-talet, inte långt från centrala Göteborg. Vad bra, tyckte jag, då kan man ju bygga funktionsblandade stadskvarter utmed gatorna, så man får in lite liv i området. Arkitekten betraktade mig med en road och aningen förbryllad min. Mitt förslag, att bygga funktionsblandade stadskvarter, skulle ju förändra ”områdets karaktär” och det kunde man naturligtvis inte göra.

När jag sa att det kanske bara var bra för området att dess karaktär förändrades försökte hon tala mig tillrätta. Det förstod jag väl att Högsbo inte kunde bli som innerstan, ”förutsättningarna” var ju helt olika. När jag svarade att Högsbo väl knappast skulle kunna bli som innerstan men att det definitivt skulle kunna bli som Majorna (en lugn och lummig men ändå urban stadsdel), hände något mycket intressant. Arkitekten blev helt tyst och bara stirrade på mig med vidöppna ögon. Hon hade helt plötsligt insett att den till synes normala person hon samtalat med var spritt språngande galen. Att ge Högsbo samma stadskvaliteter som Majorna, vem kunde komma på en sådan vansinnig idé?

Liknande reaktioner är inte ovanliga, vilket kanske låter underligt med tanke på att alla är överens om den täta blandstadens fördelar. Men funktionalismens planeringsideologi har satt sig djupt i många människors tänkande. Man måste också komma ihåg att det är oerhört komplicerat att bygga tät blandstad i dag. Efter decennier av hegemoni för den funktionalistiska planeringsideologin finns en mängd hinder. Alla administrativa, juridiska, ekonomiska och industriella strukturer är inriktade på att producera mer gles bilstad.

Så vad behöver göras? Mer visioner säger kanske någon. Nja, inte för att det är något fel på luftiga visioner och fantasifulla utopier men det är nog inte det som behövs just nu. Vad vi verkligen behöver är tydliga och konkreta strategier för hur de administrativa, juridiska, ekonomiska och industriella strukturerna ska ställas om för att kunna producera tät blandstad. Planerare och politiker måste inse att de aldrig kommer att uppnå sina mål under rådande omständigheter, ordentligt tänka igenom vilka förändringar som behövs, och ge konstruktiva förslag på vilka konkreta reformer som behöver genomföras för att målen ska kunna förverkligas. Stadsplaneringsdiskursen behöver helt enkelt bli rationell.

Det gäller förstås även oss som inte är professionella planerare och politiker. Vi måste alla ta ett större ansvar och höja blicken. Vi måste inse att det vi säger och gör har reella konsekvenser.

För att exemplifiera: låt oss säga att jag bor ganska centralt, mittemot en stor gräsmatta. Nu får jag reda på att det ska byggas lägenheter på gräsmattan. Min omedelbara reaktion blir då kanske negativ, eftersom en grönyta kommer att försvinna. Det kommer att bli mindre gräs där jag bor och eftersom jag gillar gräs verkar det dumt. Då är det dags att tänka efter och lyfta perspektivet en smula. Funderar jag lite så inser jag ju att folk måste ha någonstans att bo och eftersom befolkningen ökar så måste det byggas fler bostäder. Frågan är alltså inte om det ska byggas, utan var och hur det ska byggas. Får man då inte bygga där det redan bor andra människor så måste man bygga där det inte bor andra människor. Det har vissa objektiva konsekvenser. Bland annat stora kostnader för ny infrastruktur och service, exploatering av vacker natur och jordbruksmark och ett ökat transportbehov och bilberoende, med tillhörande utsläpp.

Allt det här är faktiska konsekvenser av att bevara min gräsmatta, men eftersom det händer någon annanstans så slipper jag konfronteras med det. Jag behöver inte tänka på det. Det beteendet må vara bekvämt, men det är ansvarslöst. Utglesning är klimatkorkat och förtätning klimatsmart, även om det betyder att jag kan bli av med en gräsmatta utanför fönstret. Är man en verklig miljövän så inser man det.

Men oavsett hur klimatsmart tät blandstad är, oavsett den ekonomiska dynamik och de sociala kvaliteter som spirar ur den, är ju folk olika. Vissa uppskattar den glesa, bilberoende och segregerade staden. Vissa tycker att det är jobbigt och otrevligt att se och höra andra människor. Vissa ogillar att grannarna är ”annorlunda”. Vissa blir sura när det är krångligare att köra bil än att gå eller cykla.

Har man inte rätt att tycka så? Jo, visst har man rätt att tycka så, om man vill. Men man kanske inte längre kan förvänta sig att samhället aktivt ska stödja och subventionera en asocial och miljöfarlig livsstil. Man kanske inte längre kan bosätta sig mitt i smeten och kräva att alla ska respektera ens behov av att slippa andra människor. Man kanske blir tvungen att göra ett val, att antingen fullt ut förverkliga sin eremitfantasi och flytta ut i vildmarken eller ge upp narcissismen och bete sig som en civiliserad medborgare. Staden är ju, när den får vara stad, en utomordentlig skola i demokratiska medborgardygder. Här konfronteras vi med våra medmänniskors olika beteenden och åsikter, här lär vi oss den ”vänliga distans” mellan främlingar som är nödvändig för en fungerande stadskultur, här är vi kort sagt hela tiden tvungna att förhålla oss till någon annan än oss själva.

Det här är viktigt att hålla i minnet. I den täta, miljövänliga blandstaden kommer vi att komma varandra närmare, både på gott och ont. Det kommer att bli fler konflikter, fler viljor som måste samsas. Vi behöver bli bättre på att leva tillsammans i en framtid när vi inte längre har råd, vare sig socialt, ekonomiskt eller ekologiskt, att isolera oss från varandra. Vi kommer att behöva bli mer toleranta, i ordets ursprungliga betydelse, alltså tåla mer, stå ut med mer. Men vi kommer också att behöva bli mer hänsynsfulla, visa mer respekt mot varandra. Och vem vet, det kanske inte enbart är något dåligt. I snart åttio år har vi haft en stadsplanering som utgått från att staden är något oönskat, något varje sund människa försöker slippa. Vi har haft en stadsplanering som kämpat för att utplåna det urbana och som gjort den mest egocentriska medborgaren till norm.

Nu räcker det. Det är dags för ett nytt stadsbyggande. Det är dags att bygga stad.

Fakta: 

JOHANNES ÅSBERG är aktiv i nätverket Yimby i Göteborg. YimbyGBG drog igång i juni 2008 och vill, under parollen ”för att vi älskar Göteborg”, väcka uppmärksamhet kring hur framtidens Göteborg ska se ut. Johannes bloggar också på Bios Politikos (http://biospolitikos.blogspot.com/).

Läs alla delar i argumentserien Staden:

Jimmy Sand, gästredaktör: Staden i fokus

Joakim Forsemalm: Alla sjunger I love you

Catharina Thörn: Vem får rätt till staden – medborgaren eller konsumenten?

Anders Gardebring: Bygg tätare och mer innerstad

Replik på Gardebrings artikel: ”Nya stadsdelar ska teckna sig på egna meriter”

Johannes Åsberg: Bygg urbant och klimatsmart

Jens Forsmark: Stadsutglesning förvärrar växthuseffekten

Lena Jarlöv: Den efterfossila staden – hot eller möjlighet?

Jan Wiklund: Stadskonkurrens skapar dysfunktionella städer

Pål Castell, Sara Danielsson och Ilona Stehn: Staden är ditt vardagsrum, Plantera stadens visioner

Jimmy Sand, gästredaktör: ”Det är vår rättighet att vara delaktiga”

Tinda Lund-Tengby: Hemlösa som jobbar – livet på gatan i Paris

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Resurser finns för att förverkliga idéerna

Det finns ett stort behov av att öka resandet med kollektivtrafik och det finns gott om idéer för hur det ska gå till. Även branschorganisationen för svensk kollektivtrafik har en offensiv attityd. Men för att lyfta resandet med kollektivtrafik krävs mångmiljardsatsningar och hittills har beslutsfattarna inte velat satsa tillräckligt på kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Vanliga argument mot nolltaxa

Undertecknad har vid flera tillfällen försökt att via e-post och telefon nå Christer Wennerholm, styrelseordförande i AB Storstockholms Lokaltrafik. Syftet var att denne skulle få en chans att bemöta innehållet i artikeln om nolltaxa. Wennerholm har dock inte svarat vilket jag tolkar som att han inte vill kommentera texten. För att belysa frågan om nolltaxa på ett mer allsidigt sätt redovisas nedan vanliga argument mot nolltaxa i kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Morötter för ökat kollektivt resande

I den första delen av argumentserien Kollektivtrafik för hållbar utveckling resonerar gästredaktör Jarmo Juhani Riihinen kring varför en väl utbyggd kollektivtrafik är viktig för såväl miljö som tillgängligheten i städerna.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria