'Vad ska ni ha vår röst till?' | Stockholms Fria

Debatt


Fria Tidningar
Fria.Nu

'Vad ska ni ha vår röst till?'

Den demokratiska rättsstaten är ett alltjämt förhärskande ideal, åtminstone på en retorisk nivå. Här samlas idéer som att alla människor är lika mycket värda; därför ska alla ha lika rösträtt, och att alla människor ska behandlas lika inför domstol, och av våra myndigheter i övrigt. Dennis Töllborg och Ingrid Segerstedt-Wiberg ställer inför valet frågan om vårt upplysta och demokratiska samhälle verkligen lever upp till de värden som förespråkas.

'Det krävs en by för att fostra ett barn'. Ordspråket är väl känt, och tar sin utgångspunkt i, dels att människan är en relationell varelse, som skapar sin identitet i samspel med andra, dels i tanken att samhället bygger på solidaritet mellan människor. Vi skapar vår gemenskap, vår trygghet, vår samhörighet och därmed vår kultur, och vi gör det genom solidaritet i handling. Ord betyder i detta sammanhang ingenting, lika lite som rättigheter - det är i konkret handling vi bygger gemenskap och det är i uppfyllandet av plikt gentemot värden vi bygger trovärdighet.

Så byggs mödosamt upp de fasta kitt som håller vänner samman genom livet, som ger familjer dess stadga och som ger ett trovärdigt samhälle där vi alla är medlemmar, med alla våra olika förtjänster och brister.

Det krävs en by för att fostra ett barn. Fostran ligger alltså i att barnet - liksom de vuxna - ser att vi behandlar dem med värdighet, och att vi gör detta genom att i daglig praktik åtminstone i huvudsak leva upp till de värden vi så gärna bekänner oss till i vår dagliga retorik. Här finns ingen plats för nyttomaximering, för att 'satsa på sig själv', utan samhället är vi, och vi inser att utan alla de andra finns inte heller vi själva.

Gemenskap kallas det, och gemenskap skapar trygghet. Lögnen däremot skapar otrygghet, falskheten splittrar och parasiterandet på värdena - det ensidiga satsandet på sig själv - söndrar och skapar osäkerhet.

En rad av de värden vi talar om sammanfattas i tanken om den demokratiska rättsstaten, ett alltjämt förhärskande ideal, åtminstone på en retorisk nivå. Här samlas idéer som att alla människor är lika mycket värda; därför ska alla ha lika rösträtt, och att alla människor ska behandlas lika inför domstol, och av våra myndigheter i övrigt. Varje människa, blatte såväl som nazist, gammal såväl som ung, kvinna såväl som man, ska således bedömas på sina meriter.

Varje person måste ta ansvar för sina gärningar, men vi vet också att i det civiliserade samhället, till skillnad från i den feodala demokratin, ger makt ansvar och maktlöshet ansvarsfrihet.

Historien har samtidigt lärt oss människor som kollektiv att vi är svaga, och den har hjälpt oss att känna våra svagheter någorlunda väl. I det civiliserade samhället medger vi därför att även om vi är moralister, så lever vi inte alltid upp till de moraliska krav vi bekänner oss till.

Historien har också lärt oss att bakom varje beslut döljer sig en eller flera människor, människor av kött och blod, med förtjänster och brister precis som alla vi andra, men som har utrustats med makt att i domstolens, utlänningsnämndens, justitiekanslerns, regeringens eller Volvos namn påverka, många gånger på ett livsavgörande sätt, andra medmänniskors liv.

I den demokratiska rättsstaten, i det civiliserade samhället, inser vi, medger och lyfter fram dessa våra svagheter. På institutionell nivå bygger vi in transparenskrav - krav på offentlighet - just eftersom vi vet att offentlighet är den säkraste garantin för att vi ska tvingas leva upp till de värden vi så gärna bekänner oss till. Detta är en det civiliserade samhällets starkaste insikter, och helt avgörande för att talet om den demokratiska rättsstaten ska svara mot en vardaglig verklighet.

Stigmat som lögnare, som feg och falsk är nämligen i det goda samhället det starkaste stigmat. För de som inte är beredda att ta personligt ansvar för sina gärningar, utan döljer sig bakom associationsrättsliga metaforer som 'domstolen', 'justitiekanslern' eller 'regeringen' finns det ingen plats i vår gemenskap, oberoende av om denna är familjen, arbetsplatsen,

idrottsplatsen, gänget (det kriminella såväl som det vardagliga) eller samhället. Denna typ av mobbing är bra, den är positiv, ty den ställer sig genom konkret handling bakom det goda, och fördömer lika konkret det onda.

Snart är det val igen. I all ödmjukhet tillåter det politiska etablissemanget oss nu att välja mellan vilka vi vill ska, utan personligt ansvar, få lov att belöna vänner, bekanta och andra ja-sägare med utnämningar i domstol, departement med mera, med lägenheter på Östermalm, villa i Nacka Strand eller med andra förmåner såsom livstidspensioner istället för avsked när de begått något fel eller visat sin inkompetens allt för tydligt.

Det handlar inte bara om enstaka fall, någon generaldirektör hit eller dit, en och annan justitieminister eller statssekreterare jämte en polischef här eller där.

På riksplanet ser vi ju det alltför tydligt i inaveln i departementen både på statsråds-, departementssekreterare och till och med så kallade politiskt sakkunnigas nivå.

I vår egen stad kan vi se hur ömsint vi tar hand om de som gjort 'the dirty work', vare sig de varit 'sjukhusspioner', infiltratörer i konkurrerande politiska organisationer eller bara pragmatiska nog för att blunda och hålla tyst när det behövs. Vi ser det numera också inom akademin, med utdelandet av professurer och doktorstitlar till än den ene, än den andre, så länge de är politiskt korrekta (och helst kvinnor), och vi ser det till och med i vårt rättsväsende.

Här tillsätter regeringen, i realiteten den administrativa rättschefen på justitiedepartementet, utan ansökningsförfarande eller ens nomineringsmöjlighet och utan varje form av insyn, inte bara domartjänsterna i de högsta domstolarna, riksåklagare och rikspolischef utan, som i vilken totalitär stat som helst, varje högre chefsposition, och det även på tingsrättsnivå. Om vi tittar på en undersökning rörande Högsta domstolen så ser vi att av en sammanlagt arbetat tid som jurist för samtliga justitieråd 1997 om 202 år, så hänför sig 141 år, eller nästan 75 procent till arbete i regeringskansliet. Det som kallas social kompetens och politisk korrekthet, det vill säga samsyn med det politiska, ekonomiska och akademiska etablissemanget, blir ett sine qua non - det vill säga att grundvillkor för att komma ifråga är att du är ryggradslös.

Nu säger ni att om vi, som inte tillhör de socialt kompetenta i den inre kretsen, nu skulle välja att tacka nej till den stora friheten att få välja, där val icke längre finns, så visar vi - även de av oss som lägger våra blanka röster - förakt för demokratin. Men vad ska ni ha vår röst till?

Kritik, åtminstone väl underbyggd sådan, bemöts med tystnad och understundom nästan hat, och tvingas ni till slut fram ur era hålor av något skäl, ja då säger ni er inte kunna fatta beslut i några ärenden. Det vore 'ministerstyre', säger ni med en lättnadens suck, att rätta till det onda, och menar att 'det är en annan sak' när ni själva har utsett bödlarna, oavsett om de uppträder i namn av justitiekanslern, utlänningsnämnden eller säkerhetspolisen.

Men det stöter inte på några problem att 'för kännedom' skicka skrivelser till fakulteter, när forskare stör er, att samtala viskande på de tillställningarna ni möts eller rentav ryta till någon gång i tv. Beslut kan ni nog ta, men inga transparenta - er framgång bygger på att ni har lärt er en teknik att utöva makt, utan att behöva axla ansvar. Detta är den moderna feodala demokratins mest utmärkande drag.

Eller har ni inte ens makt? Om ni bara har makt att belöna och befordra era vänner och era likar, men ingen makt i övrigt att påverka - ja, vad ska vi då rösta för?

För att ni har hög 'social kompetens', och kan säga rätt saker på ett trevligt sätt vid rätt tillfälle, just för att yta i den feodala demokratin är viktigare än djup? För att ni kan viska i vårt öra att Säkerhetspolisens anställda 'antingen är idioter eller direkt elaka', men samtidigt i hemliga föreskrifter instruera säkerhetspolisen att både registrera, bugga och på andra sätt trakassera de av samhällets medlemmar som har mage att inte bara skrika högt ut att kejsaren saknar kläder utan därtill också ha rätt!

Ska vi rösta på er för att ni därefter med beklagande påstår att ni inte kan påverka de av era vänner ni själva utsett, ens påverka dem till att följa den lag ni själva stiftat, så att de som registrerats, trakasserats och skadats för livet åtminstone kan få se vad som gjorde dem till påstått presumtiva landsförrädare?

Kanske är det så att politik numera endast är att vilja, dock aldrig att kunna. Annat naturligtvis än att kunna belöna sina vänner och bestraffa de som inte har 'social kompetens' nog att nicka med, när kejsaren HSB & Co skryter om sina nya kläder?

Men vem visar förakt gentemot vem, och vem ser bara demokratin som ett medel för nå personliga fördelar, inte som ett mål med egenvärde? Och vad skadar mest tilltron till demokratin och rättsstaten - kritiken eller praktiken?

Fakta: 

Dennis Töllborg och Segerstedt-Wiberg

Dennis Töllborg och Segerstedt-Wiberg

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Respektera trafiksepareringen i Husby

TRAFIKPOLITIK En majoritet av landets rektorer är bekymrade över elevernas säkerhet. Problemet är att barnen måste passera livligt trafikerade bilgator på vägen till skolan. Föräldrarna är också bekymrade och de som så hava möhlighet sätter sina telningar i bilen och skjutsar dem till skolan, vilket förvärrar problemet eftersom ungarna måste kryssa mellan horder av dubbelparkerade bilar utanför skolorna.

Debatt
:

Förbjud pälsindustrin!

DJURRÄTT Djurrättsalliansens bilder från minkfarmar i Sverige, som visas i Rapport, talar sitt tydliga språk. Det är uppenbart att minkar mår dåligt instängda i burar. Ett liv i bur ger dem inte alls möjlighet att få utlopp för sina naturliga instinkter. De som förespråkar uppfödning av minkar för päls hävdar att djuren mår bra i de små burarna. De säger att minkarna inte behöver få utlopp för sin jaktinstinkt och sitt enorma rörelsebehov eftersom de får sin mat utan att behöva jaga. I så fall borde ju samma resonemang gälla även hundar och katter som serveras mat. Men hundar och katter skulle vi aldrig komma på att stänga in i små burar dygnet runt. Bland annat just för att de behöver få utlopp för sitt behov av rörelse samt behöver få använda sin hjärna i lek och träning. Vari ligger skillnaden? Självklart gäller detta även minkar, inte bara katter och hundar. Inget djur mår bra då det berövas sin rörelsefrihet!

Debatt
:

Moderaterna står för en aktiv arbetsmarknadspolitik

Socialdemokratiska politiker i kommuner runt Göteborg anklagar oss moderater för att inte satsa på feriearbeten för ungdomar. Bakgrunden är att regeringen har valt att ta bort specialdestinerade bidrag till kommunerna och i stället ge dessa pengar som generella. Vi tycker att detta ger kommunerna en större möjlighet att använda pengarna där de gör bäst nytta. Detta i stället för att 290 kommuner ska tvingas göra på samma sätt oavsett om det är en bra lösning för den enskilda kommunen eller ej.

Fria.Nu
Debatt
:

Kvinnor i konflikter är inte alltid offer

I och med Marockos ockupation av Västsahara har befolkningen splittrats: en del av den lever kvar i de ockuperade områdena, en annan i flyktingläger i den algeriska öknen. Kvinnorna i lägren är ett exempel på att kvinnor inte uteslutande ska betraktas som offer i konflikter, menar Aleksander Gabelic och Sonja Gardefjord.

Fria.Nu

© 2021 Stockholms Fria