Här hade behövts en nödbroms | Stockholms Fria
  • Vad håller de på med? Demokratin fungerar ju i stort sett perfekt? Anna-Lena Lodenius försöker ta ett brett ideologiskt grepp på politiskt våld i Sverige.
Stockholms Fria

Här hade behövts en nödbroms

'Det här är den första boken på svenska som tar ett brett ideologiskt grepp på den autonoma anarkistiska vänsterns utveckling under de senaste decennierna' skriver förlaget om Gatans parlament. Det är ett försäljningsargument. Boken är den första i sitt slag och därför förtjänar den att läsas.

Det är svårt att inte få känslan att författaren Anna-Lena Lodenius velat skriva referensverk om militant utomparlamentarisk politik. Däri ligger givetvis inget fel. Dock ligger det nära till hands att tro att hennes verk aldrig skulle ha publicerats om förlaget inte trott att det kunde lanseras som något av en pionjärgärning. Hade det inte varit för det Osynliga partiet, ett antal krossade rutor på centerns partilokaler och en viss mediehysteri skulle utgivningsläget varit ett annat. Ett sådant scenario skulle sannolikt inte ha gagnat Lodenius rykte som Sveriges främsta expert på militanta politiska rörelser, men för hennes journalistiska trovärdighet hade det varit i stort sett odelat positivt.

Det breda ideologiska grepp som utlovas läsaren visar sig snart vara både snävt och ytterst subjektivt. Lodenius utgår ifrån ett liberalt perspektiv och beskriver därifrån höger- respektive vänsterextremister. Terminologin är densamma som slentrianmässigt används i kvällstidningar, men den är också central för den verklighetsbeskrivning som presenteras. Höger och vänster skiljer grupperna åt, men skillnaden tycks inte vara lika stor som den extremism som förenar dem.
Lodenius tycker att extremismen är konstig. Faktum är att hon inte förstår den alls:
'Vad får en människa som lever i en någorlunda fungerande demokrati, och som har alla möjligheter att påverka samhället, att pallra sig upp i ottan en lördagsmorgon för att åka buss i flera timmar med sina kompisar och senare, iförd rånarluva, attackera främmande människor?' frågar hon sig.
Lodenius undran förefaller uppriktig. Vad författaren dock förefaller omedveten om är att sättet på vilket frågan ställs också stipulerar hur den kan besvaras. Eftersom Lodenius redan slagit fast att den liberala demokratin i allt väsentligt fungerar, och eftersom alla tydligen har samma möjligheter att påverka, så måste det givetvis vara individerna det är fel på. Det är individerna som inte tar tillvara sina 'demokratiska möjligheter' som måste problematiseras, inte det system eller den sociala situation som format dem.

Detta är inte ett särskilt kontroversiellt ställningstagande utifrån ett liberalt normsystem, men det visar knappast på ideologisk bredd, och än mindre på analytisk öppenhet. Att problemet ligger hos de enskilda individerna är inte Lodenius slutsats, det är hennes utgångspunkt.
När hon sedan från detta diskutabla initialläge ska resonera vidare skjuter hon sig själv i foten både en och två gånger. Med hjälp av bevisföring som är långt mer känslomässigt subjektiv än rationellt förnuftsbaserad konkluderar hon att 'ungdomarna' i den autonoma vänstern helt enkelt inte är särskilt medvetna om vad de sysselsätter sig med:
'Många av oss ser något gott i att kämpa mot rasism, mot storföretagens rovdrift i utvecklingsländerna, mot sexuell exploatering av kvinnor och sexistisk reklam, mot plågsamma djurförsök och miljöförstöring, för att ta några av de frågor den autonoma vänstern driver. Det är rätt att vara ung och åstadkomma förändring. Så en dag står vi där, med all vår välvilja, och tror att vi vet hur det är. Men egentligen har vi inte förstått någonting. Så kände i alla fall jag själv första gången jag insåg vilken dogmatism som gömmer sig i många av de på ytan mjuka och radikala grupperna. Kanske det trots allt är den största likheten mellan alla former av politisk extremism: den närmast trosvissa övertygelsen om att ha rätt och oförmågan att se världen ur andra perspektiv än det egna.'

Något som komplicerar författarens försök att få sina många spekulationer att framstå som sakförhållanden är de otaliga faktafel som effektivt drar ner bokens trovärdighet. Oavsett om man tror att utomparlamentarisk politik är vägen till ett demokratiskt samhälle eller ett hot mot detsamma så bör man inte slarva med sin research. Det skulle säkert även Lodenius skriva under på, och just därför blir omfattningen av bristerna i det empiriska underlaget så förvånande. Lodenius är trots allt en erfaren journalist, och vore det inte för konsekvensen i sakfelen hade min spontana reaktion varit att avfärda dem som slarv.
Nyhetsportalen Motkraft, en del av den autonoma rörelse som Gatans parlament försöker få grepp om, skriver i sin recension av boken:
'Den stora svagheten i Lodenius bok är att hon inte uppdaterat sin research. Hon är kvar i 90-talet, när anarkorörelsen försökte bedriva politik från en kaotisk punkscen [...] Men för att förstå hur människor tänker krävs det mer än att sitta på sin kammare och läsa vad som skrivs på internet. Ingen jag känner har pratat med Lodenius på flera år eller känner någon som gjort det. De enda gångerna någon har sett henne har varit när man slagit på tv:n, hon har aldrig varit på plats och bevakat någon demonstration eller utannonserat möte. Hon skriver själv att den enda Afa-aktivist som gått med på att träffa henne var en 17-årig kille för sex år sedan.'

När de gäller 'högerextremisterna' förefaller författaren ha mer på fötterna. Hon skriver också att dessa är lättare att närma sig än deras kusiner på vänserkanten. Vidare har hon tidigare samarbetat med den tidigare Expo-chefredaktören Stieg Larsson, vilket borgar för viss kunskap om den svenska nazirörelsen.
Helhetsintrycket av Gatans parlament är dock det av ett personligt färgat hafsverk utan vare sig bredd eller djup. En bok som slår knut på sig själv när information som finns tillgänglig för alla på internet presenteras som vore den frukten av åratals mödosamt grävande och fältarbetande.
Varför blev resultatet så otillfredsställande när ämnet - politiskt våld - är så intressant, aktuellt och angeläget. Var det tillkortakommanden hos författaren? Snåla deadlines från förlaget? En kombination av båda delarna kryddat med lite generell otur? Svårt att säga, men klart är att här hade behövts en smula journalistisk integritet, akademisk hygien och en nödbroms.

Fakta: 

FACKLITTERATUR: "Gatans parlament. Om politiska våldsverkare i Sverige."
Författare: Anna-Lena Lodenius
Förlag: Ordfront

Rekommenderade artiklar

Dansbanekultur i Plattans skugga

Darya och Månskensorkestern förvandlade i onsdags Brunkebergstorg till en äkta finsk dansbana och bjöd sannolikt på Kulturfestivalens höjdpunkt.

Bygger högkvarter för queerrörelsen

I en källare på Södermalm rustas som bäst för vad arrangörerna hoppas ska bli navet i Stockholms ickenormtiva kulturliv. Varje rörelse behöver en bas att operera från. I slutet av augusti får den queerfeministiska sin när Högkvarteret öppnar.

Ministermöte stänger Moderna

Från den sista augusti till den 7 september håller Moderna museet och Arkitekturmuseet stängt. För allmänheten. EU:s utrikesministrar har lånat institutionerna för att under informella omständigheter kombinera kulturupplevelser med världspolitik.

Skrämmande brutalitet och besynnerlig berättelse

Jag hade sett fram emot den svenska premiären av Johnny Mad Dog. Med en rollbesättning av tidigare barnsoldater och producenten Mathieu Kassovitz – mannen bakom lysande Medan vi faller – vid sin sida ville den enligt egen utsago sanningssökande regissören Jean-Stéphane Sauvaire skildra det liberiska inbördeskrigets vansinne och den dynamik som förvandlar manipulerade barn till ursinniga mördare.

Träder över flummighetsgränsen

Första gången jag hörde Göteborgsbandet Kultiration var i samband med att gruppens andra album, Grogrund, släpptes 2005. Fördomar kan fungera som ett effektivt hörselskydd, men den genretypiska andligheten till trots var jag snabbt tvungen att kapitulera. Marcus Berg sjöng om att tåga ut ur Babylon och om att odla jorden som om han trodde på vartenda ord, som om han bodde i en värld där varken trådlöst internet eller iphones existerade. Och vem uppskattar inte en god saga?

Fria.Nu

© 2019 Stockholms Fria