Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Framtiden

Jag minns det som igår. När det var fel att män var män och kvinnor körde bättre än höns. Jag var 11, 15 och till och med 20 och det hela framstod som lika obegripligt som nu. Det hela, jag menar livet och omständigheterna. Hur man pratade och betedde sig. Man sa en sak men menade en annan. Precis som nu. Man sa en sak men man gjorde en annan.

Och Bomben var en apa på ens rygg. Det skiljer sig. Nu är det miljön. Eller, i folkmun, klimathotet. Men på det hela taget var det likadant. En hotbild fanns, man kunde rabbla siffror och man tänkte knappt på något annat även om man gjorde sitt bästa för att hålla skräcken tillbaka.

Vad pratar jag om? Jag pratar om 80-talet. Det var svartvitt för mig, det är mitt starkaste minne. Dels var jag ung och alla frågor kunde besvaras med ja eller nej, oftast nej, men också rent estetiskt. Jag läste svartvita fanzines, lyssnade på skivor med svartvita omslag och änglarna i Wim Wenders Himmel över Berlin såg allt men i svartvitt och jag, som såg filmen, gjorde likadant.

När 80-talet började hade punken varit död i två, tre, somliga skulle säga fyra år. Och ersatts av olika sorters postpunk. Dels förstås de outbildades, trasproletariets och landsbygdens version. Hardcore, oi, gängkultur. Vi mot dem. Anarkist-A:n och hakkors. Skinnjackor mot bomberjackor. Och upplopp i England, svarta mot vita. Vänster mot höger.

Allt pressades in i lite punkarhjärna i norr som förstås hann med att vara barn också. Friluftsdagar och skidåkning på isen. Tvålen i håret smälte i februarisolen och sved i ögonen. Eftermiddagarna på elementet i konsumfoajén tills personalen körde bort en.

Men även somrar med bad i småbåtshamnen. Förskollärarlönen som trots tre syskon räckte till en språkresa i Bognor-Regis. Portobello road som 13-åring, vi smet från gruppen för att leta Rough trade- och Dischargesinglar. Köpte stora svarta hallon som vi delade på vägen dit. Köpte nitar som vi en sommarnatt på balkongen tryckte in i våra skinnjackor.

Det fanns även en annan sida av 80-talet. De intellektuellas, konstnärernas och författarnas. Och när jag var 15–16 upptäckte jag den. Tidningar, svartvita förstås, och reportage om Birthday party, Brion gysin och Michael Strunge.

När Olof Palme mördades vinglade jag omkring på Notviken full på snodd sprit och snodda öl. Och förskolläraren väckte mig tidigt morgonen efter och jag trodde att jag hade åkt dit. Men det var för att vad berätta om vad som hade hänt i Stockholm natten innan.

Jag minns det här dunklet som en ljus tid. Kontrasterna var tydliga och det var lätt att välja sida. I det här hårda, polemiska fick man ändra sig och byta inriktning när helst man kände för det.

Jag är inte dummare än att jag begriper att det först och främst och allra mest hör ihop med att jag växte upp och aldrig på riktigt granskades. Jag var obetydlig och befann mig 100 mil därifrån och kommunikationsmöjligheterna med exempelvis Stockholm var inte som nu omedelbar. Jag är medveten om att det är fullt möjligt att mina minnen och känslor färgar mina åsikter och att det gör dem lika värdelösa som min föräldragenerations oändliga vurm över det eviga 60-talet. Spela roll, vad kan jag göra åt det? Det är möjligen de äldres prerogativ, detta att minnas och romantisera. Och att knapphändigt dölja sitt förakt för samtiden. Och att jag numera alltså tillhör dessa äldre.

Så jag vidhåller med den dementes envishet. Det fanns en vänster som fortfarande var vänster och en höger som uppfattades som marginell och farlig. En allmänt accepterad höger som inte lurades, som var tydlig i sina avsikter. Man ville att de rika skulle ha det bra på bekostnad av de som hade det sämre. Och en arbetarrörelse som var populistisk men som helt klart stod på de svagas och sårbaras sida. Och det fanns tydliga extrema alternativ till de båda. Det var hårt men det fanns riktning och anledning. Nu är allt mittemellan. Inte lika dystopiskt och nihilistiskt. Och ingen tänker på bomben. Det var värre då, framtiden var värre. Den framtid som är nu.

Fakta: 

<h2><a href="http://www.fria.nu/byline/mattias-alkberg">Mattias Alkberg</a><br>är artist och&nbsp;<br>fristående&nbsp;<br>krönikör för&nbsp;<br>Fria Tidningar.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Vår inre Ulrike

Ulrike Meinhof, lysrören i cellen de första åren, avskild från allt och alla, bara ljuset som aldrig släcktes. Jularna med barnen hon missade, åren som aldrig kom. Dedikationen märkligt obändig trots omständigheterna, trots hur hon behandlades av de andra. Men framförallt ensamheten. Älskad av ingen Känd av alla men älskad av ingen. Holger Meins var arg in i det sista och dessutom man, det spelade helt säkert in, vad än revolutionen hade att säga om det, och de andra hade varandra men Ulrike hade inget och ingen.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Internet schminternet

I serien Matti Alkberg Hatar har vi precis avklarat höstkrönikor om varm choklad och hur mysigt det är att krypa upp i soffan med en deckare när vinden river i knutarna. Nu är det dags för Nätgemenskap.

Fria.Nu
Synpunkten
:

Jag versus Er

Det kan ha med ålder att göra, men troligare är att det har att göra med att jag bor i skogen. Man är i Stockholm. Alla bara pratar och skrattar. Snackar skit. Mitt i allt säger någon något allvarligt och så går det mig helt förbi. För jag var inte beredd. Och så framstår jag istället som okänslig.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria