Historiskt sett har kyrkan haft rollen av Sveriges moraliska och normmässiga stöttepelare och dess tjänare, prästerna, har ansetts vara experter på existentiella frågor. Så är inte längre fallet, och i ljuset av det omgivande samhällets förändring genomgår nu Svenska kyrkan en identitetskris. Det menar Lennart Belfrage, religionspsykolog vid Uppsala universitet som doktorerat på en avhandling om stressrelaterad utbrändhet hos svenska präster.

Studien består av ett omfattande enkätmaterial där präster besvarat frågor om sin arbetsmiljö och genomfört ett självskattande utbrändhetstest, samt djupintervjuer med församlingspräster. Resultaten visar att var femte präst ligger i riskzonen för att bli utbränd, och Lennart Belfrage menar att en stor del av problematiken hänger samman med det förändrade ”psykologiska mandat” präster i dag har att förhålla sig till.

– Det är en verklighetschock som nyblivna präster ofta konfronteras med. Vårt postmoderna samhälle spretar åt olika håll och svensken är i dag ytterst ensam och utlämnad åt sig själv. Det är det som prästen har att hantera men inte är rustad för.

Han efterlyser ett medvetet arbete, inom kyrkan och på prästutbildningarna, inriktat på att tydliggöra en yrkesroll där den enskilde prästen både kan möta den moderna människans behov och tillåtas känna att den utövar sitt kall. För den som är avlönad av den jordiska kyrkan men anser sig tjäna en högre makt är möjligheten att fullfölja detta kall en arbetsmiljöfråga, och tvivel på den egna förmågan att göra det är någonting som skapar stress.

– Det finns ett starkt samband mellan emotionell utmattning och kallelsetvivel, som i sin tur innebär att man funderar över meningen med sitt uppdrag, säger Lennart Belfrage. Då kan man hamna i en slags existentiell isolering och tvivel på sin uppgift. En av fem präster säger i dag att de inte skulle ha gått in i prästbanan om de stod inför en ny karriär.

Anders Ekhem är kyrkoherde i Farsta församling i Stockholm och har sedan han för 20 år sedan, som 28-åring, prästvigdes bland annat arbetat med utbildning av präster. Han känner igen bilden av utsatthet men menar att den förändring prästrollen genomgår i grunden är positiv.

– Det här är ju en förändring av hela samhället, som kyrkan är del av, och det är ju något positivt i bemärkelsen att prästen inte är någon religiös expert som ska tala om hur det är. Det är klart att det kan bli mer utmanande för den enskilde prästen, för om jag förut kunde luta mig mer mot prästkragen eller rocken eller mot predikstolen, mot institutionens tecken, så räcker inte det i dag. Det är bra att ha men jag måste också ha mycket mer, jag är ju mitt arbetes främsta verktyg. Och därför gäller det ju att arbetsgivaren skapar en arbetsmiljö där man får tid för förberedelser, där man får tid för fortbildning och uppmuntrar den enskilde prästen till fördjupning.

Om prästen tidigare hämtade sin auktoritet från institutionen han eller hon företrädde ställs det i dag högre individuella krav, menar Anders Ekhem. Han liknar prästens yrke vid skådespelarens eller författarens. Mer kreativt, men också mer utsatt.

– Det betyder inte att man ska acceptera att den enskilde personen bränns ut, då får man hoppas att kyrkan har ett ledarskap och en organisation som kan hantera det. Om jag möter den enskilde prästen som blir utbränd är det klart att det skakar om, men rent generellt är jag inte så rädd för den här problematiken. Jag tror att det handlar om det postmoderna samhället där du blir en auktoritet därför att du skapar meningsfulla sammanhang.

Ytterligare en stressfaktor kopplar Lennart Belfrage till den organisatoriska förändring som inträdde år 2000 då Svenska kyrkan skildes från staten. När de folkvalda kyrkoråden övertog arbetsköparrollen förändrades också förväntningarna kring prästernas yrkesutövande.

– I mina enkäter till de förtroendevalda märker jag att det inte är självklart att de har samma värderingsgrund som prästerna utan snarare som svenskar i allmänhet. Den absoluta majoriteten säger att en präst ska vara socialt aktiv och besöka sjuka och gamla. Att en präst ber för församlingen, upprätthåller sakramentet och förbereder predikan är sekundärt. Det finns något av enmanagementsyn på prästens arbete.

Lennart Belfrage menar att det kan finnas en fara i om kyrkan, i sökandet efter en tydlig profil, är alltför tillmötesgående mot de sociala förväntningarna.

– Här i Visby har kyrkan flera platser som tar emot hemlösa. Det är behjärtansvärt men är det kyrkans uppgift primärt, eller är det en kommunal uppgift som ska finansieras genom skatt?

I sin roll som kyrkoherde ansvarar Anders Ekhem för kontakten mellan förtroendevalda och prästerskapet. Han delar inte bilden av de förstnämndas förväntningar som särskilt svåra att förhålla sig till.

– Det är klart att det i alla tider har funnits olika bilder av vad kyrkan ska vara till för. Men jag tänker att det också är en ledarskapsfråga. I varje församling så finns det en kyrkoherde som både är präst och ledare, som har till uppgift att stå i dialog med de förtroendevalda och sina präster kring de här frågorna, och jag ser det som en pedagogisk utmaning. I det enskilda fallet kan man möta förtroendevalda som tycker olika saker, men prästens uppdrag är ju väldigt tydligt: att gestalta den kristna tron så att det blir meningsfullt för människor.