Kvinnans plats - at home? | Stockholms Fria
  • Idealkvinnan enligt Elise Claesson? När Claesson beskriver sjukskrivningar bland kvinnor som en hemlig önskan att vara hemmafruar får SFT:s Caroline Matsson mer än nog.
Stockholms Fria

Kvinnans plats - at home?

Det kan tyckas att den dagisdebatt som sedan förra hösten kommit och gått på kultur- och debattsidor klingat av. Men så är inte fallet. I två av höstens böcker lever den vidare och aktualiseras än mer genom höstens maktskifte.

Både i dagisdebatten och i den allmänna valdebatten har familjepolitiken lyfts upp på agendan. Gamla idéer vi trott varit begravda sedan länge har dammats av, fräschats upp och återigen lagts fram på bordet. Hemmafrun. Pigan. Tanken om barnens bästa som något som inte kan uppfyllas inom det offentliga.
Och på den internationella arenan: Nymoralismen. Motståndet mot aborträtten. Sexualfientligheten. För att inte tala om denna allmänna fixa-, greja- och bona-trend som full- ständigt kväver oss med sitt budskap om det trygga hemmalivet, bullbaket, tvåsamheten, familjelivet.
Så vartåt bär det hän? Frågan kan självklart besvaras på många sätt. En som hoppas på mer bullbakande hemmafruar, mindre offentlig barnomsorg (och mindre offentlig verksamhet i allmänhet), kortare föräldraförsäkring och en allmän återgång till en stereotyp 50-talstillvaro är debattören Elise Claesson.

För Elise Claesson har allt gått utför för kvinnan efter det att Alva Myrdal stegade in i politiken, med krav om offentlig barnomsorg och allmän utbyggnad av välfärden så att barnfamiljen gynnas. För Claesson är det Alvas fel att kvinnan missförstått sitt genetiska kall, lämnat hemmafixandet och 'det naturligt kvinnliga' för att ge sig ut i offentligheten iklädd vederstyggligheter som byxor och kort hår.
I [email protected] bjuder hon dessutom på en del påhopp på Alvas samtida efterföljare. Exempelvis blir Tiina Rosenberg 'en könlös Peter Pan-människa' och en 'konstighetens drottning' som med stor ansträngning konstruerar om sitt yttre till något onaturligt icke-kvinnligt. Det oförblommerat urkvinnliga personifieras självfallet i Claesson själv - i lockat hår, omsorgsfull sminkning och rosa kläder.
Claesson tycker att vi talar för lite om mamman, moderligheten och barnens behov av detsamma i dagens Sverige. Hon frågar sig varför mammor och barn mår så dåligt och ser avskaffandet av hemmafrun som en huvudsaklig förklaring. Hon frågar sig varför det är rätt att som kvinna vara ekonomiskt beroende av försäkringskassan, men fel att försörjas av sin man. '[M]änskligheten har överlevt i hundratusentals år utan vare sig föräldraförsäkring eller LAS', tillägger hon. Mänskligheten har likaledes överlevt utan demokrati och mänskliga rättigheter också, frestas jag att säga. Är det ett argument mot dem?

Rent samhällsekonomiskt är det också svårt att få ihop det. Claesson menar visst inte att hennes husmorsutopi är en tillbakagång. Nej, kvinnor ska ha utbildning och jobb, men inte samtidigt som de har barn. Först ska kvinnan uppmuntras till att uppnå drömexamen, det vill säga tillgodogöra sig 20 års utbildning. Sedan ska hon snabbt som attan kasta in karriärhanduken och hålla sig borta från allt vad lönearbete och offentlig verksamhet heter. Inte en skattekrona tillbaka till andras skolgång. Ursäkta - hur hänger det ihop? Kanske är det helt enkelt så att kvinnorna i Claessons framtidsland fråntas rätten till utbildning, att bara de mest välbeställda kan kosta på sig en tjusig examen på ett elituniversitet innan de ger sig in på det ädlare kallet?
Tydligt är att Claessons kanelbullsdoftande husmorsutopi saknar utrymme för de mindre bemedlade. Någonstans i utkanten av bilden, bakom 50-talskulisserna, anar man att en annan kvinna sliter hund.
Sedan till nästa märklighet. Efter de 20 åren av barnpassande och fejande i hemmet ska kvinnorna minsann ha rätt att hoppa direkt in på toppen av karriärstegen och ta plats i bolagsstyrelser och chefskontor. För det har Claesson lagt märke till - 'världen behöver fler kvinnliga 50+ direktörer'. Jojo. Och vägen dit går genom köket.

Boken är full av självmotsägelser. Å ena sidan blir kvinnor smartare och smartare när de får barn. Å andra sidan får de gröt i huvudet. Det vet ju alla. Hon ifrågasätter hela yrkeskårers trovärdighet - psykologer, barnskötare - och menar att de är hjärntvättade av statsfeminismen, samtidigt som hon sätter sin totala tillit till enstaka kufiga hobbyterapeuter.
Och samtidigt som det är av oerhörd vikt att mammor är hemma, får och bör de arbeta ideellt med välgörenhet, skola, omsorg - ja med i princip vad som helst förutom att lönearbeta. Och tvärt emot de många berättelser om amningsfanatisk BVC-personal som florerar menar hon att barnmorskor i hemlighet vill att alla svenska barn ska födas upp på mjölkersättning. Exemplen är otaliga.
När Claesson slutligen även beskriver sjukskrivningarna bland kvinnor som en hemlig önskan att vara hemmafruar har jag fått mer än nog. Den sjukskrivna kvinnan som en konservatismens soldat i kampen mot välfärdssamhället och statsfeminismen. Man baxnar.
Summa summarum: Hemmafruproblematiken är roten till allt ont och bakom fanskapet står Alva Myrdal.

Att läsa två böcker parallellt kan ofta visa sig givande. Medan Elise Claesson ser Alva Myrdal som skyldig till allt ont som hänt kvinnan under 1900-talet hyllar istället den socialdemokratiska debattören och skribenten Lotta Gröning Alva som en feministisk förkämpe.
Grönings bok är ingen traditionell biografi. Snarare är den ett försök att förstå sig själv och sin egen situation som kvinna genom att spegla sig i Alva Myrdals liv. Att förstå varför kvinnor fortfarande förväntas koka kaffe till de manliga kamraterna inom partiet, varför det fortfarande är snudd på omöjligt att förena karriär och familj. Ibland funkar upplägget bra, ibland mindre bra. Men det är inte främst som biografi Kvinnans plats är intressant heller. Det är diskussionen om hur ekvationen arbete och familjeliv ska lösas som är fokus. Och Grönings upplevelse av att starka kvinnor motarbetas inom socialdemokratin.
Och här är också kontrasten till Elise Claesson som störst. För om de två debattörerna är eniga om att det kan vara svårt att som arbetande småbarnsförälder få dygnets timmar att räcka till så har de oerhört vitt skilda lösningar på problematiken.

Gröning är besviken på att de kvinnor som lyckats slå sig fram inom socialdemokratin har tvingats släppa viktiga frågor som sex timmars arbetsdag. Och framför allt den underliggande ojämlikhet som gör att kvinnor har det främsta ansvaret för hem och barn. Att det är kvinnor som på anställningsintervjuer får frågan om de planerar att skaffa barn inom en snar framtid. Och som sedan blir sparkade om så är fallet.
Inte konstigt att mammor mår dåligt.
Men Grönings lösning stavas inte som Claessons mindre kvinnovänliga välfärdsreformer och försvagad LAS. Tvärtom.
Det ska bli spännande att se vem som får sin vilja igenom.

Fakta: 

Litteratur
[email protected]
Författare: Elise Claesson
Förlag: Prisma
Kvinnans plats - min bok om Alva Myrdal
Författare: Lotta Gröning
Förlag: Bonniers

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Obligatorisk läsning för Thailandsresenären

När Karolina Johansson i sommar friges från Hinseberg har hon tillbringat över tio år i fängelse. Fyra år av dem tillbringade hon på Lard Yao-fängelset i Thailand, verklighetens Bangkok Hilton, och ett av världen hårdaste fängelser.

Marschen mot Bodströmsamhället

Justitieminister Thomas Bodström vilseleder riksdagen och allmänheten för att kunna genomföra allt fler repressiva lagar. Det menar frilansskribenten Oscar Swartz, som under onsdagen presenterade en rapport om övervakningen av tele- och internetkommunikation.

Berättelser om ett sjukt Sverige

Maciej Zaremba har med sina artikelserier i DN Kultur avslöjat myter om Sverige och svenskheten ett flertal gånger, nu senast med serien Den polske rörmokaren. Nu har Zarembatexterna samlats i en högst läsvärd volym. Här ställs de stora och viktiga frågorna om sakernas tillstånd som ofta glöms bort i den vanliga nyhetsrapporteringen.

Fria.Nu

Från fruktbarhetsgudinnor till jämlikhetsavtal

Så har då den omtalade vandringsutställningen Konstfeminism nått Stockholm. Utställningen arrangeras i samarbete med Dunkers kulturhus och Riksutställningar och har fått både ros och ris av kritiker och resten av konstsverige.

© 2022 Stockholms Fria