Berättelsen om graffitins spridning från New York ut över världen är också berättelsen om graffitin | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Berättelsen om graffitins spridning från New York ut över världen är också berättelsen om graffitin

Från ”daghemskonst” till

nyskapande formexperiment

Den 17 juni i år dog den inflytelserika amerikanska graffitimålaren Iz the Wiz, 50 år gammal. Fria tidningens konstkritiker Jacob Kimvall berättar om Iz the Wiz målning Hell iz for children och hur hans syn på målningen har förändrats med graffitikonstens utveckling.

Berättelsen om graffitins spridning från New York ut över världen är också berättelsen om graffitins medialisering. Det var genom massmedia som vi – ungdomar i Europa, Asien och Australien – under åttiotalet tog till oss den nya konstformen. I Stockholm läste vi Subway art som vore det en bibel. Martha Coopers scenerier satte graffitin mitt i storstadsmiljön och Henry Chalfants bilder öppnade för närgångna studier av de enskilda verken. Tillsammans skapade fotografierna en magisk värld där summan blev långt mer än delarna.

Vi tyckte inte att allt var bra, och undrade varför en del målningar var med. En av de mest ifrågasatta målningarna var Iz the Wiz Hell iz for children från 1982.

Jag minns att jag rös av den groteskt ologiska rytmen i bokstäverna. Ifyllningens lapptäckesliknande mönster påminde mig mest om barndomens pinsamt naivistiska daghemskonst. Den ologiska 3D-effekten spretar åt lite olika håll, har ingen outline utan en highlight och har liksom kopplats loss från de bokstäver som den borde underbygga och ge kraft. Balkar och pilar far lite hur som helst mellan bokstäverna – och inuti dem.

Det var så långt från idealen man bara kunde komma. Och idealen var för de flesta skandinaver Dondis, Seens och Dusters framåtblickande målningar med slicka wildstyles – balanserade målningar som ändå hade en dynamisk rytm och där vissa former varierades och återkom hela piecen igenom. De bortre gränserna för det ideala utgjordes å ena sidan av Lees illustrativa wholecars och å andra sidan av Skemes råa men svängiga avantgardism.

Hell iz for children landade långt utanför dessa trånga ramar.

Men trots den oortodoxa stilen – någonting hade målningen, det kunde jag inte förneka ens då. Om inte annat så var det ju ett av de verk man verkligen lade märke till. Och Iz metod – att bygga en mening med ett poetiskt budskap utifrån det egna namnet – det var något som många européer valde att utnyttja.

Hösten 1987 nådde boken Spraycan art Sverige och den blåste bort Subway art som måttstock. Tillfälligtvis bör kanske tilläggas, för jag vill nog påstå att Subway art än i dag är det enskilt viktigaste verket i graffitikonsten. Spraycan art skildrar den medialisering och globalisering av graffitin skett efter Subway art – just den process där föregångaren spelat en så viktig roll.

I både Subway art och Spraycan art fanns en framåtskridande rörelse, en utveckling mot bättre och bättre målningar. Vi kunde med svindel betrakta skillnaden mellan Futura 2000:s två tags – den ena från 1973 och den andra från 1983; och häpna över utvecklingen mellan Jokers två Lollifant-målningar från 1984 respektive 1985. Det nya och det senaste som var liktydigt med det bästa. Det äldre var intressant – fast som historia, som ett passerat steg i utvecklingen.

Men under tidigt nittiotal började många av oss målare i Skandinavien återvända till Subway art, och vi såg då målningarna med nya ögon. Nu var det de vilda stilarna á la Duster som kändes hopplöst passé – fast förankrade i åttiotalet och förbisprungna av europiska efterföljare som Bando, Shoe, Mode II, Bates och Romance. Jo, det är förstås (som det mesta i denna text) ett värdeomdöme och inte ett objektivt faktum – men det var så det kändes. Runt 1991–92 var dags för oss att inse storheten hos de verk som vi tidigare bara betraktat som passerade hållplatser på väg mot allt högre höjder. Det handlade om sjuttiotalspiece av målare som Blade, P-Nut 2 och King 2. Och så de mer udda verken från 1980-talet – där ”Hell iz for children” utgör själva kronjuvelen.

Man kan ju fråga sig hur vi kunde uppfatta en och samma målning på så olika sätt. Jag tror att det både handlade om att se nya saker och om att värdera det man förut sett på ett nytt sätt. Det vi inte insett var att Hell iz for children visst var dynamisk, och visst följde en viss logik – men att dynamiken och logiken följde en annan linje än det idealiserade. Och bitvis har stilen rent graffitiklassiska formelement – som nedre delarna av de två L:en i Hell.

De tidigare underliga ornamenteringarna på I:et, som varken var balkar, pilar eller swirls förvandlades till spännande detaljer. Ifyllningens synbara obegriplighet som helt utan inre logik flera gånger byter rytm, mönster och färgskala – från en klassisk, men lite slarvig graf-ifyllning, över leopardmönster och sedan till något slags geometriska mönster, för att sluta i ett naivistiskt streck-och-prick-mönster i blå, gröna och lila toner. Den råa vita sprejlinjen som ligger någonstans mellan outline, highlight och second, och som löper på 3D:ns vänstra sida, den linjen talar om graffitikonstens frihet och kraft, och om möjligheten att samtidigt förkasta och omfamna traditionen.

En längre version av artikeln har tidigare publicerats i tidningen UP (#39).

Rekommenderade artiklar

Konsthösten och giganterna

Det svenska måleriets mästare möter graffitins Elvis Presley. Jacob Kimvall guidar till den stockholmska konsthösten, som startade på allvar nu i veckan.

Kärlek och nostalgi i förening

Jag har skrivit det förut – hiphop är en kultur besatt av tiden. Här, i hiphopen, finns plats för sentimental tillbakablickande nostalgi, politisk realistisk samtidsskildring och hårda utopiska framtidsvisioner – och ibland finns alla lägen samtidigt.

60-talisterna har börjat tappa greppet

I konstvärlden har man länge lagt stor vikt vid ålder och generationskonflikter – det handlar om ung konst mot det gamla gardet. Det kan visst vara intressant, och ibland relevant.

Träffsäker politisk filmkonst

I söndags, lagom till att debatten om videon Territorial pissing börjat lugna ner sig, visades politisk experimentfilm på Cinemateket, biografen Sture i Stockholm. Rubriken var Actions – political actions and performances och bakom programmet stod Filmform, som har ett av världens äldsta arkiv för konst- och experimentfilm.

© 2021 Stockholms Fria