Den svåra konsten att närma sig Åke Hodell | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Den svåra konsten att närma sig Åke Hodell

Magnus Haglunds nyutkomna skildring av Åke Hodells liv är nästan lika inspirerande som författaren själv en gång var. Åtminstone fick boken vår utsände Johan Jacobsson att göra en utflykt till Djurgården för att bättre fördjupa sig i Hodells mångfacetterade konstnärskap.

I små, täta grupper marscherar turisterna uppför Allmänna gränd, allt som allt räknar de drygt etthundra själar. Kvinnor, män, flickor, pojkar; deras rörelse komponerar en symfoni. Raspet av åtskilliga barnvagnshjul över lös småsten beblandar sig med lövverkens brus; en underliggande rytm. Spridda röster svävar ovanpå denna takt, ord och meningar i tät samklang med omgivningarna.

– Är det här de har världsrekordet i serverade plankstekar? undrar en trettioårig man och pekar mot krogen Carl Michael.

– Var ligger Skansen? vill hans lilla dotter veta.

Från min aningen upphöjda position – kullen som ligger till grund för angränsande Falkenbergsgatan 1-5 – tar jag del av stycket, av nöjesresenärernas omedvetna improvisation. När folkskaran så dragit vidare och pianissimo åter råder bryter jag upp, styr mina steg ner mot vattnet. Djurgårdsfärjans nästa beräknade avgång är 11.15, om två minuter.

Vad gör en bra bok? En fråga som förstås är omöjlig att besvara entydigt; varje läsare hyser sin egen definition. Ovanstående lilla scen är dock ett typexempel på vad bara god litteratur kan få mig att göra. Det är ett resultat av Magnus Haglunds biografi Åke Hodell.

Under tiden jag slukat boken har nämligen mitt anteckningsblock gått varmt. Namn att undersöka har lagts till böcker att läsa och skivor att införskaffa. Så fort mina händer slöt dess pärmar för första gången kände jag att en utflykt stod på dagordningen. Med egna ögon ville jag betrakta huset där Åke Hodell tillbringade åren 1970–2000, med öppna öron ville jag insupa de trakter som inspirerade hans makalösa hörspel Djurgårdsfärjan över Styx (1972).

Därför tog jag en liten tripp till Falkenbergsgatan. För att ytterligare fördjupa mig i Hodells formsprängande, mångfacetterade, pacifistiska och moraliska konstnärskap.

Boken om Åke Hodell engagerar, väcker intresse, lär ut. Precis som Hodell själv.

– En sak som känns väldigt viktig är boken i sig, men också hur den är tänkt att ingå i olika sammanhang, säger Magnus Haglund när jag ringer upp honom en vecka efter mitt Djurgårdsbesök. Den innehåller ett material som jag bara på något vis förmedlar. Och i den förmedlingen ligger idén att boken inte är till för en sluten författarkrets eller för en specifik konstmiljö. Jag har en idé om konsten som något som verkligen hör ihop med det egna livet.

Den 17 juli 1941 övningsflög Åke Hodell – som då utbildade sig till stridspilot på Kungliga flygkrigsskolan i Ljungbyhed – över Skåne. Klockan 13.20 råkade hans plan i spinn på 100 meters höjd, det snurrade två gånger och kraschade sedan. Snabbt fördes en mycket svårt skadad Hodell till Lunds lasarett, haverikommissionen gav honom 1 chans på 10000 att överleva. Ett och ett halvt år och oräkneliga komplicerade operationer senare skrevs han ut.

Denna fruktansvärda händelse påverkar förstås Hodell väldigt mycket: i konstverk efter konstverk bearbetar han sviterna, både explicit och implicit. I Självbiografi (1967) – som Magnus Haglund i boken beskriver med orden ”ett experiment med förstörda personliga dokument och kulhål genom egna och andras texter” – är den exempelvis allestädes närvarande.

– Det är någonting med Hodell, att flygolyckan är ett enda evigt nu, funderar Magnus. Det där ögonblicket.

Nu-känslan genomsyrar varenda sida av biografin. Grunden till boken vilar på arkivet Hodell lämnade efter sig, ett arkiv som i original återfinns på Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning. En gedigen samling text och bild som Haglund sedan kompletterar med intervjuer av nyckelpersoner i kretsen kring Hodell.

Men, nog så viktigt, Haglund agerar även guide, reseledare, stigfinnare. Från sida 1 till 233 håller han sig nära läsaren; ställer frågor, brukar direkt tilltal. Samtidigt drar han paralleller och uppvisar samband, förbinder gårdagen med i dag, utvecklar faktastoffet.

Anarkister som Bakunin, hyperintellektuella filosofer som Gilles Deleuze, fenomen som svensk revytradition, psykedeliska besvärjare som Pärson Sound, nationalskatter som Gunnar Ekelöf, Fluxusrelaterade konstnärer som Dick Higgins, avant-rockare som Sonic Youth... Alla dessa och många fler därtill bjuder Haglund att bekvämt ta plats bredvid Hodell.

– Det är viktigt att förstå att när man går in i det arkivet på allvar så kommer också ett nytt pussel att läggas, säger han. Jag menar, Åke Hodell (boken) handlar ju definitivt inte om en entydig bild. Och inte heller om någon definitiv bild. Jag säger ju inte att det här är den fullständiga berättelsen om Åke Hodell eller något sådant dumt.

Bakom utgivningen står Natur & Kultur, den markerar sista delen i deras serie ”Litterära profiler”.

– Det är ett ganska vågat steg av Natur & Kultur att låta en sådan som Åke Hodell avsluta en sådan serie. På ett sätt är det absurt! Åke är ju inte någon som håller sig till att vara författare.

På samma sätt som Haglund alltså inte är en renodlad ”biografist” ute efter att prydligt stolpa upp ett rikt liv från födsel till död.

Tack och lov.

Maskinerna tystnar, prydligt glider Djurgårdsfärjan den sista biten fram till Skeppsbrokajen. Stålgrindar slår, vi få passagerare går av, lämnar plats. Runt omkring oss fortsätter Stockholm musicera, det är bara att lyssna.

Åke Hodell och jag inleder den korta vandringen mot Bollhusgränd i Gamla stan, mot 1949–1970.

Fakta: 

Åke Hodell föddes 1919, avled 2000. Växte upp i Vasastan som äldst av en syster och ett par tvillingbröder. 1949 bosatte han sig på Bollhusgränd i Gamla stan tillsammans med Dagny Katarina Karlsson, hans andra fru. När Dagny avled 1970 flyttade Hodell till Djurgården.

• Debuterade 1953 med diktsamlingen Flyende pilot. Gunnar Ekelöf skrev förordet. Har sedan dess skapat inom en mängd olika genrer: böcker som Bruksanvisning för symaskinen Singer Victoria (1965) och Orderbuch (1965), ljudverk som igevär (1963), General Bussig (1964) och Djurgårdsfärjan över Styx (1972) och radiopjäser som Den stora segern vid Gettysburg (1973) och Resan till Rom (1975–1977).Har även gjort andra sceniska verk som 220 Volt Buddha (1970) och Kannibalerna (1975).

Hodell-relaterade evenemang i höst:

28 september–25 oktober

• Hodell-utställning på KB

oktober–1 november

• Hodell-utställning på Stockholms stadsbibliotek

7 november

• På dagen tolkar några väl valda svenska konstmusiker Hodells Djurgårdsfärjan över Styx… ombord på Djurgårdsfärjan. På kvällen väntar Poeternas pingismästerskap i Strands lokaler.

18 november

• För 46 år sedan på detta datum i Z-salen i ABF-huset presenterade poeter som Bengt af Klintberg, Bengt Emil Johnson och Åke Hodell några av sina texter. Nu följs detta upp. Bland annat kommer Björn Granath att framföra sin version av General Bussig.

Rekommenderade artiklar

Om en meditativ resa i medvetandet

Hon åkte till Sri Lanka för att söka mening och kom tillbaka med en film i bagaget. Filmen är resultatet av Cecilia Neant Falks själsliga resa. Nu visas den i Stockholm.

Med siktet inställt på mellanrummen

En glömd paviljong i Tanto väckte tankar kring stadens icke-platser. Tankarna blev ett multikonstprojekt, och nu släpps filmen om projektet på dvd.

– Det handlar om gentrifiering, om hur en stad bara kan bytas ut och förändras, säger koreografen Anna Koch.

Hon gör högspänningskonst

Filmkonstnären Anna Linder är aktuell med kortfilmen Densen, en audiovisuell resa som är långt ifrån sövande. Inspirationen kommer från löst hängande elledningar i det högteknologiska Tokyo.

© 2019 Stockholms Fria