Rwandas ambassadör Jacqueline Mukangira öppnade Ubuntufestivalen i Bio Rios fullpackade visningssal. I sin officiella roll att marknadsföra Rwanda utgjorde hon ändå en representant för något större. Kanske kan man kalla det en vilja att göra rätt med de små medel som står till förfogande.

”Rwanda”, förklarade hon, ”har demonstrerat att ett katastrofalt mänskligt misslyckande inte behöver vara ett permanent tillstånd.” Och det har hon rätt i. Till exempel hade Rwanda år 2006 världsrekord i högst antal kvinnliga parlamentsledamöter (ja, procentuellt sett låg Rwanda till och med bättre till än Sverige!). Och dödsstraffet finns inte längre. ”Det var bittert att avskaffa dödsstraffet”, sade Jacqueline Mukangira till publiken. ”I ett land där över en miljon oskyldiga människor har förlorat sina liv så var det inte behagligt, det var bittert. Men det var ett underbart val vi gjorde.”

Så Ubuntufestivalen inleddes med ett meddelande om hopp. Det skulle följas av mycket svårare budskap.

Den fransk-guineanske regissören Kal Touré presenterade sin film Victims of our riches, om unga afrikaner som kämpar för att ta sig till Europa. Intervjuer med de unga människor som klättrat över taggtråd mellan Marocko och Spanien, som sett sina vänner dödas av gränsvakterna, som våldtagits och torterats, blandas med uttalanden från de aktivister som jobbar för att stödja migranterna. Allt binds samman av den röda politiska tråd som förklarar varför de unga är beredda att möta döden för att komma till Europa: EU:s jordbrukssubventioner, som pressar ned priserna på afrikanska produkter, är en faktor, liksom skuldfrågan.

Fram trädde en tydlig bild av ett skevt handelssystem och illegitima skuldindrivningar som den struktur som ligger bakom dessa individers plågsamma öden. Den egyptiske radikale ekonomen Samir Amin kom också till tals, liksom Eric Toussaint, ordförande för organisationen Committee for the abolition of third world debt, och deras intellektuella tyngd får styrka av ungdomarnas egna berättelser.

I slutscenen följer kameran en grupp unga män som i mörkret klättrar över ett taggtrådsstängsel. Flera skjuts, en i huvudet, andra misshandlas brutalt av vakterna. En åskådare vid min sida snyftar tyst.

Marockanska Jawad Rhalibs dokumentär The damned of the sea är inte mindre tydlig i sin översikt av de konsekvenser en ojämlik global fiskepolitik har fått.

I den lilla kuststaden Dakhla i Västsahara har han följt lokala småfiskares kamp mot stora asiatiska, europeiska och ryska företags ”dammsugning” av havets fiskebestånd. Själva har de fiskeförbud sedan fem månader tillbaka eftersom bestånden ”måste växa till sig”. Men det undgår ingen av fiskarna att det är pengar som bestämmer vilka som får tillstånd och inte, och den vanligaste iakttagelsen som fiskarna och deras familjer gör är att det är ”de mäktiga” och ”de rika” som har kontrollen över deras chans till inkomst.

”Vårt enda val är att fiska illegalt – men det finns inte tillräckligt med fisk för det”, säger de uppgivet.

Den fattiga Ghislani – kallad ”tiggerskan” i filmen – har ytterligare ett hinder i vägen: hon får inget fisketillstånd eftersom hon är kvinna. Det finns ingen som har hört talas om att en kvinna fiskat, får hon höra, och så är det med den saken.

I det efterföljande samtalet med Concorde Sverige och Naturskyddsföreningen står det klart att mycket av de pengar EU ger till utvecklingen av fiske i Västafrika inte når den inhemska fiskebefolkningen, och att en hel del av EU:s politik motverkar det egna biståndet och ambitionen att utrota fattigdomen.

The damned of the sea visar upp ett typexempel. Problemet är att mellan 30 och 40 miljoner afrikaner är beroende av fiske för sin överlevnad, men får det allt svårare att klara sig på denna inkomstkälla, mycket på grund av att fiskebeståndet är allvarligt hotat. Vad ska vi göra åt den saken?

En eftermiddag av festivalen ägnades åt projektet ”Why democracy?”. Fem filmer fick utgöra diskussionunderlag för varför demokrati är viktigt. Min favorit var Iron ladies of Liberia, som följde Ellen Johnson Sirleafs första månader som Afrikas första kvinnliga president. Det var en ren fröjd att följa denna tuffa kvinna i hennes försök att få ordning på ett land söndertrasat av ett femton år långt och brutalt inbördeskrig. Men vilken politik för hon egentligen? Ett vänligt möte med George W. Bush kanske ger en fingervisning, men filmen väjer för att uppmärksamma det politiska och ekonomiska ramverk inom vilket utvecklingen ska drivas framåt.

Men diskussionen efteråt var den stora behållningen av denna långa filmdag. Före detta folkpartiledaren och numera Sveriges demokratiambassadör, Maria Leissner, Forum syds ordförande Joe Frans och den kenyanska filmregissören Wanuri Kahiu intog alla en försiktig hållning gentemot demokrati, som definierades som fria val och institutioner fria från regeringars och presidenters inflytande, samt rätten att uttrycka sig fritt. EU sågs som ett instrument i att bygga demokrati i Afrika.

Men publiken, stärkt av tidigare filmdagar, var inte nöjd. Kan vi verkligen kalla EU för demokratiskt, när de bryter mot mänskliga rättigheter som vi såg i filmerna om migrationen och fisket? undrade någon. En annan person förklarade att det kändes som om hennes intelligens förolämpades: ”EU stöder inte demokrati, det stöder sina intressen. EU och USA stöder president Mubarak i Egypten – det är inte en demokrati!”

Maria Leissner fick medge att EU fortfarande har en del kolonialliknande strukturer kvar, och Joe Frans menade också att vi måste ta en historia av slaveri och kolonialism med i beräkningarna när vi talar om relationen mellan Europa och Afrika.

Och så kan man säga att Ubuntufestivalen uppnådde ett viktigt syfte: att ge verktyg att direkt utmana Europas dominanta ställning. Även om de till att börja med riktades mot festivalens egna utvalda debattörer.