Recension


Uppsala Fria

Socialrealistisk käftsmäll om kärleksbrist och klass

Kärleksbristen, bristen på genuin närhet kan göra oss till lättfångade byten. Det får 15-åriga Mia lära sig, både bokstavligt och bildligt talat.

I ett hårt och kallt Essex, för evinnerlig tid märkt av Thatchers privatiseringar och nedmonteringar, dansar och dricker Mia för att genomleva tillvaron. Men hon vägrar att inrätta sig i den sexualiserade kvinnorollen som samhället vill tvinga på henne. Hon dansar med egen takt, efter egen pipa. Relegerad från skolan och hunsad av sin alkoholiserade, alltför unga mamma flyr hon så mycket hon kan från hemmet för att fördriva dagarna. Ett av hennes projekt, att befria en kedjad, avtacklad häst som står vid en sjaskig vägavfart, blottlägger hennes sårade barn och leder henne in i riskabla situationer.

Också bekantskapen med mammans nya hugg, den blonde charmören Connor från en annan typ av förort, bygger upp och bryter ner. Det är han som lär Mia att fånga fiskar med bara händerna i stilla, avlägsna vatten dit få människor hittar. Han förklarar förtroendeingivande att de fjällbepansrade vattenvarelserna inte flyr utan tvärtom enkelt låter sig fångas eftersom de är så ovana vid mänsklig närhet att de när de utsätts för den inte begriper att vara rädda.

Regissören Andrea Arnold har en imponerande känsla för miljöer. Hon lyckas fånga in och levandegöra de mest nedgångna, slitna, solförgätna höghusghetton som går att uppbåda. I sin debutfilm Red road från 2006, som skildrar sorg och hämnd i ett skrämmande övervakningsdystopiskt Glasgow, presenterade hon även en särpräglad stilsäkerhet beträffande karaktärer och dialog.

Och i Fish tank visar hon att hon hade ännu mer att ge. Maktstrukturer baserade på klass, kön, etnicitet; inget undgår hennes kritiska lupp under vilken hon placerat samhället. Hon är utan tvekan en av Englands mest lovande, unga regissörer som lekande lätt berett sig plats i den brittiska, socialrealistiska tradition vilken representeras av regissörer som Lindsay Anderson (This sporting life), Ken Loach (Bread and roses) och Mike Leigh (Vera Drake).

I berättelsen som känns mer genomarbetad än historien i Red road går det också att urskilja ett släktskap med de franska filmbröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes mästerverk Rosetta från 1999, en på många vis liknande skildring av en tonårsflickas utsatthet och kamp för värdighet.

18-åriga Katie Jarvis som spelar Mia, och för övrigt själv kommer från Essex, hade aldrig stått framför en filmkamera innan. Det går inte för allt i världen att begripa. Av en slump upptäcktes hon på en tunnelbanestation när hon hade en hetsig diskussion med sin pojkvän. Vid det aktuella tillfället var hon arbetslös sedan hon hade hoppat av skolan. Och oj vad hon knäcker i rollen, mäktig en trovärdighet få lyckas förmedla. Helt säkert är att vi kommer att få se Katie Jarvis agera igen.

Hon är helt oförglömlig när hon låter sin rollfigur, till rapparen Nas tunga rader - ”Life’s a bitch and then you die, that’s why we get high/ Cause you never know when you’re gonna go/ Life’s a bitch and then you die, that’s why we puff lye/Cause you never know when you’re gonna go” - förhoppningsvis dansa sig långt bort från Essexs andefattiga och nedbrytande förtryck.

Det är inte ofta man krampaktigt sitter och håller tummarna för att det ska gå bra för en fiktiv karaktär ännu när duken blivit vit igen - men i Mias fall är det så. Måtte hon fixa det. Stå emot. Slå tillbaks. Göra sig fri från maktens idioter. Och få ett grymt fint liv.

Fakta: 

FILM

Fish tank MANUS & REGI Andrea Arnold VISAS PÅ Royal, Uppsala

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria