Originalljudet förtrollar och rispar själen | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Originalljudet förtrollar och rispar själen

Originalljudet Artist: Originalljudet Skivbolag: Kalligrammofon

Musik

Tändsticka möter plån, tändsticka möter veke. Snart brinner stearinljuset både högt och klart.

Anledningen att jag sitter här i ett fladdrande sken stavas Originalljudet, gruppen Originalljudets självbetitlade albumdebut. Att omvandla bomull till eld kändes som ett lämpligt tacksägelseoffer, en gest som visar hur glad jag är att den kommit in i mitt liv.

Originalljudet består av Stockholmsborna Jens Peterson Berger (brusmaskin, trumstol, hjärnvågsgenerator), Rosali Grankull (altsaxofon, piano), Egil Sandström (kontrabas, piano), Hansjörg Ehammer (dragspel) och Aron Junker (barytonsaxofon, basklarinett). Möjligheten finns att du tidigare stött på dessa namn i andra sammanhang. Jens Peterson Berger är knuten till Riksteatern, Rosali Grankull har musicerat i de Umeåbaserade hardcorebanden Ambulance och End of Addiction… Dock gör man bäst i att tänka bort alla sådana sammanhang när Originalljudet snurrar i ens skivspelare. Nej, smartast är att då betrakta den som en fristående enhet frånkopplad världsliga ting som artistbiografier.

Det är värt det, Originalljudet förtjänar sådan särbehandling. Tonerna på den ger tusenfalt tillbaka. Tonerna på den är eteriska. Vemodigt och längtande rispar de ens själ. Skönt förtrollar de ens sinnen. Samtidigt är de varma, eggande; bjuder upp till hednisk dans. Själva beskriver Originalljudet dem bland annat med orden ”som Moondog och Erik Satie som krockar i rymden eller en cirkusvagn som parar sig med en ambulerande bordell”. Varför inte? Ambulerande bordell kanske till på köpet avser den Jacques Brel sjunger om i Au Suivant; en extra dimension åt deras beskrivning.

Helt enkelt och med andra ord är det toner som berör. Men, dessutom; utöver tonernas rent klangliga kvalitéer är jag också väldigt imponerad över hur de framförs. Låt mig illustrera.

Dansk-amerikanen Victor Borges komedialbum Victor Borge: Live (!) (Sony, 1992) är ett under av väl utnyttjade ögonblick. ”Usually I don’t do request numbers”, tillkännager Victor exempelvis i dess första spår. ”Unless of course I have been asked to do so”. De långsamt växande skrattsalvorna som sedan följer beror mycket på den alltigenom perfekt avvägda pausen mellan dessa meningar. En takt, ett andetag; blott en av alla hundratals uppvisningar i timing som Victor Borge: Live (!) rymmer.

Originalljudet trakterar sina instrument med Victor Borges känsla för tid. Samspelet de uppvisar är enormt, dialogerna de för imponerar.

Novellisten Raymond Carvers språk präglades stort av två män; John Gardner och Gordon Lish. Professor John sägs ödmjukt ha gett Raymond rådet att använda femton ord istället för tjugofem, redaktör Gordon tog denna uppmaning ett steg längre; fem istället för femton. Resultatet av denna reducering blev de Raymond Carver-texter som älskas än i dag, texter som What we talk about when we talk about love; minimalistiska meningar på ytan, oändliga känsloladdade djup under dem.

Originalljudet trakterar sina instrument med Raymond Carvers känsla för återhållsamhet. Aldrig att de talar i munnen på varandra, de säger enbart vad som krävs.

Ovanstående åsikter är inte de jag en gång trodde att Originalljudet skulle väcka hos mig. Länge levde jag nämligen i villfarelsen att de skapade västerländsk balkanrock typ, säg, Kaizers Orchestra. (Fråga mig inte varför.) Eftersom min tid för dylika gäng är ytterst begränsad – det ligger en viss desperation i deras forcerade blandning av klämkäckhet och mörker – undvek jag sålunda Originalljudet. När det i höstas gick upp för mig att skivbolaget Kalligrammofon skulle släppa Originalljudet började jag emellertid misstänka att mina förutfattade meningar ännu en gång var ute och cyklade; Kalligrammofons diskografi rymmer ju lysande plattor som Viktor Sjöbergs ambienta On a Winter’s Day och shoegazing-monoliten Fall, Fall, Falling med Dead letters spell out dead words. Så jag gav Originalljudet en chans.

En välkänd knorr inom musikjournalistiken är att avsluta recensioner med sakliga uppmaningar till konsumtion. Ändå – innan punkten en gång för alla sätts på denna text – vill jag delge er mina förhoppningar om Originalljudets framtid. Som jag ser det har Originalljudet mer än väl styrkan och egensinnigheten att nå ut till en mängd olika grupperingar; i en perfekt värld skulle de höras både på Fylkingen, Skavlan, baren Berlin och Peace & Love. Hur det blir med den saken får vi förstås se, men min önskan finns där.

Nu blåser jag ut ljuset och sätter på »Originalljudet« en gång till.

Annons

Rekommenderade artiklar

Om en meditativ resa i medvetandet

Hon åkte till Sri Lanka för att söka mening och kom tillbaka med en film i bagaget. Filmen är resultatet av Cecilia Neant Falks själsliga resa. Nu visas den i Stockholm.

Med siktet inställt på mellanrummen

En glömd paviljong i Tanto väckte tankar kring stadens icke-platser. Tankarna blev ett multikonstprojekt, och nu släpps filmen om projektet på dvd.

– Det handlar om gentrifiering, om hur en stad bara kan bytas ut och förändras, säger koreografen Anna Koch.

Hon gör högspänningskonst

Filmkonstnären Anna Linder är aktuell med kortfilmen Densen, en audiovisuell resa som är långt ifrån sövande. Inspirationen kommer från löst hängande elledningar i det högteknologiska Tokyo.

Den svåra konsten att närma sig Åke Hodell

Magnus Haglunds nyutkomna skildring av Åke Hodells liv är nästan lika inspirerande som författaren själv en gång var. Åtminstone fick boken vår utsände Johan Jacobsson att göra en utflykt till Djurgården för att bättre fördjupa sig i Hodells mångfacetterade konstnärskap.

© 2017 Stockholms Fria