Svettiga linnen i Stockholms gangstervärld | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Svettiga linnen i Stockholms gangstervärld

Sthlm maffia Tillverkare: Hard time games

Spel

I äldre gangsterfilmer köper huvudpersonen eleganta kostymer så fort pengahögen börjar växa under madrassen. Det handlar om att häva sig över sitt ursprung, den amerikanska drömmen nerkokt till sin essens. Filmer som Gudfadern och Scarface har därför en naturlig dramaturgisk kurva och gangstern möter uppgång och fall i ren skjorta (även om Al Pacino blir lite kokaindammig mot slutet av Scarface).

På senare tid har mytologin blivit grumligare. Är drömmen fortfarande att komma upp sig, eller räcker det med att få gå runt med en pistol i bältet och bära luva? Kanske är det vad kulturkonsumenten drömmer om.

För gangstervärlden som den gestaltas i till exempel spelet Grand theft auto 4 eller en rad nyare filmer är träningsbrallornas rike. Det är inte Armani och Gucci som tjänar pengar på populärkulturen längre utan Adidas.

Brädspelet Sthlm maffia, vars regelsamling inleds med ett citat från filmen Pusher, rör sig i den undre världens skabbigare regioner. ”I det här spelet kan man bli heroinist!”, som Sthlm maffias skapare Johannes Samuelsson glatt berättar för mig.

Spelet går ut på att man får en boss som ska leda ett gäng. Varje spelomgång drar man två nya kort som kan innehålla gängmedlemmar, brott som begås genom att slå tärningar, eller nya verksamheter att sköta. Man kan råna banker, smuggla kokain eller döda sina medspelares underhuggare. Spelet är gjort med glimten i ögat. Här är karaktärerna rena stereotyper och heter saker som Slobo, Alby-Stoffe eller Tjack-Putte. De kan bli både kolatorsk och haschtomtar om man har otur.

Ganska snart får man väldigt många spelkort att hålla reda på, vilket gör att man får ägna en del tid åt att kvitta inkomster mot utgifter under varje spelomgång. Men för min del känns det inte så betungande.

Jag är nämligen en framgångsrik gangster. Jag lyckas med nästan allt, medan mina medspelare är hopplöst misslyckade. De får knaskort. Deras gängmedlemmar snortar kola, snor pengar, flippar ur. Själv samlar jag miljonerna på hög.

Och det är här jag känner att spelet skulle vinna på att inspireras av den klassiska gangsterfilmen. Det borde finnas en hederlig utvecklingskurva så att ens verksamhet eller karaktär förädlas. Med min tjocka sedelbunt känner jag en stark önskan att inte längre behöva umgås med folk som knaprar ryssfemmor och går klädda i svettiga linnen.

Jag vill åka limousin. Jag vill ha skräddarsydda kostymer. Måhända är jag omodern, men jag vill vara Al Capone, inte Niko Bellic.

Rekommenderade artiklar

© 2020 Stockholms Fria