”De misstros automatiskt av de som stöder maktens män” | Stockholms Fria

Fördjupning


Linn Hjort
Fria Tidningen

”De misstros automatiskt av de som stöder maktens män”

CIA-agenter och lockbeten för en klassisk ”honungsfälla”. Att Julian Assange skulle ha gjort sig skyldig till våldtäkt har varit svårt för många av hans supportrar att hantera. Kvinnorna har istället fått symbolisera de krafter som försökt förgöra honom.

Men Assange-fallet är inte det enda exemplet där kvinnor som anklagat män med makt själva fått utstå kritiken.

När Expressen i augusti 2010 släppte nyheten om att Julian Assange, grundare av Wikileaks, var efterlyst för våldtäkt av två kvinnor han mött i Sverige var det som om en bomb slog ned bland hans supportrar. Bloggosfären fylldes av konspirationsteorier och några av den internationella vänsterns främsta namn - Tariq Ali, John Pilger och Michael Moore för att nämna några - skyndade till hans försvar.

Trots att de två kvinnorna från början inte hade som avsikt att anklaga honom för sexuella övergrepp utan bara ville veta om det var möjligt att tvinga honom till att testa sig för könssjukdomar, var det de som fick utstå vreden och hatet från Assanges trogna efterföljare. Det verkar ha varit svårt för många att hantera att en man som ansetts som en förkämpe för världens förtryckta och krigsdrabbade folk faktiskt skulle kunna anklagas för att ha begått ett så oridderligt brott som övergrepp mot kvinnor. Paradoxalt nog fick ändå dessa två kvinnor symbolisera de krafter som försökte förgöra honom och, kanske i förlängningen, hela den internationella kampen mot den imperialistiska krigshetsen.

Kvinnorna har ömsom anklagats för att vara skadelystna CIA-agenter, ömsom för att ha varit naiva objekt som utnyttjats för att fånga Assange i en klassisk ”honungsfälla” - eller för att helt enkelt varit svartsjuka. På internet har de hotats, kallats sexistiska namn och fått löpa ett virtuellt misogynt gatlopp av enorma proportioner.

Ytterst få - om någon - av de vänsterkritiker som för fram honungsfälleteorin har offentligt fördömt dessa attacker, och de som försöker försvara de båda kvinnornas rätt till trygghet, respekt och en rättvis rättegång har blivit utsatta för försök till misskreditering.

Men kvinnorna i Assangefallet är inte de enda som bemötts på ett aggressivt sätt när de anklagat män med makt inom politik och kulturliv för övergrepp eller sexistiskt beteende. Vilken nivå anklagelserna än legat på, har de ofta väckt stor uppmärksamhet och lett till djupt personliga attacker på de kvinnor som vågat utmana männen och deras statuspositioner.

Ett fall är när Maja Lundgren kom ut med sin roman Myggor och Tigrar år 2007 på Bonniers förlag och en hetsig diskussion bröt ut på tidningarnas kultursidor. Anledningen var att författaren i sin bok beskrev hur flera kända manliga skribenter och tidningsanställda på olika sätt trakasserat och nedvärderat henne och hon nämnde dem alla vid namn.

Ena delen av debatten handlade om hur stora friheter en författare egentligen ska få begagna sig av i tryckfrihetens namn. I Expressen undrade Per Wirtén när det är rätt att kränka människor, i det här fallet männen i Maja Lundgrens bok: ”De angripna kan aldrig skydda sig. Inte ens försvara sig. De är lika maktlösa inför en bok som inför kvällstidningarnas skvallerdrev”, förklarade han sitt ställningstagande mot utgivningen av boken i dess namnutpekande form. Dagens Nyheters Maria Schottenius krävde att Bonniers borde be om ursäkt för att de publicerat boken, där ”en uppenbarligen psykiskt labil person går bärsärkagång på sin namngivna omgivning”, men undvek att diskutera männens eventuella skuld.

Den andra delen av debatten handlade snarare om Maja Lundgrens personlighet och hennes avsikter bakom publiceringen av boken. Liksom Maria Schottenius påpekar Dan Josefsson att Maja Lundgren anses vara ”galen” och citerar flera personliga mail som skickats mellan de två som bevis på hur besatt hon var av honom.

Maja Lundgren inbjöd onekligen själv till anklagelserna om psykisk sjukdom eller instabilitet; hon beskrev sig själv som paranoid och manisk och hennes beskrivningar av sina upplevelser med männen hon anklagar stödjer hennes insikter (vare sig de är verkliga insikter eller utarbetade för att skärpa till intrigen – eller kanske för att utmana). Men samtidigt insisterar hon på att kränkningarna verkligen skedde och att den kulturella sfären i vilken hon befann sig faktiskt genomsyras av manliga härskartekniker och patriarkala attityder.

Den sydafrikanska kvinnoaktivisten Mmatshilo Motsei beskriver i en bok om hur kvinnan som 2006 anmälde Sydafrikas nuvarande president Jacob Zuma för våldtäkt fick sin trovärdighet underminerad genom anklagelser om att hon var psykiskt sjuk, och drar följande slutsats: ”Institutioner av makt trycker ned avvikande röster genom att kalla människor som utmanar status quo galna, instabila, irrationella eller obalanserade.” Hon hävdar att i en patriarkal värld finns det ett starkt tryck på kvinnor att verka sansade och logiska vilket ibland får som konsekvens att alternativa åsikter undantrycks. Sammantaget med kvinnors låga självkänsla och press att nå framgång på samma sätt som män blir det ”djupt smärtsamt” att utmana patriarkatet, menar Mmatshilo Motsei. Att förklä ett förtryck till en personlig patologi är ett sätt att skapa fruktan hos kvinnor och därmed tysta dem: ”Denna fruktan är en nödvändig förutsättning för upprätthållandet av mäns makt över kvinnor” slår hon fast.

Några som ställde sig på Maja Lundgrens sida tar fasta på just detta: ”Drevet mot Maja Lundgren har nått en oacceptabel nivå. Vi uppfattar det som ett avsiktligt försök att tysta henne som författare... Vem vågar kritisera makten efter detta, när makten har väl tilltagna spaltmeter att tillintetgöra den som anklagar?” undrade fyra författare som fick nog av påhoppen på Maja Lundgren och undvikandet av en diskussion om den manliga maktstrukturen inom den kulturella cirkeln i Sverige.

En vanlig kritik mot författaren var att hon var ute efter att ”hämnas”. Aftonbladets Åsa Linderborg kallade boken Maja Lundgrens ”hämndaktion” medan Svenska Dagbladets Carl-Johan Malmberg menade att den har en ”obehaglig grundton av illvilja” och att slutintrycket är en ”önskan att tillfoga skada”. I den här tappningen verkar hämndmotivet anses som en svaghet, igen något personligt som inte platsar i en politisk kamp mot förtryckande strukturer - men andra kallade Maja Lundgren en ”underbar rebell” och utnämner boken till ”årets modigaste”.

 

Hämndmotivet går igen i Assangefallet, där de båda kvinnorna även har anklagats för att svartsjukt hämnas på Assange för att han haft förbindelser med de båda två. Här används hämndteorin som ett sätt att underminera trovärdigheten hos kvinnorna och härförs som ”bevis” för att Assange är oskyldig.

I ett fall där kvinnorna på anklagarbänken skadades riktigt illa av den politiska maktens män – vänster- som högersinnade – utspelades under 1970-talet och fick namnet Geijeraffären eller Bordellhärvan. Dåvarande justitieminister Lennart Geijer och senare även statsministrarna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin var några politiker som det hävdades hade köpt sex av minderåriga flickor genom den bordell som drevs av Doris Hopp.

Misstankarna fördes först fram av rikspolisen till Olof Palme i form av en promemoria för att uppmärksamma honom på att Lennart Geijer kunde utgöra en säkerhetsrisk då det fanns prostituerade med kontakter till polsk underrättelsetjänst på bordellen – och en total mörkläggning av fallet breddes snabbt ut. ”Det var som att en rullgardin drogs ned”, beskrev Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, händelsen till Aftonbladet 2004.

Bland annat dementerade Olof Palme bestämt att någon promemoria som pekade ut flera politiker som bordellkunder existerade. ”Detta är strunt och det förblir strunt!”, förklarade han ilsket i riksdagens talarstol 1977. Men 1978 klargjordes det att promemorian faktiskt existerat och att Palme ljugit samt undlåtit att registrera den och bara låst in den i sittt kassaskåp.

Samtidigt utsattes åklagaren Eric Östberg för påtryckningar av flera män som var bordellens kunder och som kunde kallas som vittnen i rättegången mot Doris Hopp, som var den enda som åtalades och fälldes i härvan. Han undlät att ta med något om otukt med minderåriga i åtalet, och medans flickornas identitet hölls öppen, anonymiserades männen som köpt dem.

I ett radioprogram om härvan som sändes i P3 berättade Eva Bengtsson, en av de två kvinnorna som 2007 bestämde sig för att stämma staten på 1 miljon kronor vardera för den behandling de som unga tonårsflickor fick utstå på bordellen, hur hemskt det var att skjutsas runt till kunderna som Doris Hopp med hot och våld tvingade dem att besöka: ”Men man visste ju inte var man skulle och det var fruktansvärt jobbigt att gå av [taxin]... Fruktansvärt var det... En del behandlade en väldigt illa, man blev våldtagen ibland, slagen ibland...” Eva Bengtsson var vid den här tiden en outvecklad trettonåring när hon började utnyttjas på bordellen, och alla hennes kunder var väl medvetna om hennes låga ålder, hävdar hon.

I samma program förklarade Eric Östberg att han påverkades av de män som ringde och bad honom skydda deras privatliv från skandalen och att han lugnade dem med att de inte skulle behöva vittna.

En av kvinnorna vid bordellen hävdade att självaste Olof Palme var en av hennes kunder, men än idag tror inte läckan till promemorian, Leif GW Persson, på det: ”Jag tror inte att han var deras kund, det tror jag inte” sade han till P3. Peter Bratt, journalisten som först skrev om skandalen i Dagens Nyheter, har också svårt att tro på denna anklagelse.

Idag är Eva Bengtsson oförmögen att arbeta. Medan Justitiekanslern menade att hennes och hennes kusins berättelser om deras upplevelser på bordellen är trovärdiga, så har preskriptionstiden för brotten ändå gått ut för länge sedan och därmed kan de inte få skadestånd. Via sin advokat försökte kvinnorna få en nådeframställan till regeringen för att få ersättning trots att preskriptionstiden är utgången, men statsminister Fredrik Reinfeldt konstaterade att fallet var avslutat.

Hösten 2004 kom en bok om fallet ut, skriven av Deanne Rauscher och Janne Mattsson. Deanne Rauscher har intervjuat otaliga inblandade, inklusive många av flickorna och kvinnorna som utnyttjades på bordellen.

– Kvinnorna har haft svårt att berätta. Många av dem lever vanliga liv idag, och en del är fortfarande rädda. En av de polska kvinnorna varnade mig: ”Tänk på din familj! Har inte du barn?” En annan sa: ”Fattar ni inte vad de kan göra?” sade Deanne Rauscher i en intervju i Socialisten 2005.

– ”Småflickorna” blev glada. För dem är det en form av upprättelse att jag skrev boken, men de är besvikna över att man inte heller den här gången gick till botten med hela affären.

Det hävdas att en av kvinnorna som intervjuades för boken också blev hotad och tvingades gömma sig, trots att tiotals år passerat sedan härvan var aktuell.

Detta är tre helt vitt skilda fall i svensk nutid, som alla har något gemensamt. När starka politiska och kulturella män anklagas för diskriminering eller övergrepp av kvinnor och barn blir reaktionerna ofta detsamma: Kvinnorna som offentligt anklagar männen utsätts för verbala och/eller fysiska angrepp av dem som stöder männen, de misstänkliggörs aktivt eller misstros automatiskt av dem som inte vill tro att män som gjort så mycket gott faktiskt samtidigt möjligtvis skulle kunna utgöra en fara för kvinnor på ett personligt plan.

För kvinnorna i Geijeraffären slutade deras sökande efter upprättelse med ett svek från etablissemanget. Maja Lundgren fick mycket och stark kritik, men vann även många beundrare som tyckte att hennes bok var behövd sedan länge. Vad som kommer att hända med kvinnorna i Assangefallet återstår att se – ett lång rättsligt spel är fortfarande att vänta.

 

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

© 2019 Stockholms Fria