Maktkamp efter Gaddafis fall
Redan innan striderna avslutats står de utländska oljebolagen på kö till Libyens oljefält. Under tiden börjar motsättningar inom rebellrörelsen komma upp till ytan – och maktkampen kan bli våldsam.
På torsdagen samlades makthavare och diplomater i Paris för att diskutera Libyens framtid. Mötet skulle handla om återuppbyggnad och demokratisering, men överskuggades av ett för värdlandet pinsamt avslöjande. Det var den franska dagstidningen Liberation som rapporterade att rebellrådet, NTC, redan i april lovat franska oljebolag förtur till en tredjedel av Libyens oljefält.
Den franske utrikesministern Alain Juppe sade sig inte ”känna till” något formellt avtal, men att det var ”rättvist och logiskt” att länder som hjälpt rebellerna skulle få tillbaka en del av sina utlägg.
– Som ni vet kostar den här operationen i Libyen massor, sade Juppe till nyhetsbyrån Reuters.
Såväl franska Total som brittiska BP och ryska Gazprom hör till de bolag som redan tidigare hade stora intressen i Libyen. Nu skickar både Frankrike och Storbritannien delegationer av företagsledare och regeringsföreträdare till landet för att slåss om lönsamma kontrakt för oljeutvinning och återuppbyggnad – i konkurrens med en rad andra länder. När Ryssland på torsdagsmorgonen till slut formellt erkände den libyska övergångsregeringen var det ett led i samma spel.
– Vi tänker försvara Rysslands ekonomiska och andra intressen i Libyen, sade landets Afrikasändebud Mikhail Margelov till nyhetsbyrån AFP i onsdags.
Ett 60-tal länder har hittills erkänt det libyska rebellrådet som landets legitima regering, men en majoritet av FN:s medlemsstater vägrar ännu att följa deras exempel. Även Afrikanska unionen har vägrat att erkänna rebellrådet, bland annat med hänvisning till att svarta i Libyen utsatts för attacker från rebeller.
– De verkar tro att alla svarta är legosoldater. Om du tror det så betyder det att en tredjedel av Libyens befolkning, som är svart, är legosoldater, sade AU-kommissionens ordförande Jean Ping under ett möte i Etiopien i måndags.
Ping anklagade rebellernas ledare för att inte med tillräcklig kraft ta avstånd från rasistiska attacker – oavsett om de utförts av rebellerna själva eller ”okontrollerade styrkor”.
Långt från diskussionerna i Paris fortsatte striderna på marken i Libyen, inte minst runt Gaddafis hemstad Sirte. Staden är under belägring av rebellstyrkor, som utfärdat ett ultimatum till dess försvarare: Ge upp före lördag, eller bli attackerade.
Sirte, med ungefär 75 000 invånare, har pekats ut som Gaddafi-regimens sista fäste och utsatts för återkommande bombräder av Nato-plan. Enligt rebellledare har Gaddafi-anhängare i staden manat dess invånare att ”slåss eller dö”. Men åtskilliga kommentatorer drar paralleller till regimens belägring av rebeller i Benghazi i början av upproret. Då lyftes hotet om flygbombningar och en stundande massaker fram som argument för Natos intervention.
Om Nato verkligen är ute efter att ”skydda civila” – som FN-mandat föreskriver – borde de logiskt sett ingripa om rebellerna anfaller Sirte, menar journalisten Issandr el-Amrani på bloggen Arabist.net.
– Om Sirte blir det nya Benghazi, i betydelsen att Benghazi stod inför en massaker i februari, så kan det libyska inbördeskriget sluta med triumfen av en diktators fall och skammen av att ha agerat precis som han gjorde när rollerna kastats om, skriver el-Amrani.
På torsdagen meddelade dock en av rebellernas militära befälhavare, Abdelmajid Mlegta, att tidsfristen för soldaterna i Sirte förlängts.
– Vi kommer att nå en lösning inom fyra dagar. Vi är kapabla att avsluta krisen, men en militär intervention är utesluten för tillfället, säger Mlegta till Reuters.
Med Gaddafis fall har också motsättningar inom rebellrörelsen kommit upp till ytan. I söndags rapporterade TV-kanalen Al-Jazeera om protester mot rebellrådet i Misrata och flera andra städer. Kritiker menar att rådet står alltför nära väst, brustit i öppenhet och inkluderat för många personer från Gaddafis regim i övergångsstyret. Det senare gäller såväl rådets ordförande, den tidigare justitieminstern Mustafa Abdul Jalil, som avhoppade militärer som anklagas för delaktighet i våld mot demonstranter.
En av de viktigare skiljelinerna inom rebellrörelsen kan visa sig gå just mellan avhoppare från Gaddafis regim och tidigare oppositionella. Flera av rebellernas militära befälhavare har sitt ursprung i den islamistiska rörelsen LIFG, Libyan islamic fighting group, som på 90-talet utkämpade ett väpnat uppror mot Gaddafi.
I en artikel i Asia Times spekulerar journalisten Pepe Escobar i att LIFG låg bakom mordet på rebellernas militära befälhavare Abdel Fattah Younes, som dödades under oklara omständigheter i Benghazi den 28 juli. Younes var generalmajor och Gaddafis inrikesminister innan han hoppade av till rebellsidan den 22 februari – men också den som ledde regimens kamp mot upproret i östra Libyen under 90-talet.
För de regeringar i väst som stött Libyens rebeller är det minst sagt besvärande att flera av dess militära befälhavare är medlemmar av terrorstämplade organisationer. Det gäller inte minst Abdelhakim Belhaj, en av grundarna av LIFG, som ska ha lett rebellernas intåg i Tripoli i förra veckan.
Belhaj uppges ha stridit mot såväl sovjetiska styrkor i Afghanistan på 80-talet som mot Nato efter USA:s invasion 2001. År 2004 greps han i Malaysia och fördes till ett fängelse i Thailand, för att kort därpå lämnas över till Libyen som ett led i CIA:s allt närmare samarbete med Gaddafis regim. I mars förra året frigavs han tillsammans med runt 200 fångar i en försoningsprocess, där tidigare islamistkämpar offentligt tog avstånd från våld.
Kamp mot de rebeller som nyss kallades frihetskämpar kan nu bli en förevändning för fortsatt Nato-inblandning i Libyens politiska övergång. I Washington debatterar experter redan hur krafter som hotar USA:s intressen kan förhindras att nå makten.
– Om vi är för upptagna med den demokratiska processen under övergången kan vi sluta med mindre demokrati i den stat vi bygger, säger Michael Rubin från den amerikanska flottans universitet till USA Today.
Om inte övergångsregeringen lyckas hålla islamisterna borta från makten kan ”nästa strid efter att vi städat upp resterna av Gaddafis regim bli med islamisternas miliser”, säger Walid Fares, rådgivare till ”anti-terroristutskottet” i USA:s kongress.
Hur stort de militanta islamisternas verkliga inflytande är förblir dock oklart. Olika experter bedömmer att de utgör allt från några hundra personer till så mycket som en femtedel av de totala rebellstyrkorna. Men upproret mot Gaddafi har också samlat tusentals libyer som aldrig tillhört någon särskild politisk gruppering, och backas upp av många som inte vill se landet förvandlas till ett nytt Saudiarabien.
Efter revolutionerna i Tunisien och Egypten splittrades oppositionen snabbt mellan de som krävde en mer långtgående utrensning av Ben Alis och Hosni Mubaraks maktstrukturer, och de som förespråkat gradvisa reformer och ”stabilitet”. Mycket talar för att samma kamp snart kan utspelas i Libyen, med den avgörande skillnaden att båda lägren den här gången är beväpnade.
<h2>Läs fler artiklar om <a href="http://www.fria.nu/kategori/tema/libyen">Libyen</a>.</h2>