Fria Tidningen

”Döden är den fattiges bäste läkare”

Har du tänkt på hur många lik som ligger begravda i favoritparken? Otäcka historier finns lite varstans i stadens miljöer för den som vågar leta. SFT:s inleder sin nya serie om det morbida Stockholm på Kolerakyrkogården.

Kolerakyrkogården
Skansbacken, Gullmarsplan

Platsen må erbjuda en välkommen andningspaus från trafiklarmet runt Gullmarsplan. Men under de sköna popplarna döljer sig Kolerakyrkogården, där tusentals stockholmare har begravts och blivit mull.

Kyrkogården ligger på en ås strax intill Skanstullsbron och är i dag en mindre park omgärdad av ett rött staket. Den som väntar sig gravar i långa rader får vända om. Mest utmärkande är Johannes Weilbachs ärgade gjutjärnskors från 1853. Det går i grönbrunt och är trots sin höjd först svårt att se. Kamouflerat, som om någon ville få det onda ogjort.

Danskfödde Johannes Weilbach var skeppsbyggmästare på Stora varvet vid Tegelviken och byggde det största skeppet på varvet. Han blev 42 år och var en av 2 852 stockholmare som dog i kolera det året.

Innan parken upprustades av staden 1997 beskrevs den av polisen som ett knarkartillhåll och på korset har någon klottrat ordet ”Marihuana” med röd penna. Kanske har andarna inspirerat till djupsinnighet. Grillplatsen intill signalerar att någon varit här nyligen, ätit en halv måltid och kastat resterna i brasan. Mitt i gravfriden.

Koleraepidemin nådde Stockholm i tre vågor: 1834, 1850 och 1866. Det var århundradets farsot. Den fruktade tarmbakterien vibrio cholerae sprids via mat eller vatten och drabbar särskilt fattiga. De omfattande diarréerna ger stor vätskeförlust och kan resultera i en snabb död. Värst i Stockholm lär det ha varit i Katarina församling.

Upp till 16 kistor fick plats i varje grop. Över hela landet anlades massgravar som den på Skansbacken. Den invigdes 1809 och användes ursprungligen för politielik, det vill säga ”avlidna arrestanter” och ”betydelsefullare ur stans sjöar upptagna lik samt å gator och i uthus funna döda”. Samt för militärer – många av de 30 000 som hade kallats in i Sveriges krig mot Danmark och Ryssland 1808 avled till följd av dysenteri. Gustav IV Adolf hade efter fransk modell infört något som liknade allmän värnplikt. Inkallade unga män trycktes in i primitiva logement där dålig hygien och otjänlig mat gav dödliga konsekvenser. Likvagnarna rullade oupphörligen i Stockholmsnatten.

Dödgrävarbostället är en röd stuga i kyrkogårdens sydvästra hörn som byggdes 1831. Här intill har man samlat de få kvarvarande gravstenarna. Under 1800-talets slut användes området som vanlig begravningsplats och de stenar som finns kvar härrör från denna tid. En Swärd, en Elin, en Lilla Elsa. En sjökapten, vad han nu hette – halva stenen är täckt av smutsig jord. Gräset runt gravarna är oklippt eller närmast obefintligt. Kanske vill staden inte störa i den sista vilan.

Per Anders Fogelström kallade platsen ”de utstöttas kyrkogård”. Här hamnade fattiga från arbetsinrättningen Dihlströms på Glasbruksgatan 25. Lösdriveri var olagligt och tidvis var upp till 800 personer intagna, satta att sopa gator, tömma latriner eller arbeta i stenbrottet i Barnängen. Namnet har ännu fog för sig, i dag är Kolerakyrkogården en hållpunkt för de levande utstötta.

På en bänk sitter Leif med smutsig jacka och en rollator vid sin sida. Under jackan har han en redig lusekofta om det skulle bli för kallt. Han röker en cigg och rosslar till.

– Jag sitter här och filosoferar bland alla döda. 50 000 ligger här under, säger han och skrattar. 

Det är trevligt att sitta här, tycker han, skönt när solen är framme.

– Men bara de inte kommer upp, då jävlar pyser jag.

Vet du någon som ligger här, någon förfader?

– Nej, men jag känner många som har dött. Men inte i kolera.

Leif lyckönskar mig på turen och ber mig ta det lugnt på cykeln i nedförsbacken.

– Man måste vara försiktig. Fridens liljor! ropar han efter mig. 

Fakta: 

Sista begravningen
på Kolerakyrkogården
skedde 1901.

”Döden är den
fattiges bäste läkare”
Ordspråk från Irland

Fler utflykter
i det morbida
Stockholm. 

Annons

Rekommenderade artiklar

”Alla ska söka på samma premisser”

I kulturtemanumret av Stockholms Fria Tidning (31/3) gjorde Kristian Borg en granskning av kulturstödet i Stockholms stad. En slutsats var att det är svårt för nya verksamheter och projekt att ta sig in i systemet. När det gäller verksamhetsstödet är det med mycket få förändringar samma aktörer som fått stöd varje år. Av verksamhetsstödet 2011 gick bara 1,6 av 77 miljoner till nya verksamheter. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt ger här sin syn på systemet.

”Det blir mer byråkrati med borgarna”

Inte oväntat är oppositionen mer kritisk till det nya kulturstödet än den styrande alliansen. Vi frågade Vänsterpartiets Ann Mari Engel, som bland annat tycker att byråkratin och styrningen av kulturens innehåll blir för stor.

© 2014 Stockholms Fria