Porträtt, aktivism och översättbarhet | Stockholms Fria

Recension


Stockholms Fria

Porträtt, aktivism och översättbarhet

Vad händer i Stockholms konstvärld i höst? Christina Kullmann har botaniserat i galleri- och museidjungeln och funnit några utställningar väl värda ett besök.


FOTO: MIKAELA KRESTESEN (BESKUREN)

Kate Millett farm 
Sisters of jam: Mikaela Krestesen och Moa Krestesen 
Visas på Marabouparkens konsthall t o m 27 november

Redan när jag ögnar igenom utskicken från Marabouparkens konsthall om utställningen Kate Millett farm infinner sig känslan, vad det är skönt att det görs en feministutställning om en feminist. Bara så. När jag kommer in i entrén och möts av väggcitat blir jag fundersam; ska här redovisas en massa teoritext som konst? Men nej, förutom att texterna presenteras på adekvat sätt och har ämnen och diskussioner som man kan känna igen sig i, får man också extra energi av att läsa dem till Jenny Wilsons för utställningen specialskrivna coola och engagerande musik. Kate Millet farm är en utställning om aktivism, om att göra, om att förändra; tillsammans. Konstnärerna Moa Krestesen och Mikaela Krestesen, Sisters of jam, har sökt upp en andravågens feminist, nu i åttioårsåldern: Kate Millett. Även om jag själv använder ordet patriarkat ofta har jag inte läst Milletts milstolpebok Sexual politics, som introducerade begreppet, men efter den här utställningen kommer jag att göra det. Sittandes framför bordet med alla Millets böcker finner jag också en utprintad text, den fina och melankoliska The feminist that time forgot (The Guardian, 1988) som handlar om livet på Millets farm utanför New York, en ”art colony for women”. I utställningsrummet finns även en monter med konstnärernas korrespondens med Millett, en 40 år gammal Timesutgåva med Millett på förstasidan och roliga badgear (”Mental health makes me crazy” med mera), blandade konstverk av och med Millett och Sisters of jam; väggmålning, rullgardinsmålning, film och foton. Sisters of jams hållning är att göra ett porträtt av den här personen som också är konstnär och vill nå ut, som använder sig själv.

 


FOTO: ALEXANDRA ELLIS

Knutte Wester 
Visas på Galleri Andersson/Sandström t o m 13 november

Men hur funkar då porträttet i Knutte Westers utställning på galleri Andersson/Sandström, om den utvisade pojken Gzim som konstnären började filma i en flyktingförläggning i Boliden när pojken var liten? Konstnären har nu själv förstått att detta filmande har pågått i en stor del av pojkens liv. Projektet kommer in på diskussionen om dokumentärens etik, att filma någon annan. Det är fint att försöka ge en svagare person en röst, det tyder på att man inser att man själv har makt och att man kan använda den på ett konstruktivt sätt. Jag kommer att tänka på en annan diskussion, som förs inom vården och som handlar om att vårdaren och patienten alltid har en ojämlik relation. Ett förhållande som man försöker jämna ut genom att de som vårdar snarare ska tänka att de har fullmakt att vårda, istället för makt att vårda. Jag bara hoppas att Gzims röst hörs bra och rakt in i hjärtat på galleribesökarna på Hudiksvallsgatan som är ute och shoppar konst, och att konstverken inte bara stannar i estetik om något sorgligt och ”wow att konstnären vågar ta in jobbigheter i salongerna”. Historierna från flyktingförläggningarna måste fram, tas emot och landa, för att förändra, men jag vet faktiskt inte vad som är bästa sättet för det; via journalistik, författerier, konstverk, att börja jobba på en flyktingförläggning eller vara vårdare. Vän.

 


FOTO: JEAN-BAPTISTE BÉRANGER

Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig?
Dorniel Marc 
Visas på Rumänska kulturinstitutet t o m 18 november

Om man tänker på porträtt lite till och vidare kan man se utställningen Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig? på Rumänska kulturinstitutet som ett porträtt av konstvärlden. Konstnären Dorinel Marc har velat få uställningen att likna en religiös samlingslokal. På tavlor som ser ut som dem man skriver psalmnummer på finns istället påståenden om konstvärlden. I en åhörarsal visas en film där Marc själv pratar om konstnären som mamma och konstverken som hennes barn. Upphäftade och ihoppusslade barnstrumpor på en vägg med beige mdf board-aktigt sammetstyg bildar meningen ”Lusten att skapa konst har minskat sedan jag skaffade barn”. Får man säga så i konstvärlden? Är det så? Är den föräldralediga konstnären en bitterfitta? Jag får tankar som att konstvärlden är en sekt som man inte får ta ett steg ifrån eller sluta att följa de oskrivna reglerna i, för då är man för evigt utesluten. Att känna sig utanför är inte bara något man kan snacka med sin psykolog om, utan som en utbränd bekant som försöker komma tillbaka till hedgefondjobbet sade, ”jag kan inte längre spelet, jag fattar inte hur de gör” (det spelet är i och för sig en annan historia), eller när Sundbybergs stad lägger ner bvc och skola i barnrika Hallonbergen et cetera – det är en strukturell känsla.

 


FOTO: ERIK CORNELIUS/NATIONALMUSEUM

Carl Fredrik Hill 
Visas på Waldemarsudde t o m 29 januari

Någon som höll på mer med landskap än porträtt i sin konst, om man inte ser de mörka tallarna och spretiga fruktträden som ömsom påträngande eller ensamma i världen eller den brölande hjorten som självporträtt, var Carl Fredrik Hill. På Waldemarsudde visas Hills konstnärsskap fram i sin helhet, från de mer klassiska landskapsvyerna till de för tiden experimentella uppbrutna bilderna; guld- och silvermåleri på papper, klumpiga och vibrerande djur tillsammans med krampiga människor. Detta är ett utmärkt tillfälle att gå till källan och se bilder som har inspirerat senare konstnärer, och som på något sätt finns i det kollektivt undermedvetna hos i alla fall de som någon gång har närmat sig bildkonst.

 


FOTO: OLLE KIRCHMEIER

Spiralen & kvadraten. Översättningar i översättbarhet 
Visas på Bonniers konsthall t o m 8/1

I en annan stor, poetisk utställning som visas på Bonniers konsthall vill kuratorerna att vi ska öva oss i att översätta och att tänka mer fantasifullt, bortom orginalet och den andre. De menar att utställningen Spiralen och kvadraten. Övningar i översättbarhet inte är en illustration av verk som handlar om översättning, utan just en övning. Har de lyckats? Det är i alla fall lätt att tänka att om ett konstverk är bra, så är det bra oavsett varifrån det kommer (i denna utställning kommer många verk från Brasilien), men då kanske man går i fällan som utställningen vill blottlägga – det vill säga tar för givet att det finns ett gemensamt kulturellt tolkningssätt. Hur som helst visas många intressanta verk; arte povera-aktiga papperspåsar, bräckliga byggen och text på packsedlar för ivägskickandet av konstverk, kartor, gärningsmannaprofil-teckningar på den du först var kär i med mera. I dagarna kommer en antologi med utställningen som utgångspunkt med bland annat nyöversatta texter av Clarice Lispector, Osman Lins, Alexander Hemon och Jorge Luis Borges.

 


FOTO: GALLERI INDEX/span>

A Complicated Relation: KwieKulik 
Visas på Galleri Index t o m 23 oktober

Slutligen apropå porträtt, aktivism och översättbarhet visas en fascinerande fotobaserad utställning på galleri Index: A complicated relation: KwieKulik. Det i utställningen framträdande diabildsverket Activities with Dobromierz visar i många av bilderna ett spädbarn liggandes stillebenaktigt på golvet i en bostad, med bland annat rött tyg under sig och en ring av apelsiner runt sig. Man förstår, nästan, när man läser kuratorn Helena Holmbergs text att dessa stilleben eller installationer upprepas och fotograferas enligt matematiska och semiotiska principer, för att konstnärerna vill undersöka relationen mellan form och liv (samhälle). Många tankar kommer; vad är det för bilder, ska jag översätta dem från 1970-tal till 2010-tal, är de obehagliga eller vackra, vad tycker barnet om det här, får man göra så? Det är skönt när man förstår att det är konstnärernas Przemyslaw Kwie och Zofia Kulik gemesamma son Dobromierz som fotograferas i deras hem med deras egna saker, och att deras uppdrag i 1970-talets Polen var att livet, konsten och politiken inte kan gå särskiljas. I det senaste numret av jättetjocka litteraturtidskriften OEI kan man ta del av, och ta hem, texter och bilder från KwieKuliks verksamhet. 

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Stockholms Fria