Köttet som äter upp vår planet | Stockholms Fria

Fördjupning


Annika Carlsson-Kanyama
Fria Tidningen

Köttet som äter upp vår planet

Att kött är dåligt för miljön är knappast längre en nyhet men styrmedel för hur människors kostvanor ska förändras saknas fortfarande helt. Forskning finns i överflöd men trots fakta som att 17 procent av köttproduktionen kan kopplas till växthusgasutsläpp motsvarande alla världens bilar så sitter denna okränkbara proteinkälla säker på våra middagsbord. Klimat och energiforskaren Annika Carlsson-Kanyama ger oss fakta och kommer med tips på alternativ.

Kampanjen Köttfri måndag vinner terräng också i Sverige och bland de företag som senast anslutit sig finns till exempel ett flybolag där passagerarna nu får grönsaks- istället för skinkmacka med kaffet på flyget mellan Malmö och Stockholm på måndagarna. Ett litet steg för en bättre miljö säger flygbolaget och syftar på den stora miljöpåverkan som köttindustrin åstadkommer. Ett litet steg i rätt riktning suckar de forskare som i decennier kartlagt resursanvändning och utsläpp vid köttproduktion och distribution och samtidigt konstaterat att en diet med mer vegetabiliska komponenter skulle tära avsevärt mindre på planeten. Jag själv frågar mig om samhället nu äntligen är moget för att ifrågasätta den ökande konsumtionen av animalieprodukter på ett seriöst sätt, det är ju inte så att underlag ifråga om beräkningar av växthusgasutsläpp och annan miljöpåverkan har saknats, utan snarare viljan hos beslutsfattare på olika nivåer att peta i vanor som tidigare bedömts som okränkbara.

Varje era har sina problem och för fyra decennier sedan oroades framtidsforskarna över hur en snabbt växande befolkning skulle kunna födas. Idén att äta längre ned i näringskedjan för att spara resurser som mark och vatten lanserades och fick en hel del genomslag, till exempel genom Frances Moore Lappés bok Recept för en liten planet som publicerades 1971. Lappé verkade i USA och hennes bok innehöll både fakta om miljön och en rad olika recept där stort fokus lades på att kombinera vegetabilier för att fullgott proteinintag. Boken sålde i över 3 miljoner exemplar och själv minns jag tydligt mina vedermödor när det gällde att tillaga maten hon rekommenderade och som byggde på ingredienser såsom sojamjöl och hirs, något som knappast var lättillgängligt i sjuttiotalets Sverige. Det var därför svårt att tillämpa Lappés råd även om de verkade vettiga, och föralldel även trendiga.

Men hot kommer och går och några år senare under samma decennium stod västvärlden inför sin första energikris, något som bland annat inspirerade forskarparet David och Marcia Pimentel vid Cornells universitet i USA att studera energimängden som går åt för att producera mat i olika försörjningsystem och på olika platser på jorden. Resultaten visade att det industrialiserade jordbruket framstod som mycket ineffektivt och särskilt ineffektivt framstod den industriella köttproduktionen med sitt stora energibehov för att odla foder åt djur som föddes upp på stall. Paret Pimentel presenterade också de första skattningar jag sett av energiåtgången för att producera ingredienserna för olika typer av koster, med resultat att den vegetariska kosten var mycket mindre energikrävande än andra alternativ. De hade då räknat på hur mycket energi som gick åt under hela produktionscykeln för alla de livsmedel som ingick i kosten till exempel kött, spannmål och baljväxter. Dessa resultat stannade dock inom forskarvärlden och därmed fick de inte den spridning som kanske hade lett till att resultaten kunnat omsättas i policy under en tid när vi i Sverige gjorde stora ansträngningar för att spara energi.

Under den första hälften av 1990-talet började medvetenheten om att människan påverkar klimatet öka, liksom insikten om att konsumtionsvanorna i den rika delen av världen behöver ifrågasättas. Agenda 21 som kom 1992 nämnde specifikt konsumenter i den rika delen av världen som ansvariga för de miljöeffekter som konsumtionen orsakar vilket innebar ett trendbrott i ett samhälle där miljödebatten nästan uteslutande fram till då hade handlat om producenternas ansvar.

Kunskapen om vad som var stort och smått bland de miljöeffekter som konsumtionen orsakade var dock klen och att diskutera kostens betydelse för de totala växthusgasutsläppen fanns inte på kartan för vid det här laget hade vi glömt bort Lappés bok, och Pimentels resultat hade ännu bara nått ut till en snäv krets av forskare. Istället minns jag hur jag bidrog till att skriva en konsumenthandbok som i mycket handlade om hur man kan spara energi hemma och hur man bör sopsortera, råd som är nog så bra men inte alls lika potentiellt effektiva som en minskad eller utebliven konsumtion av animalier/kött. Boken delades ut till alla hushåll i Malmö där jag då jobbade med den naiva förhoppningen om en snabb beteendeförändring bland konsumenterna, förhoppningar som vi i dag inser behöver åtskillig styrning för att infrias.

De första studier jag minns som tydligt visade på kostens betydelse för energiåtgång och växthusgasutsläpp gjordes i Nederländerna på 1990-talet, studier som byggts på och förfinats på många håll i världen så att vi i dag kan se att kosten kan stå för lika stora utsläpp i ett hushåll som transporterna och att animalieprodukter stor för den största delen av dessa utsläpp. Samtidigt har kartläggningar på global nivå visat att 17 procent av de globala växthusgasutsläppen kan relateras till animalieproduktion, det vill säga större utsläpp än vad alla världens bilar åstadkommer tillsammans. Så när ett svenskt flygbolag bestämmer sig för att införa en Köttfri måndag känns det inte en dag för tidigt mot bakgrund av den gedigna kunskapsmassa som finns om kostens betydelse för miljöpåverkan och som tagit så lång tid på sig att sippra ner/upp till en policynivå.

Så vad är det då som gör att just kött/animalieproduktion orsakar så stor påverkan på miljön? Det finns flera anledningar varav en är att vi har en förkärlek för kött som kommer från djur som andas ut stora mängder av en stark växthusgas som kallas metan. Det handlar då framförallt om nötkreatur, men det gäller även får och i mindre utsträckning grisar. Just metanutsläppen från själva djuren överskuggar det mesta när man analyserar samtliga utsläpp som uppstår i produktionskedjan för nötkött och då har man tagit med både odling av foder, transporter, lagring och förädling. En ytterligare anledning till att det uppstår så mycket utsläpp/miljöpåverkan vid djurhållning är det sätt på vilket vi föder upp våra djur i de industrialiserade delarna av världen. Istället för att hönorna pickar på bakgården och grisen äter skulor (rester) så odlar vi högkvalitativt foder, majs, soja, raps och korn, produkter som vi skulle kunna äta själva om Lappé hade fått som hon ville.

Tema Den svenska naziströrelsen

När spannmål och baljväxter odlas krävs både konstgödning som är energikrävande att producera liksom bränsle för traktorer som plöjer och sår. När kvävegödsel läggs på åkrarna sker också utsläpp av växthusgasen dikväveoxid, en mycket stark växthusgas. Olika djur är olika effektiva när det gäller foderomvandling men de varmblodiga djur som vi äter är inte speciellt effektiva, det vill säga det går åt många kilo foder per kilo kött. En jämförelse mellan utsläppen från en rad olika livsmedel visas i tabellen på nästa sida och man kan se att de flesta vegetabiliska produkter orsakar utsläpp som ligger under 1 kg per kilo produkt medan nötkött landar på mellan 22 och 40 kg och till exempel annat kött såsom fläsk betydligt lägre 7–9 kg. Vissa vegetabiliska produkter kan dock orsaka lika stora utsläpp som animaliska även om de utgör undantag som till exempel tomater odlade i uppvärmda växthus som orsakar lika stora utsläpp som kyckling.

Beträffande näringsinnehållet i de olika livsmedel som tabellen till vänster visar varierar det naturligtvis stort, vissa innehåller mycket energi som till exempel spannmål medan andra innehåller lite, som till exempel frukt. Ett näringsämne som uppmärksammats över tid är protein och en nyligen genomförd studie som jämförde proteininnehåll och växthusgasutsläpp for olika livsmedel kom fram till att baljväxter var upp till 70 gånger mer effektiva när mängden protein delades med mängden växthusgasutsläpp än vad kött (nötkött) var. I jämförelse med fågel var bönor upp till 13 gånger så effektiva.

Den stora frågan nu, som jag ser det, är vad samhället kommer att göra med den kunskap som forskare tagit fram som ett svar på behovet av underlag som kan användas inför beslut om hur klimatpåverkan kan minska. Matkonsumtion har ännu inte varit föremål för styrmedel i syfte att minska miljöpåverkan i någon större utsträckning, istället har den fått leva en skyddad tillvaro och i de råd som funnits om hur konsumenten kan bidra till en minskad växthuseffekt har ändrad kost inte varit särskilt vanligt. Kanske har man bedömt att sådana råd skulle vara alltför kontroversiella eller också har man inte känt till den forskning om livsmedels miljöpåverkan som finns och har funnits under flera decennier. Jag kan inte undgå att fundera på om inte matens, och inte minst köttets symboliska betydelse lagt hinder i vägen för en genomtänkt policy kring lägre köttkonsumtion.

Av tradition står konsumtion av kött för makt och manlighet och i många samhällen ser man det som naturligt att männen konsumerar mer kött än vad kvinnor gör, ett förhållande som kan komma att ifrågasättas om köttkonsumtionen skall begränsas. Studier av faktisk konsumtion i flera länder visar också att män äter mer kött än vad kvinnor gör.

Som så ofta utmanas våra vanor när vi skall komma till rätta med klimatförändringen och etablerade beteendemönster kan framstå i en ny dager. Kan vi föreställa oss ett samhälle där de som äter kött får anmäla sig i särskild ordning vid middagar istället för att det som nu är vegetarianerna som är de avvikande? Och skulle det i så fall vara en ojämn könsfördelning bland dem som räckte upp handen för att få sin specialbeställning levererad när alla andra fått sin mat?

 Man kan fråga sig vilka förändringar som måste till i samhället för att bryta trenden mot en allt högre köttkonsumtion och tämligen snabbt ställa om mot en mer vegetarisk kost där även vissa vegetabiliska livsmedels som orsakar höga utsläpp (till exempel tomater odlade i uppvärmda växthus) undviks. Ett glädjande besked för den som vill äta en klimatsmart kost är att man gott kan kosta på sig att frossa i importerade produkter, bara det inte flugits in. Det finns därför ingen anledning att inte äta en varierad kost där importerade bönor och grönsaker ingår till vardags även då kosten lagts om. Om man dessutom väljer närodlade alternativ kan utsläppen minskas ytterligare. Men den minskningen är högts marginell jämfört med att välja bort kött/animalieprodukter. Genom att välja bönor istället för kött kan utsläppen minska med 31 kg för varje kilo produkt som konsumeras (svenskt nötkött jämfört med importerade sojabönor) medan utsläppen bara minskar med 0,4 kg om jag väljer ett kilo svenska äpplen istället för ett kilo importerade. En nödvändig förändring som utan tvivel måste till för att en omställning ska ske är ett bättre utbud av vegetabiliska snabbmatsprodukter som färdigrätter och ett bättre utbud på restauranger och storkök.

Det borde vara möjligt för livsmedelsindustrin att utveckla produkter där en del av köttet ersatts med vegetabilier utan att för den skull ge avkall på smak och konsistens. Det borde vara möjligt för politiker att på allvar diskutera styrmedel som till exempel en köttskatt liksom för frivilligorganisationer att öka medvetenheten hos mottagliga konsumenter genom att ”svartlista” livsmedel med höga utsläpp. Frågan är när detta kommer att ske – är det fråga om att klimatförändringen måste göra sig mer påmind innan nivån på köttkonsumtionen ifrågasätts på allvar?

Jag tycker det är lätt att föreställa sig en framtid där klimatsmart kost är en självklarhet och där vi slutat föda upp ”högre stående” djur storskaligt. Istället har vi kanske insektsfarmer, effektiva foderomvandlare som producerar protein som används i bland annat burgare. Detta i kombination med ett brett utbud av baljväxter, visst fiske, produktion av ägg och kanske av syntetiskt framställt kött ger oss ett brett utbud av proteinrika livsmedel. Den jordbruksmark vi kunnat frigöra genom att inte använda den för odling av foder används istället för produktion av biobränsle, något som ökar möjligheterna för en omställning till ett samhälle som i stort sett bara använder förnyelsebar energi. Visst har vi betande djur kvar för att hålla våra hagmarker öppna, men de finns för att göra just det och inget annat och i slutet av sin livstid får de ett värdigt slut. Iden att äta upp dem då har jag själv inget emot, men vid det laget skulle det nog betraktas som tämligen udda och onödigt. Kanske finns det någon i detta framtida samhälle som en dag blickar bakåt och berättar om att det för fyra decennier sedan fanns en kampanj som hette Köttfri måndag och bland de första som anslöt sig till den i Sverige var ett flygbolag som tog bort skinkan från smörgåsarna en gång i veckan. Att höra den personen berätta om allt som hände efter det skulle jag ge mycket för. 

Fakta: 

<h2>Annika Carlsson-Kanyama är forskningschef vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, för klimat och energianpassningsfrågor samt adjungerad professor vid institutionen för miljö och energisystem, Lunds tekniska högskola.</h2>

Rekommenderade artiklar

© 2018 Stockholms Fria