När Miljöpartiet bildades så var en av grundbultarna att arbetstidförkortningarna som skett under hela 1900-talet skulle fortsätta. Det var hög tid att ta nästa steg, från 40-timmarsvecka till 30-timmarsvecka. Men så blev det inte. Istället har vi sedan 1970-talet ökat den totala mängden arbete.

Parallellt med det har klimat- och peakfrågorna blivit allt mer akuta. Istället för att vara ett diffust framtidshot som några få udda gröna pratar om är de flesta medvetna om att hoten är högaktuella. Forskning visar också ett tydligt samband mellan mängden arbete, produktion och konsumtion.

I november släppte Naturvårdsverket rapporten ”Klimatomställningen och det goda livet”, där kopplingen mellan arbetstiden och klimatfrågan tas upp. I den konstateras bland annat att ”om vi skulle använda hälften av produktivitetsökningen i Sverige till arbetstidsförkortning så skulle vi år 2040 ha nått 30 timmars arbetsvecka. Scenariot omfattar också en minskning av arbetslösheten. Den privata konsumtionen ökar i båda scenarierna, men ”bara” 45 procent med en arbetstidsförkortning, jämfört med 78 procent med bibehållen arbetstid. Det är detta som gör att den konsumtionsrelaterade energianvändningen inte ökar lika snabbt.

Det ur klimatsynpunkt intressanta resultatet indikerar att en arbetstidsförkortning skulle ge 18 procent lägre energianvändning jämfört med bibehållen arbetstid. Detta pekar på att kortare arbetstid skulle göra det lättare för samhället att uppfylla de långsiktiga klimatmålen.”

Alla vet vi dock att även en 45-procentig ökning av konsumtionen är ohållbar, att vi behöver minska konsumtionen kraftigt istället för att öka den, och att vi inte kan vänta till 2040. Därför handlar det snarare om att omedelbart ta ut delar av den effektivisering som redan skett i arbetstidsförkortning. Och sedan fortsätta sänka arbetstiden i takt med ökad effektivisering. Vi skulle, om vi på allvar vill komma i ekologisk balans, snarare behöva gå ner till åtminstone 30-timmarsvecka omedelbart och sedan låta arbetstiden fortsätta minska med 3–4 procent per år om produktionseffektiviteten fortsätter likadant.

Ur den synvinkeln framstår Gustav Fridolins utspel i onsdags om att Miljöpartiet bör lämna kravet på en generell arbetstidsförkortning som obegripligt. Men politikers logik och prioriteringar är sällan de långsiktigt hållbara, även om de kallar sig gröna. Politiker vill vinna nästa val och då behöver man kunna lova mer till olika väljargrupper (i Miljöpartiets fall till exempel höjda löner för lärarna) utan att ta från någon annan. Därför behöver produktionen och konsumtionen fortsätta att öka, så att tillväxten och skatteintäkterna också gör det.

Ofta har man också gett sig in i politiken för att kunna styra och ställa, göra skillnad. Då är det inte bara bra att kunna kontrollera folk genom att ha dem fast i lönearbete, det behövs också en stor statskassa för att kunna bygga sina monument (i miljöpartiets fall snabbtåg och ombyggnad av de så kallade miljonområdena). Därför blir allt oftare även de grönas politik kortsiktig och mer inriktad på att hålla hjulen igång än långsiktigt hållbara.

Det är dags att lära av det historiska misstaget att inte låta arbetstidsförkortningen fortsätta efter 1970-talet. Om vi då hade bestämt oss för att den materiella nivå vi nått i vår del av världen är mer än nog, nu slutar vi öka uttagen av jordens begränsade resurser, slutar öka utsläppen och tar istället ut produktionseffektiviteten i sänkt arbetstid – då skulle vi i dag haft 20 timmars arbetsvecka, en materiell standard som på 1970-talet och framför allt betydligt större möjligheter att rädda planeten.