Stockholms Fria

”Om du skulle dö före mig, fråga om du får ta med en vän”

Lekfulla namn som Tuss, Seppo, Papasito, Isis, Laban, Fanny och Lollo pryder stenarna på Kaknäs djurkyrkogård. I den fjärde delen av SFT:s serie Utflykter i det morbida besöker Kristian Borg en av Sveriges vackraste platser.

Kaknäs djurkyrkogård
Gärdet

Vinden susar och på avstånd hör jag trafiken från Hunduddsvägen. I övrigt är det stilla. Inte en levande själ syns till, men ett tänt ljus skvallrar om att någon varit här helt nyligen. På fältet intill går hästar runt och betar. Det är mitt på dagen, en mild och soldränkt sista november.

Samma dag, fast för 143 år sedan, gick författaren August Blanche in på Apoteket Ugglan på Drottninggatan, tog sig för bröstet, säckade ihop på golvet och dog i hjärtinfarkt. Och missade avtäckningen av Karl XII-statyn, som ägde rum just den 30 november 1868.

Efter sig lämnade Blanche den stora och lurviga hunden Nero. Militären tog hand om Nero tills det var hans tur att gå 1872. Han lär ha varit den första att begravas på Kaknäs djurkyrkogård och inspirerade andra djurägare att göra samma sak. Tusentals hundar, men också katter, hästar, apor, kaniner, lejon (!) och fiskar har funnit sista vilan i den lummiga skogen.

Officiellt slutade djurkyrkogården användas på 1940-talet. Men 1993 nystartade den numera pensionerade trädgårdsmästaren Erik Westerberg den 12 000 kvadratmeter stora djurkyrkogården.

– Det började med min mors hund lilla Lisa som jag tog hand om efter att hon gick bort. När Lisa dog begravde jag henne på vår tomt. I samma veva läste jag ett reportage om den nedlagda djurkyrkogården och sa till min fru att den där ska jag ha. ”Det skulle inte förvåna mig om du får det också, så envis som du är”, sa hon.

Men det tog närmare femton år innan drömmen om tillstånd blev verklighet.

– Staden förhalade det hela. I efterhand har jag förstått att det berodde på det känsliga läget, de höll på att bilda nationalpark. Men jag brukar få min vilja igenom.

I dag är Erik Westerberg ute på kyrkogården ett par gånger i veckan, ännu mer frekvent om våren. Han får ofta ställa upp som själasörjare.

– Många gånger har djuret varit det enda de har, så det är klart att folk blir ledsna, väldigt ledsna. En kvinna sa: ”Tänk om det ändå hade varit min man som dött istället.” ”Men så ska du väl inte säga”, sa jag. ”Jo, för han var riktigt dum, och det var inte min hund.”

Erik strävar efter att få de sörjande att gå med lätta steg efter begravningen.

– De får berätta lite om sitt djur och dess egenskaper. Det är inte alltid roligt att ha hund, man måste gå ut och gå även när det regnar och är blåsigt, men jag försöker plocka fram de roliga grejerna vid begravningsögonblicket. Många gånger går de faktiskt därifrån med ett leende på läpparna.

Det är första gången jag är här. Storögt beundrar jag de vackra gravarna, med lekfulla namn som Tuss, Max, Bella, Karo, Seppo, Papasito, Isis, Laban, Fanny och Lollo på stenarna. Hälsningarna går från ”älskad och saknad” till ”det bästa gud har skapat”.

En katt har levt i 22 år. ”Vårt pyre” Chi Wu (1945–1959), oklart vilken art, har fått en lika stor sten som de flesta människor. Det är den högsta gravstenen på kyrkogården. Polishästen Ikon och Musikhästen Avanti (1986–2005) delar grav. Cirkushästen Don Juan, känd från Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet, ligger också här.

Gravarna pryds av fotografier, dekorstenar, lyktor, ljus, kors, teckningar, figurer och blommor av alla de slag. För många kan sorgen efter det älskade husdjuret vara minst lika djup som efter en nära vän eller släkting. Men har behovet att visa upp vår empati ökat? Förr räckte det med en sten och en minnestext. Erik Westerberg konstaterar bara att prydnaderna är ett uttryck för kärlek.

– På julen är det glitter och på påsken är det dunvippor. Folk tycker om att smycka gravarna och går dit med ganska lätta steg skulle jag tro.

Gravfynd från den natufiska kulturen i Levanten har visat att människan har begravt sina husdjur sedan åtminstone 12 000 år tillbaka. Kaknäs djurkyrkogård är den äldsta större begravningsplatsen för djur i Sverige. Den ligger skyddad mellan Kaknästornet och Lidingöbro värdshus, med utblick över lilla Värtan, och har utsetts till en av Sveriges tio vackraste platser. Det kräver en varsam hand att skapa något sådant, menar Erik Westerberg.

– Jag städar mycket försiktigt, inga maskiner, tar bit för bit och låter det växa fram.

Vackrast är det på våren, tycker han, när körsbärsträden blommar. Nu ska kyrkogården vila.

– Vår herre har lagt ett täcke över den. Det är meningen att löven ska ligga kvar på vintern, det är den naturliga gången, säger Erik Westerberg.

Fakta: 

Snittpriset för att begrava sitt husdjur på Kaknäs djurkyrkogård är 1 500 kronor. Huvudman är Kennelklubben. Djurminneslunden i Vinterviken är en annan djurkyrkogård i Stockholm.

Fler utflykter
i det morbida
Stockholm.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

Podden som skapar ett vi

Från en källare på krogen Paradiso vid Mariatorget gör Mahan Mova, Arjan Shoeybi och Victor De Almeida podden Ni e med oss, om urban kultur och framgång.

© 2024 Stockholms Fria