Energisk poesi i Sydafrika | Stockholms Fria
Fria Tidningen

Energisk poesi i Sydafrika

Den sydafrikanska poesirörelsen är brokig och dynamisk. Men kanske det mest slående är att det är så få kvinnor som uppträder. Fria Tidningen snackar poesi och könsroller med poeterna Oratile Majoe och Thabo Lehlongwa från Johannesburg.

Det är energin som definierar den sydafrikanska poesirörelsen. Uppträdandena, som kallas spoken word, gränsar ofta till enpersonsteater, sång och musik blandas in ibland. Det improviserade mixas med ofta abstrakta dikter med komplicerade ordlekar som poeten mirakulöst lyckats memorera och framför med aldrig sviktande känsla och entusiasm. Publiken är aktiv och delaktig – hummar, kommenterar, håller med och driver på poeterna.

– Inget poesiuppträdande är det andra likt, säger 26-årige Oratile Majoe från Johannesburg.

Han började skriva dikter i lågstadiet. På högstadiet träffades han och några vänner i en park på helgerna och läste sina dikter för varandra. 2001 uppträdde han första gången på en scen tillsammans med en vän i en talangjakt. Nu uppträder han med ett självförtroende och en intensitet värdig en äkta veteran och är drivande i poesikollektivet Poets of light.

– Min poesi är barnslig, rolig, underhållande, färgstark och måste ha ett budskap. Om jag ska vara självkritisk så är jag fortfarande under uppbyggnad, jag har inte helt kontroll över mitt skrivande, säger han.

Inspirationen kommer främst från människor runt omkring, familj och vänner. Just nu skriver han gärna om relationer mellan män och kvinnor och funderar över framför allt mäns könsroller. Könsrollerna har förändrats i Sydafrika, säger han. Kvinnor har börjat skaffa starkare positioner, flickor blir mer medvetna om sina styrkor när de växer upp. Medan män fortfarande är låsta i sina roller; de får inte domineras av kvinnor och kan inte rapportera misshandel utan att dra skam över sig själva och familjen. Och många män kan fortfarande inte visa sina känslor.

– Det är dags för männen också att slåss för jämlikhet, säger han, och kvinnor borde bli mer medvetna om mäns behov.

Drygt tio år äldre Thabo Lehlongwa började precis som Oratile Majoe att skriva på lågstadiet. Han växte upp under apartheidregimen och minns fortfarande undantagstillstånden under 1980-talet. Efter att ANC-regeringen tagit över som Sydafrikas första demokratiskt valda regering 1994 engagerade han sig i de framväxande radikala, gräsrotsbaserade sociala rörelserna som vände sig mot privatiseringens och globaliseringens effekter.

– Det finns ingen plats för min poesi på kommersiella nöjesställen, säger Thabo Lehlongwa, som känns igen vid smeknamnet The common man, ”den vanliga mannen”.

Han berättar att det händer att han kritiseras för att vara för negativ.

– Men ärren efter apartheid har inte läkt. Ojämlikheterna finns fortfarande. Vad som är relevant i dag är frågor som hjälper oss framåt, som förklarar vad vi kan göra med den här demokratin.

– Rasismen existerar fortfarande. Vi måste vara öppna med det, vi måste tala om rädslan för svarta män och varför vi har ekonomisk ojämlikhet. Poesi existerar inte i ett vakuum – vi kan inte bara ha konst för konstens skull, är hans svar till dem som inte vill lyssna till hans framföranden.

Johannesburgs poesiscen – som härbärgeras på universitet, fik, restauranger och teaterscener – är ung, svart, mansdominerad och engelskspråkig.

Varför används just engelska? Utesluter det inte alla som inte talar eller skriver engelska?

– I Johannesburg skriver vi på engelska för att vi har en cocktail av språkgrupper här. Om du skriver och framför på engelska når du alla, säger Oratile Majoe.

– Jag brukade skriva på tswana, men sist jag gjorde det var nog 2007, eftersom jag inte kunde nå så många människor.

Thabo Lehlongwa håller med:

– Oavsett vilket språk du väljer kommer du att utesluta många människor – vi har elva officiella språk i det här landet! Här i Johannesburg är engelska det språk som länkar samman alla olika grupper. Så det är både inkluderande och exkluderande på samma gång.

Den väldiga floran av poeter kan kallas dynamisk, mångfacetterad, brokig. Varje poet har sina skäl till att ge sig i kast med poesins utmaningar och besitter sin egen, högst individuella stil. Det är svårt att generalisera, kanske är det som bäst beskriver ”sydafrikansk poesi” dess dynamik och att den är full av spännande personligheter. Men om antalet skickliga och talangfulla poeter är slående, är det också slående hur många män som uppträder i jämförelse med kvinnor.

– Jag förstår inte... Jag begriper ärligt talat inte varför det är så, funderar Thabo Lehlongwa. Jag misstänker att eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle så är det mäns röster som hörs bäst.

Oratile Majoe menar att kvinnor möter större utmaningar än män, de har ofta ansvar för familj och även vänner, vilket gör det svårt att delta regelbundet i repetitioner och andra förberedelser.

– Jag har stor förståelse för den situationen. Men när det gäller artister handlar det också om självförtroende. Jag tror att kvinnor känner sig exponerade på scenen, säger han.

Men de kvinnor som tar plats på scenen är väldigt kraftfulla och har en stark förmåga att påverka publiken, menar de båda. Poesikollektivet som helhet skulle rent kvalitetsmässigt tjäna på om fler kvinnor började delta. Thabo Lehlongwa, som nyligen börjat ta sig tillbaka till poesins värld efter några års vila, menar att han nu upptäcker unga, modiga kvinnor ”som säger saker killar inte vågar”.

– Känslan från de demonstrerande kvinnorna från 1956 finns fortfarande! säger han.

Thabo Lehlongwa syftar på en massdemonstration i Pretoria den 9 augusti 1956 som drog 20 000 kvinnor i protest mot att apartheidregimen försökte tvinga även svarta kvinnor att bära pass. Dittills hade bara svarta män tvingats bära de pass till vissa områden. Sedan 1994 är den 9 augusti en nationell helgdag för att fira den demonstrationen.

På scen är både Thabo Lehlongwa och Oratile Majoe väl representativa för dagens johannesburgska poeter – engagerande, uttrycksfulla och självutlämnande roar och berör de, med sina ord och sitt kroppsspråk. De är en del av Sydafrikas kulturella utveckling – och de hjälper till att driva på utvecklingen.

Rekommenderade artiklar

Uppdrag: ett jämställt DJ-bås

Mansdominansen inom klubb- och musikvärlden är så stark att vi knappt reflekterar över att den. Men det finns undantag. Katja Gustafsson är inte bara professionell DJ – hon jobbar även aktivt för att få in fler tjejer i branschen. DJ:n med en mission inleder SFT:s nya serie om kvinnor i klubbsvängen.

Skevt handelssystem skadar relationen till Afrika

I fjorton filmer uppmärksammade den nyligen avslutade filmfestivalen Ubuntu relationen mellan Afrika och Europa. EU:s politik är inte oproblematisk och flera frågor väcktes kring huruvida EU arbetar för sina egna eller Afrikas intressen i exempelvis bistånds- och handelspolitiken.

© 2019 Stockholms Fria