Fria Tidningen

Jaget som författare och som fiktion

På skrivarskolor och litteraturvetenskapliga institutioner runt om i landet poängteras gång på gång att en författare inte är sin text. Det förutsätts att läsaren förmår skilja på en skönlitterär text och den biografiska person som hållit i pennan och skrivit. Och visserligen så tror nog inte många att författaren Bret Easton Ellis är en kallblodig mördare, som den man han beskriver i American psycho. Ändå kryllar litteraturhistorien – och vår samtid – av tolkningar som säger det motsatta. En författare är sin text. Ännu hellre om författaren, av ett eller annat skäl, använder sitt riktiga namn i texten. När gränserna blir flytande, och inte så knivskarpa som i fallet med American psycho, vacklar också synen på författaren som frånskild sin text. Delvis kring det ämnet kretsar Ingrid Elams bok Jag. En fiktion.

Genom otaliga exempel ur litteraturhistorien analyserar Elam, som har en bakgrund som litteraturkritiker och kulturchef, jaget i litteraturen. Samtida verk som Stridsbergs Happy Sally blandas med exempel ur Sapfos diktning och Prousts På spaning efter den tid som flytt. Boken är indelad i olika typer av jag inom litteraturen och det blir tydligt att narcissismen bara växt sig starkare intill våra dagar. Ann Heberlein påpekar i sin senaste bok, Ett gott liv, att narcissism tidigare betraktats som en psykisk defekthet men att detta nu tagits bort ur den handbok som psykiatriker använder vid diagnosticering av en patient.

Vi lever alltså i en tid där narcissismen är så utbredd att den inte längre anses vara ett sjukdomstillstånd. Därför känns en bok om jaget i litteraturen både aktuell och viktig. Ingrid Elam tar upp samtida exempel som orsakat debatter kring ett litterärt jag och ett ”riktigt” jag, som Carina Rydbergs Den högsta kasten, Maja Lundgrens Myggor och tigrar, Lars Noréns dagböcker och, allra senast, Karl Ove Knausgårds Min kamp. Hon påpekar att många litteraturkritiker enhälligt läst Myggor och tigrar som en bok som handlar om Lundgren själv och anklagat förlaget för att profitera på en sinnessjuk kvinna. Elam ser dock att Lundgrens stil varierat i de olika romanerna, och hittar ledtrådar som tyder på en högst medveten författare som skriver om ett skönlitterärt, fiktivt jag. Detsamma, menar hon, gäller exempelvis Strindbergs En dåres försvarstal. Där de samtida svenska kritikerna direkt såg paralleller till författarens äktenskap med Siri von Essen och händelserna kring det, så läste franska litteraturkritiker (som inte var lika insatta i Strindbergs privatliv) i högre utsträckning boken som en roman och bedömde den därefter.

Det är oupphörligt intressant att läsa Elams bok, ja, stundtals fängslar den som en skönlitterär roman. Elam blandar anekdoter och övergripande fakta kring en boks mottagande med mer detaljerade analyser av de texter hon tar upp.

Den typen av litteraturvetenskapliga fackböcker, som Jag. En fiktion tillhör, kan vara svårtillgängliga och fulla av termer som gemene man kanske inte slänger sig med. De kan bli användbara i litteraturvetenskapliga sammanhang, men kanske inte når mycket längre än så. Elams bok bör dock kunna tilltala en bredare allmänhet som är intresserad av litteratur och läsning. Jag. En fiktion är relevant både för det den belyser i litteraturen och för det den säger om vår tid.

Fakta: 

Litteratur

Jag. En fiktion Av Ingrid Elam Förlag Albert Bonniers förlag

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

"Rasistiska strukturer och klasstrukturer måste brytas"

Johanna Langhorst är aktuell med boken Förortshat, där hon gör upp med den bild media ger av miljonprogramsförorterna. SFT träffade henne en solig dag på torget i Tensta för att prata om vad som kan göras för att förändra situationen.

Vapenexport bakom anonyma dörrar

Det antimilitaristiska nätverket Ofog anordnar under våren ett antal vandringar i Stockholm, där de pekar ut vapenrelaterade platser och berättar om platsernas funktion. SFT följde med på den första vandringen som gick från Karlaplan till Centralen.

© 2024 Stockholms Fria