Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Till Pizarros illdåd hör att han dödade Inkas härskare Atahualpa när denne kastade en bibel på golvet. Vad skulle han med den? Inkafolket hade inget skriftspråk, men att avvisa spanskan var att förklara krig. Att inte heller Pizarro kunde läsa kan tyckas bisarrt, men hade inte med saken att göra.

Pizarro signerade sina brev med det trassliga trådliknande tecken som nu blivit tapetmönster. Ser man efter består det av två tecken, det ena hopsjunket som en gammal man och lite darrigt skrivet. Det förklarar utställningens namn: Even heroes grow old. Man kan konstatera att det finns andra versioner av Atahualpas död, som att Pizarro tog honom som gisslan och sedan lät strypa honom, trots att folket betalat vad begärts, två rum fyllda av silver och ett av guld.

Kolonialismen överlever. Det är väl känt att metermåttet förvarats i Paris. Där finns måttet dessutom som utsmyckning i marmor i en pampig husfasad. I utställningen kan man begrunda Runo Lagomarsinos foto av denna METER i tung typografi. Detta mått förlägger sanningen till Europa och den som äger sanningen har rätt att erövra länder och rikedomar bortom haven. Metern sträckte sig över jorden (den fastställdes först som en andel av sträckan mellan Nordpolen och ekvatorn genom Paris).

I ett tredje verk växlar 27 diabilder på den rosa tapeten. De kommer från Parque Ibirapuera i São Paulo och motivet är skador och sprickor som Runo Lagomarsino hittat i parkens stenlagda gångar och som påminner om Latinamerikas kartbild. Vi ser hur kontinenten trycks ihop, dras ut, blir tjockt och suddig, smalt och krucifixlikt… Erövrare vill forma kontinenter efter sin smak.

På väggen hänger en klunga provringar för rätt ringstorlek i ett rött sammetssnöre. Guld är vackert, åtråvärt och ger status – men varifrån kommer guldet i ringen du bär och i alla de föremål som finns i katolska kyrkor, hur har det framställts, vem tjänar pengarna? Guld är ett säkert kolonialt kort. Det passar i många viktiga sammanhang.

Vem är då Runo Lagomarsino? I sitt självporträtt har han lagt en servett märkt med Hispano, ett restaurangnamn, men också ordet för ättlingar till spanjorer och mexikaner i områden USA erövrat. På servetten står en förpackning märkt Euroville, ett namn på ett bageri, men också ett namn så gott som något på den mentala EU-huvudstad som förvaltar den europeiska kolonialismen – i ny förpackning.

På Runo Lagomarsinos hemsida står att han bor och arbetar i Malmö. Enligt Index infoblad bor han och arbetar i São Paulo. Det säger något om hans bakgrund, men har väl i övrigt ingen större betydelse.

Fakta: 

Konst

Runo Lagomarsino: Even heroes grow old VAR: Galleri index NÄR: T o m 25 mars

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

Konstens viskning i reklamens buller

Gatukonsten är kanske bara i början av sin utveckling. Den tanken slår mig när jag ser utställningen med Emess från Berlin i det konstnärsdrivna galleriet Candyland på Södermalm. Emess, som arbetat med gatukonst sedan han var barn, är nu i 40-årsåldern. Han vill inte avslöja sitt riktiga namn.

© 2020 Stockholms Fria