Fördjupning


Måns Nilsson och Mathias Wåg • Researchgruppen
Göteborgs Fria

Danmark – nytt centrum för militant motstånd mot islam

Danmark har blivit ett centrum för militant motstånd mot islam. I slutet av mars samlas kontrajihadisterna, som de själva kallar sig, till en europeisk manifestation i Århus. Detta är fokus för dansk extremhöger i dag och de organiserade tentaklerna rör sig långt in i politikens och journalistikens finrum. Frågan är hur de allihop hänger samman?

I danska Århus samlas den 31 mars en ny extremhöger med medlemmar från hela Europa. De är fotbollshuliganer mot Islam som menar sig vara moderna korsriddare. Korstågen, kampen mellan civilisationerna, organiserar de via Facebook. Den brittiska antimuslimska organisationen English Defence League är ökända för de provokativa maktdemonstrationer de arrangerar i förorter eller småstäder med hög procentandel muslimer. Marscherna ligger alltid i anslutning till så kallade högriskmatcher i fotboll för att enkelt locka med oorganiserade huliganer till manifestationerna.

Ledaren har av engelska rättsväsendet förbjudits att delta i demonstrationer eller fotbollsmatcher. Till tidningen The Telegraph säger han dock att mötet och demonstrationen den 31 mars i Danmark ska bli rörelsens ”första riktiga europeiska aktivitet”. English Defence League har bara funnits i tre år, men redan fått avläggare i de flesta europeiska länder. Nu ska de ha sitt första gemensamma möte.

Det är ingen slump att den internationella träffen hålls i Århus. Danmark har haft en central roll i att organisera och koordinera den våg av högerpopulistiska och högerextrema protester mot Islam som vuxit lavinartat det senaste decenniet. Dansk Folkeparti har ett stort inflytande över den danska flyktingpolitiken, numer en av de mest restriktiva i Europa. Det var med Danmark som bas det transnationella antimuslimska nätverket kontrajihadrörelsen bildades och senare förde bloggarnas kulturkamp ut på gatorna. Det är denna rörelse som Anders Behring Breivik förklarade var hans ideologiska inspiration. Från parti till tankesmedja, från bloggar till gatukamp. En splittrad rörelse? När det underjordiska högerextrema nätverket ORG, med tentakler in i såväl alla antimuslimska organisationer, politiken, polisen och bland journalister avslöjades tidigare i höst pekade det åt motsatsen. Frågan vi ställer oss är, hur hänger de olika antimuslimska miljöerna samman?

Danish Defence League, den danska avläggaren av English Defence League, framställer sig gärna som en modern motståndsrörelse mot de totalitära ideologierna ”nazism, kommunism och islam”. De drar paralleller till den historiska motståndsrörelsen mot Nazitysklands ockupation av Danmark. I retoriken framkommer att vår tids ockupationsmakt är islam. Genom massinvandring och barnafödande koloniserar de muslimska länderna väst och ”islamifierar” dem i det tysta.

Muslimerna i Danmark är få, en liten minoritet på 200 000 av landets 5,4 miljoner invånare. Ändå har diskussionen om deras närvaro i landet genererat en besatthet i Danmarks politiska debatt. Islamofobin har skenat iväg och lagt sig som en våt filt över all politik. En viktig förklaring är att Dansk Folkeparti under de tio år som de fungerat som stödparti åt dåvarande högerregeringen starkt präglat partipolitiken.

Dansk Folkepartis historia skiljer sig från Sverigedemokraterna och andra högerpopulistpartier. De saknar rötter i postfascistiska extremhögerpartier, och har snarare växt fram ur en populistisk nyliberalism. 1995 bröt sig Pia Kjaersgard lös från Fremskridtspartiet och bildade Dansk Folkeparti. Redan från starten var motståndet mot invandringspolitiken huvudfrågan, en fråga som omedelbart gav Dansk Folkeparti många sympatisatörer. Partiet trädde efter valet 1998 in i riksdagen.

Första mandatperioden saknade de reellt inflytande och mötte hårt motstånd från socialdemokraterna och vänstern. Inför valet 2001 förändrades det politiska klimatet. Terrorattacken i USA den 11 september inträffade bara några veckor innan det danska riksdagsvalet. Den offentliga debatten kastades då rakt ned i Dansk folkepartis knä. Högern hade förstått att enda vägen till makten var att liera sig med Dansk Folkeparti och började successivt ärva deras politik. Det liberala partiet Venstre gick före och blev drivande i flyktingfrågan. Plötsligt skulle alla partier diskutera ”invandrarproblemet” och förklarade vikten av att ”lyfta på locket” för att ”diskutera de frågor som folk oroades över”. I det läget börjar även socialdemokraterna vackla och anpassar sin retorik. Flyktingmotståndet normaliserades. Som stödparti åt högern vid valsegern 2001 kunde Dansk Folkeparti ställa långtgående krav på hur flyktingpolitiken skulle förändras och skärpas, vilket lett till att Danmark i dag har den mest restriktiva flyktingpolitiken i Europa.

Efter valet 2004 dog diskussionen ut och en konsensus om en restriktiv flyktingpolitik mellan alla partier uppstod. Diskussionen hade förskjutits från rättigheter till krav om vikten av att en dansk ”värdegrund” skulle råda och att det skulle ställas krav på flyktingar att leva efter denna ”danskhet”.

Ur detta perspektiv stod den danska kulturen för tolerans, jämlikhet och demokrati, medan flyktingar utifrån ansågs föra med sig en kultur baserad på motsatsen: intolerans, asocialt beteende och patriarkala strukturer. Flyktingpolitikens fokus skiftade från integration till assimilation. I valet 2007 nådde Dansk Folkeparti med 14 procent sin topp, för att i valförlusten 2011 backa till 12,3 procent.

Dansk Folkepartis färd in mot maktens centrum, med valframgångar och stor påverkan på dansk politik har dock inte fått dem att tona ner sin retorik. Snarare har tonläget skärpts. Budskapet har blivit alarmistiskt och inriktats mer mot islam än invandring generellt. Utspelen har en ton av krigsretorik, om civilisationernas kamp, muslimerna som en ockupationsmakt och invandrarnas barnafödande som en ”demokrafisk bomb” riktad mot Danmark. På Danske Folkepartis landsmöte 2008 slogs det fast att: ”Islam kan inte integreras. Islam vill dominera Europa. Islam är oförenligt med våra värderingar. Därför ska islam skickas ut ur Europa”.(Berlingske, 22.09.2008).

Det var i september 2005 Morgenavisen Jyllands-Posten publicerade tolv karikatyrer föreställandes profeten Muhammed. I tidningen förklarade ansvarig utgivare att man i en demokrati måste ”finna sig i hån, spott och förlöjligande”. Publiceringen var tidningens svar på att en omdiskuterad författare påstod sig ha svårt att hitta någon illustratör som vågade teckna Muhammed åt honom. Karikatyrerna utlöste snart en våg av protester och utnyttjades såväl inrikes som internationellt av krafter från bägge sidor. Situationen förvärrades av att statsministern Anders Fogh Rasmussen vägrade ta emot en delegation på elva muslimska ambassadörer som ville diskutera den växande islamofobin i Danmark och hur man gemensamt kunde reagera på krisen. Den arabiska bojkott av danska varor som följde publiceringen orsakade stora ekonomiska förluster och danska näringslivet vädjade till statsministern att lösa den diplomatiska krisen. Till slut tvingades Jyllands-Postens chefredaktör gå ut i ett öppet brev och be om ursäkt för den vrede tidningen orsakat. Men skadan var redan skedd och karikatyrkrisen gav nytt bränsle åt de islamofoba grupperingarna i Danmark.

Det var vid den här tiden journalisten Lars Hedegaard tillsammans med Søren Krarup och Jesper Langballe från Dansk Folkeparti bildade Trykkefrihedsselskabet, en reaktion mot att Hedegaard nekats inträde i Danska PEN-klubben för sin bok mot islam. Gruppen organiserade seminarier och föredrag om hur det stora hotet mot dansk pressfrihet kom från islam, att den ”politiska korrektheten” genom exempelvis lagparagrafer som rasismparagrafen (motsvarande vår hets mot folkgrupp) hindrade islamkritikerna från att föra fram sitt budskap och hur den etablerade pressen osynliggjorde ”massinvandringens” negativa konsekvenser. Hedegaard kom senare att dömas efter rasismparagrafen när han hävdat att muslimska fäder våldtar sina barn.

En uppsjö initiativ började nu segla upp utanför Dansk Folkeparti. Samma år bildades vallistan Stop Islamiseringen af Danmark, SIAD inför kommunalvalet i Ålborg av medlemmar från Den Danske Foreningen. Föreningen förde ut de antimuslimska protesterna på gatorna, med en rad manifestationer mot moskébyggen. Men Stop Islamiseringen af Danmark s främsta påverkan skedde inte främst i Danmark. Genom de internationella kontakter som de lyckas knyta i kölvattnet av karikatyrkrisen kunde SIAD bygga upp ett kontaktnät med bloggare runt om i Europa och Amerika.

I april 2007 bjöd Stop Islamiseringen af Danmark in en rad debattörer och bloggare till ett gemensamt ”UK and Scandinavia CounterJihad Summit”. Med det tog den antimuslimska rörelsen steget till att verka på europeisk nivå, och Nätverket av ”kontrajihad-grupper” bildades. Första arrangemanget var en träff för en liten initierad skara europeiska och amerikanska bloggare. Det enda politiska parti som deltog var Sverigedemokraterna. Året därpå hade nätverket vuxit och träffades nu i Europaparlamentets lokaler i Bryssel. Bland deltagarna fanns de största internationella namnen inom den antimuslimska miljön: författarna Bat Ye'or och Robert Spencer. En av talarna var Lars Hedegaard från Trykkefrihedsselskabet. Han betonade vikten av att studera de historiska motståndsrörelsernas strategier för att bemöta ockupationsmakter och förklarade att det krävs en militär analys av situationen då hela EU är genominfiltrerat av muslimer och deras lakejer.

Jämfört med Dansk Folkeparti var Kontrajihad-rörelsens krigsretorik ytterligare tillspetsad. Kriget mot västvärlden och Islam som en ockupationsarmé fullt verksam mitt ibland oss tas för en oemotsagd sanning. Ockupationsarmén backas av en korrumperad politisk elit i väst som genom media ser till att hålla folket i dvala och kväver all kritik i sin linda. Kontrajihadbloggarnas uppgift blev således att i första hand bedriva en ”kulturkamp” och bryta igenom mediabruset med sanningen om islamiseringen.

Det räckte dock inte med denna enda kamp, det krävdes även att det byggdes en faktisk motståndsrörelse för att bemöta Islams ”jihad”.

Rörelsen spelade en viktig roll i skapandet av en militant gaturörelse mot islam. I maj 2009 hölls en uppmärksammad antimuslimsk manifestation i Luton. Engelska extremhögern lyckades då locka med en stor skara fotbollshuliganer i en protest mot de radikala islamister som veckorna innan lyckats störa en militärparad med hemkommande Afghanistanveteraner i staden. Kontrajihadnätverket bildade efter manifestationen, tillsammans med de lokala Lutonaktivisterna, English Defence League, EDL. Via Facebook, sociala medier och provokativa demonstrationer utanför moskéer, har EDL snabbt vuxit till en betydande massrörelse. Idag beskrivs EDL av den brittiska polisen som det största hotet mot landets inre ordning.

Kontrajihadrörelsen adopterade EDL, och på de internationella nätverksmöten som följde hölls workshops i hur framgångsmodellen skulle exporteras utomlands. Snart startades Defence Leagues upp i de flesta europeiska länder,Skandinavien inkluderat. Danish Defence League bildades hösten 2010. Gruppens första aktion var att tapetsera en moské med Muhammedkarikatyrerna. Aktionen videofilmades och spreds över nätet. På Facebook visade medlemmarna upp sig maskerade och beväpnade. Man ville visa bilden av en handlingskraftig organisation som gick rakt på muslimerna, deras moskéer och bostadsområden för att direkt hindra den fientliga ockupationen.

Trots att partiets väljarstöd aldrig varit större än 15 procent lyckades Dansk Folkeparti på tio år fullständigt omdana Danmarks flyktingpolitik.

När först invandring och senare islam drevs som centrala samhällsproblem, kom övriga partier successivt att acceptera Folkepartiets problemformuleringar om kulturella skillnader och vikten av att essentialisera en ”dansk kristen värdegrund”. I debatten kom traditionella socio-ekonomiska fördelningsfrågor som arbete, välfärd och utbildning att ersättas av ”invandringsfrågan”. Strategin att ”lyfta på locket” legitimerade och normaliserade ett islamofobt och främlingsfientligt samhällsklimat. Gränserna för vad som varit accepterat att säga eller hetsa mot flyttades drastiskt framåt. Detta har bidragit till att Danmark kunnat bli ett ”tolerant rum” för internationella mobiliseringar och samlingar för internationella antimuslimska rörelser. Mönstret känns igen från 90-talet då den tyska extremhögern använde Danmark för sina nynazistiska manifestationer och distributionsort för illegal nazistpropaganda till Tyskland.

Internationellt har den europeiska extremhögern de senaste fem åren delats i två strömningar. En strömning är mer etnonationalistiskt orienterad, har sina rötter i postfascistiska och nyfascistiska organisationer, verkar mer på ett nationellt plan och är ofta starkt antisemitiska. Dessa organisationer inriktar sig på mobiliserande manifestationer och ett långsamt organisationsbygge underifrån. Den andra strömningen, som verkar på ett europeiskt plan, betonar snarare en motsättning mellan kulturer och är antimuslisk. Hitintills har denna tendens kommit från traditionella högerpopulistiska partier. De har nått stigande opinionssiffror – men saknat kraft på gatorna. Det är först de senaste åren som de börjat bygga en gatunärvaro, med organisationer som English Defence League som sin första gräsrotsrörelse. Denna höger är proisraelisk, då den ser staten Israel som en lierad i frontlinjen mot islam. Israelstödet har underlättat när de brutit med den första strömningen av extremhögern. Det gör det möjligt atta hävda att de är bara försvarare av ”upplysningens traditionella västerländska värderingar på en kristen grund”, för demokrati, tolerans, jämlikhet, och utmåla islam som en ideologi för upphävandet av dessa värderingar.

Ett gemensamt drag inom den islamofoba högern är alarmismen, att de ser samhället på väg mot en omedelbar kollaps och under ett övergripande ockupationshot. Stegvis och i det tysta sker ”islamiseringen”. Alarmismen kopplas till en krigsretorik, där islam och västerlandet beskrivs som två monolitiska storheter, två civilisationer i evig kamp och konflikt, i ett tusenårigt krig där det kristna västerlandet nu är på god väg att gå under. Denna retorik delas av såväl Dansk folkeparti, som Den Danske Föreningen och Danish Defence League. Det enda som skiljer dem åt är hur akut hotbilden ter sig. För Dansk Folkeparti finns fortfarande en möjlighet att vända utvecklingen på parlamentarisk väg, medan de mer militanta kontrajihadgrupperingarna ser att förfallet, koloniseringen och infiltrationen redan gått så långt att endast en militant motståndskamp kan lösa problemet. Med Anders Behring Breivik tog sig denna islamofoba krigsretorik ett första terroristiskt uttryck. Breiviks dåd måste ses i relation till de diskussioner om civilisationernas krig, islams ockupation av väst och etablissemangets förräderi som förts inom kontrajihadrörelsen. I Breiviks manifest sätter han ett namn på den ideologi som han hämtar inspiration från. Han kallar den Wienskolan. Gates of Vienna är en amerikansk blogg som kontrajihadnätverket växt fram kring och som bjöds över till kontrajihadmötena i Köpenhamn. Wienskolan är egentligen bara ett annat namn på kontrajihadnätverket, med ett av sina centrum i Danmark. Namnet refererar till den marxistiska Frankfurtskolan, i vilken Breivik såg roten till den kulturvänster, ”multikulti-, feminism- och politiskt korrekthet-ideologi” som sålt ut västerlandet till islam.

Det är ett misstag att se den islamofoba högern som splittrad. Snarare bör man se dem som ett gemensamt block där de olika delarna har en arbetsfördelning som överlappar och legitimerar varandra.

Organisationerna verkar på olika arenor: Dansk Folkeparti agerar på den politiska. Trykkefrihedsselskabet, Den Danske Forening och kontrajihadbloggarna på den kulturella. Danish Defence League verkar mobiliserande, i kampen om gatuutrymmet. Den politiska kampen kan i sin tur begränsa muslimers rättigheter och försvåra deras liv stegvis för att få dem att flytta från landet. Därav motståndet mot moskéebyggen, att bära heltäckande slöjor i offentliga miljöer (skolor, torg, och myndighetsposter), förbud mot halalslakt eller kampanjerna mot minareter. Kulturkampen handlar om att utöka och legitimera kritiken av islam och spridandet av islamofoba åsikter. Den utmålar ”den politiska korrektheten” eller ”kulturvänstern” som sin huvudfiende och kämpar för att ta över problemformuleringsprivilegiet. De europeiska kampanjerna mot rasismparagraferna och mot åtalen för hets mot folkgrupp görs oftast i yttrandefrihetens namn. Populismen inom kulturkampen uttrycks genom att ständigt utmåla sina åsikter som tystade och underifrån, motarbetade från ett etablissemang ovanifrån. Kampen om gatuutrymmet slutligen, handlar om att skapa en massbas för protester, som gör tillvaron osäker för muslimer, som samlar folk i protester mot moskéer eller försöker provocera fram reaktioner i migranttäta bostadsområden.

Att dessa tre områden för islamofoba högerns kamp genomförs av olika organisationer snarare än i en enda samlande behöver inte vara en svaghet, det kan också vara en styrka. Dansk Folkeparti behöver inte dras med Danish Defence Leagues skamfilade rykte. Kulturkampen kan utmåla sig som underdogs, fastän Dansk Folkeparti har varit en del av etablissemanget.

Samtidigt får man inte missa den kontinuitet som finns mellan de kortlivade organisationsprojekt som kommit och gått och att alla organisationer inte verkat öppet. Extremhögern har haft en betydande underjordisk struktur i Danmark. I september 2011 avslöjade tidningen Politiken och researchkollektivet Redox en hemlig högerextrem organisation som verkat i det tysta under tjugo års tid. Nätverket, kallat ORG (”Organisationen”), hade sitt centrum i Århus på Östjylland och samlade ett hundratal personer i samhällets toppskikt över hela Danmark. Här fanns journalister, direktörer, kommunala tjänstemän, jurister, poliser och militärer – men även fotbollshuliganer.

Organisationen uppdagas när ett tips från Säkerhetspolisens ledde till en rättsprocess mot en dansk polis. Det visade sig att polismannen använt polisens brottsregister och fotodatabas för att samla in information om vänsteraktivister till en högerextrem organisation som han även var medlem i. Den journalistiska kartläggningen av ORG visade en struktur som fungerat som en sluten elit inom den bredare högerextrema miljön. På ORGs möten och forum hade strategier och taktiker dragits upp, som sedan genomförts i en rad frontorganisationer. ORGs medlemmar värvades i den högerextrema miljön, där de mest pålitliga och aktiva fick erbjudanden att ansluta sig till elitorganisationen. Större delen av Den Danske Forenings styrelse tillhörde ORG, men organisationen hade även känningar långt in i Dansk Folkeparti. ORG var även verksam i den nynazistiska huligangruppen White Pride och högerextrema aktivistnätverket Dansk Front.

Förhoppningsvis kan avslöjandet av ORG visa på vikten att sluta betrakta extremhögern och den populistiska högern som isolerade och avgränsade fenomen. Gränserna mellan organisationerna är flytande och stärker varandra ömsesidigt. Det är först när man betraktar helheten som man kan bedöma de enskilda delarna. Och för att kunna förstå den danska islamofoba högerns funktion och framväxt, behövs just ett sådant samlat grepp. En postmodern fascism ligger framför våra ögon, alla pusselbitarna ligger där. Vi har bara svårt att se helhetsbilden innan vi pusslat samman dem.

Annons

Rekommenderade artiklar

Islammotstånd möter antifeminism i Malmö

Högerextremismen

Hundra personer hörsammade den 31 januari Malmöjournalisten Ingrid Carlqvists uppmaning att bilda Tryckfrihetssällskapet. Temat för kvällen var ”Finns det yttrandefrihet i Sverige?”. Bilden av den hotade yttrandefriheten förstärktes av att mötet behövde polisbeskydd. I salen fanns nämligen ett axplock av hela Sveriges yttersta högerflygel samlad.

Fria Tidningar

Nordisk fascism för det tredje millenniet

Högerextremismen

Genom att tala om vänstern som en olycklig avart till kapitalismen försöker man återuppliva begreppet social höger och utmåla sig själva som den enda opposition som verkar i arbetarklassens intresse. Men Nordisk ungdom är sprungen ur nazistiska rörelser – och frågan är var deras intresse att ta sig in i sociala protester kommer ifrån och varför de strävar dit.

Göteborgs Fria

Vilka är näthatarna?

Högerextremismen

I dag gick nyheten ut från Researchgruppen om vilka politiker som döljer sig bakom kommentarsfälten på våra mest kända rasistnätsajter. För Fria Tidningar har Researchgruppen tagit fram statistiken kring vilka grupper som dominerar och hur den större bilden ser ut, ålder, könsfördelning och geografisk spridning.

Göteborgs Fria

© 2014 Stockholms Fria