Stockholms Fria

Kolonialism kring middagsbordet

Det är vitt, rent och stiligt på Teater Galeasen. Och klaustrofobiskt. Sofforna är vita, kläderna är vita, människorna är ljusa och glada. Åtminstone skenbart.

Det är ett slags relationsdrama som utspelas. Konceptet är klassiskt och ekar av O’Neill, Albee och Norén: parmiddag med fyra personer, spriten gör sitt till och hemska hemligheter avslöjas. Men i sin pjäs Peggy Pickitt ser Guds ansikte har den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig skruvat till dramaturgin ytterligare med ett slags postmodern klippteknik. Handlingen hoppar fram och tillbaka mellan olika tidpunkter under kvällen, stannar upp och börjar om, stannar upp och börjar om. Då och då går skådespelarna ur handlingen och talar direkt till publiken, som ett slags tankebubblor i en tecknad serie, eller varför inte som i en dokusåpa där deltagarna i inklippta efterhandsintervjuer kommenterar vad de varit med om. Det är infernaliskt skickligt gjort och håller spänningen på höjdpunkten.

Det infernaliskt skickliga gäller även skådespelarna och regin. Spelstilen är förhöjd och karikerad. Medelklassfamiljernas ytliga glättighet och falska leenden blir nästan outhärdliga, särskilt när någon extra pinsam scen tas om flera gånger. Nivån är jämn och hög men jag fäster mig särskilt vid Åsa Perssons rollporträtt, där det karikerat glättiga blandas med en vardaglig naken barnslighet som känns alldeles äkta.

Det är tre läkare och en sjuksköterska. Det ena paret har levt ett tryggt och ombonat liv, gjort karriär och skaffat barn, det andra har just kommit hem efter sex års arbete på en biståndsklinik i ett afrikanskt land vars namn aldrig nämns. Nu träffas de igen och försöker hitta tillbaka till den gamla vänskapen. Men konversationen går trögt, de tycks ha växt ifrån varandra under dessa år.

Paret som arbetat i Afrika har inga egna barn men tillsammans med de andra läkarna vid kliniken har de tagit hand om en föräldralös flicka och fäst sig mycket vid henne. Samtalet och konflikterna kretsar kring längtan efter egna barn och det ansvar man tar på sig för ett främmande barn i ett krigsområde. När det klassiska borgerliga familjedramat flätas ihop med en vidare utblick på världen blir det en stark plattform för oroande frågor om koloniala attityder och ansvarslöshet med den afrikanska flickan Annie som laddad symbolgestalt.

Fakta: 

Teater

Peggy Pickit ser Guds ansikte AV: Roland Schimmelpfennig REGI: Olof Hanson ÖVERSÄTTNING: Ulf Peter Hallberg RUM: Fridjon Rafnsson MUSIK: Rasmus Persson I ROLLERNA: Sandra Huldt, Jacob Ericksson, Per Grytt, Åsa Persson VAR: Teater Galeasen NÄR: T o m 16 april

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Vackert stiliserad performanceteater

Teater Giljotin är en teater med Janus-ansikten. Det ena ansiktet vetter mot intensiv, psykologisk-realistisk dramatik av författare som Jon Fosse och Lars Norén eller Eugene O’Neill. Det andra ansiktet riktar blicken mot något radikalt annorlunda, mot performance och en scenkonst på gränsen mellan teater och dans.

Underhållande debattinlägg vid rätt tidpunkt

Ibland undrar man över konstens profetiska förmåga. Således hade Tranströmerföreställningen Den halvfärdiga himlen premiär på Strindbergs intima teater bara någon vecka efter Nobelpristillkännagivandet. Och nu, veckan efter det stora avslöjandet om en hemlig svensk vapenfabrik i Saudiarabien, har Teater Tribunalen premiär för En föreställning om svensk vapenexport.

Strindberg som antimoderatrevy

Den som känner till pjäsen sedan förut kan roa sig med att följa regissören och manusbearbetaren Andreas Boonstras kreativa behandling av originaltexten i moment:teaters föreställning Nya spöksonaten. Mumien i garderoben har förvandlats till fru Svea med tre gula kronor på den blå klänningen. Rollfiguren Den döde har blivit till Olof Palme. Gubben Hummel är i yngre medelåldern, har en märkligt välbekant äggskalsfrisyr och propagerar för det nya arbetarpartiet. Översten, hos Strindberg symbol för överklassens förljugenhet, har nu blivit företrädare för det gamla hederliga arbetarpartiet, den alldeles äkta varan. Och så vidare.

© 2024 Stockholms Fria