Stockholms Fria

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Elaine Sturtevant nöjer sig med att som konstnär enbart använda sitt efternamn. Hon ställer ut sina repetitioner av målningar, skulpturer, objekt, installationer och video världen över. Allt är välgjort och hennes uttalade avsikt är att förstå hur originalet är gjort. Så långt är allt gott och väl, om än något udda.

Att försöka förstå Sturtevant tycks mig som att jaga spöken i en labyrint. Inte nog med att hon visar verk som tycks gjorda av andra, hon konfronterar också publiken med åsikten att intet nytt kan tänkas och att allt är återanvändning. Vi befinner oss alltså instängda i kulturens återvinningsstation. Det får åtminstone mig att känna cellskräck.

Sturtevant har föregripit debatten om fildelning och upphovsrätt. Det är inga avgjorda frågor, men hon har länge hävdat att informationsteknologin förpassat upphovsrätten till mytologin och att begreppet original är ”en romantisk föreställning”. Hennes slagord är: omskapa, återanvänd, omkombinera, återmontera.

Filosofen Kant gjorde upp med idén om att människan föddes med ett förnuft givet av Gud. Vi lär oss vad vi kan här på jorden. Det är en vettig tanke. Men att följa Sturtevants postmoderna hållning hela vägen känns svårt. Är allt bara lån och citat, finns det inga stora sanningar och berättelser, utan bara tillfälliga och lokala?

Drar människor inga slutsatser av sina erfarenheter, utan bearbetar hon dem bara med andras tankar, texter, sånger och bilder? Konsekvensen av hennes resonemang är att kreativiteten kommit till ett slags slut. Inga nya tankar kan tänkas, möjligen kombineras på nya sätt.

Jag går runt i utställningen. I en sal finns fyra av Andy Warhols stora, anslående Flowers. Jag tycker mig höra konstnärens röst: Ni tror att ni ser en Warhol! Tji fick ni!

Jag griper efter ett halmstrå. Kanske leder Andy Warhols blommor ut ur återvinningsstationen, kanske är hennes idé i själva verket provokationen. Vill hon få oss att tänka, inte repetera, få oss att ifrågasätta våra idéer, hur de kommit till, få oss att granska oss själva? Jag har inga svar. Jag har aldrig fyllt en text med så många frågetecken som denna.

Under senare år har Sturtevant gjort videoinstallationer med snabbt klippta bilder ur serier, reklam, dataspel, sportsändningar och så vidare. De rymmer frågor om vad som finns under underhållningslandet mer än att tjäna pengar på människors flykt undan allvaret?

Hennes videoloop Finite infinite är av annan karaktär. Vi ser en hund springa från höger till vänster i en kort sekvens som repeteras i det oändliga. I salen finns ett fönster som en glipa mot yttervärlden, men glipan kan bara i korta stunder häva det plågsamma i hundens upprepade springande. Kanske är Sturtevants repetitioner ett plågsamt tvång. Om så är fallet, kan hennes konstnärskap beskrivas som en livslång, smärtsam performance om 2000-talets människa som glömt bort att tänka och som förvandlat ödet att repetera till nödvändighet, en performance där hon själv framstår som verket.

Fakta: 

<h2>KONST<br><br>Bild över bild<br>Av: Sturtevant<br>Var: Moderna museet<br>När: 17/3–26/8</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

Konstens viskning i reklamens buller

Gatukonsten är kanske bara i början av sin utveckling. Den tanken slår mig när jag ser utställningen med Emess från Berlin i det konstnärsdrivna galleriet Candyland på Södermalm. Emess, som arbetat med gatukonst sedan han var barn, är nu i 40-årsåldern. Han vill inte avslöja sitt riktiga namn.

© 2014 Stockholms Fria