Lyssna på förortsborna | Stockholms Fria

Debatt


Ulrika Dahl • Fria teaterns vänner
Stockholms Fria

Lyssna på förortsborna

Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har fört en kulturpolitik som drabbat ett antal hårt arbetande kulturinstitutioner. En av de mest uppmärksammade är Fria teatern i Högdalen, som fått sina anslag drastiskt neddragna. Här berättar Ulrika Dahl från Fria teaterns vänner om hur kampen för teatern sett ut, och i vilket sammanhang den äger rum.

Stockholm blir alltmer segregerat. Klyftorna växer när det gäller bostäder, skolor, sjukvård, offentlig service – och kulturutbud.

Ann-Marie Engel (V) gjorde nyligen en sammanställning av Stockholms kulturpolitik ur förortsperspektiv. Den visade att samtliga kulturinstitutioner som idag får stöd av staden ligger innanför tullarna, förutom Tensta konsthall. Dessutom ligger alla statliga och privatfinansierade kulturinstitutioner i innerstaden.

Av stödet till fria verksamheter går cirka tio procent till verksamheter utanför tullarna (varav det mesta till närförorten Liljeholmen). 632 miljoner kronor går till innerstaden och 258 miljoner kronor till förorten. Det betyder 2 000 kronor per invånare i innerstaden och 490 kronor per invånare i förorten. En innerstadsbo får alltså över fyra gånger mer av Stockholms stads kulturresurser än en förortsbo.

Fria teatern, en av få teatrar i förort, har under de senaste åren drabbats av kraftiga nedskärningar. 2011 halverade kulturnämnden, med Madeleine Sjöstedt (FP) i spetsen, stadens stöd till teatern. Trots massivt stöd från publiken i Högdalen, de största dagstidningarna och kulturskribenterna, oppositionen i Stadshuset och stadsdelsnämnden, 6 000 namnunderskrifter, upprop från företagare, skolor och organisationer i stadsdelen och 800 brev och mejl till kulturnämnden stod de fast vid sitt beslut och hade dessutom mage att ytterligare en gång halvera stödet för 2012.

Jag har, genom mitt engagemang i Fria teaterns vänner, en stödförening som bildades i samband med de första neddragningarna för teatern, på nära håll kunnat följa teaterns kamp för att överleva.

Jag har sett en teatergrupp vända ut och in på sig själva för att vara kulturnämnden till lags; som hyrt ut lokalen till alla tänkbara aktiviteter (trots att det är svårt att hyra ut en lokal som måste fungera som teater samma eller nästa kväll igen), anpassat sin repertoar till olika grupper av människor med fokus på dem som bor i Högdalen, nått nya målgrupper, pressat sig att tillgodose nämndens absurda krav på att vara så mycket mer än teater, som försökt anpassa sig – och ändå fått ännu ett oförklarligt och orättvist avslag.

Jag har också på nära håll sett hur maktfullkomliga och odemokratiska de styrande politikerna är. Samtidigt som de för andra året i rad föreslog sänkta anslag till själva teatern uppmanade de oss i stödföreningen att söka ett anslag på 50 000 kronor från förortsfonden Jalla för våra arrangemang på Fria teatern.

De påstod att vi arbetat för ett mer öppet kulturhus i Högdalen och syftade då på de protest- och stödkaféer vi anordnat under 2011. Vårt engagemang var till för att visa vårt stöd för teatern och inget annat. Vi ville ha kvar teatern, inte starta ett kulturhus i deras lokaler. Kulturförvaltningen försökte göra vår kamp till sin, vända oss mot teatern. Det var förstås lockande att låta kulturförvaltningen betala vår kamp emot dem och deras politik, men av rent hyfs avstod vi från att söka pengarna.

I dag går Fria teatern på knäna. Färre medarbetare sliter nu för att hålla teatern igång. Ett flerårigt samarbete med Östgötateatern med en pjäs om papperslösa flyktingar, Den gyllene draken, skjuts upp. Kulturförvaltningen värderade inte projektet som något positivt trots att det skulle innebära fler föreställningar och förbättrad ekonomi för Fria teatern. Och trots att det är helt i enlighet med kulturpolitikens riktlinjer om samverkan. Mycket av den kreativa teatertiden används nu till bidragsansökningar.

De borgerliga politikerna lever farligt. I rasande tempo monterar de ner förorterna, men i samma takt växer motståndet. Bara i Söderort finns idag aktiva nätverk längs linje 14, 17, 18 och 19. Nätverken agerar mot privatiseringar, ombildningar och utförsäljning av hyresrätter, simhallar och annat som tidigare tillhört alla.

De fungerar som paraplyorganisationer för grupper som vill engagera sig i lokala frågor och få saker att hända där de bor. Nätverken samverkar även med grupper från andra delar av staden.

Ockupationen i Husby var inte en isolerad händelse anordnad av ett fåtal unga aktivister, vilket de moderata ytterstadspolitikerna ville få oss att tro. Jag besökte Husby flera gånger under ockupationen, där fanns människor i alla åldrar – och de var många, precis som i de andra lokala nätverken runtom i Stockholm i dag. Det som händer i Husby händer i många förorter. Frågorna är samma. Det handlar om vår gemensamma välfärd, om segregation och social orättvisa. Om politiker som inte lyssnar. Och om rätten till ett rikt och levande kulturliv där man bor, oavsett var man bor.

Det finns många eldsjälar i ytterstaden som kämpar för allt detta, men den kraften tas inte tillvara. Politikerna måste börja lyssna på oss som bor i förorterna. Att de inte förstår hur viktig en teater är, som väljer att placera sin stora scen i en förort som Högdalen och behålla den där genom åren, verkar inte klokt. Att de sedan inte lyssnar, varken till kulturjournalister eller folk i den drabbade förorten, är fullkomligt obegripligt, farligt – och i högsta grad odemokratiskt.

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2018 Stockholms Fria