Madelene Axelsson

Fördjupning


Madelene Axelsson
Fria.Nu

Priset för assistans är högst för brukaren

År 1994 kom Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och plötsligt öppnade sig en ny värld för många som fick assistans och möjlighet att kunna jobba och delta i samhället. Men i takt med att allt fler ansöker om assistans och kostnaderna därmed ökar har bedömningarna blivit hårdare och allt fler nekas. FRIA har tittat på lagtexter och utredningar samt pratat med jurister och brukare, och det verkar som att funktionsnedsattas rättigheter helt enkelt har blivit för dyra.

– Ja, så är det helt klart, säger Louise Edqvist Lendefors som är jurist på Göteborgskooperativet för Independent Living och driver mängder av fall där brukare kämpar för att få – eller behålla – sin assistansersättning. ”Allas lika rätt” är en jättebra slogan så länge den inte kostar för mycket pengar, säger hon.

Det var år 2008 som det offentligt började knorras kring de ökande kostnaderna kring assistans. Ett år senare kom den regeringsrättsdom (RÅ 2009 ref. 57) i ett enskilt fall som ledde till den praxisändring som skulle få en avgörande roll i de nedskärningar vi nu ser. Fallet rörde en strokedrabbad man som behövde hjälp. Rätten bedömde att eftersom han kunde vissa saker, men inte andra, så skulle man se till det han kunde. Genom fallet föddes den nya praxis som innebär att om du kan föra en sked till munnen så kan du äta själv och därmed är den grundläggande rättigheten täckt. Hur maten kommer hem till dig, tillagas, läggs upp på din tallrik och om det tar två veckor att få i dig maten spelar alltså ingen roll. Liknande tolkningar görs kring toalettbesök och andra förfaranden som kallas för integritetsnära där endast knäppning av gylf är integritetsnära. Att få på sig byxorna är det inte.

Varför har då reglerna blivit så här snäva? För att förstå det behöver vi titta i backspegeln på hur LSS föddes och för vem.

På 1980-talet började åsikter sippra upp, både från funktionsnedsatta födda i Sverige men också från funktionsnedsatta som flyttat från USA till Sverige. De senare var chockade över att de inte kunde klara sig själva här. De var vana vid assistans och tillgänglig kollektivtrafik och i Sverige fanns ingenting. En av föregångarna i handikappolitiska frågor och grundaren av Independent Living-rörelsen var Adolf Ratzka. Han menade att beslut över funktionsnedsattas liv fattades över folks huvuden, och räknade ut att mellan statsborgarrådet och hans liv satt 16 personer i rakt nedstigande led som lyfte lön för att ta beslut om hans vardag. Ratzka frågade sig hur det kunde vara kostnadseffektivt och hur han skulle kunna ha något som helst medbestämmande över sitt liv. Vore det inte mer logisk och ekonomiskt smart att ge pengarna direkt till den berörda individen? Genom Ratzkas envisa kamp fick slutligen, år 1989, Independent Living i Stockholm och Göteborg kommunala projektpengar att testa att driva assistans i egen regi under tre år. Detta blev ett av startskotten till LSS-reformen.

År 1988 tillsatte regeringen en utredning med uppgift att behandla frågor om samhällets stöd till människor med funktionshinder, kallad 1989 års handikapputredning. Personlig assistans var en komponent i utredningen.

1994 trädde så LSS-lagstiftningen i kraft, vilket innebar att personer med funktionsnedsättningar kunde bo hos sina familjer istället för på institution. Enskilda personer kunde klara sig själva och börja arbeta. 

– Men det var ingen familjereform, påpekar Anders Westgerd, som är verksamhetsledare på GIL. Det var inte så att människor plötsligt kunde sko sig på sina handikappade barn, men många av dem hade varit tvungna att ändå jobba gratis i hög utsträckning. Nu kunde de komma ut i arbetslivet och bidra till samhället de med, säger han.

Under åren som följde lagens införande ökade kostnaderna för assistans successivt. Den lilla grupp man trodde skulle falla under LSS-lagstiftningen visade sig inte vara så liten och 2008 började systemet knaka ordentligt i fogarna och beslut fattades om att något måste göras.

Det finns flera orsaker till kostnadsökningen, enligt Louise Edqvist Lendefors. De två kanske främsta orsakerna är att personkretsarna* är otydligt formulerade och fler och fler söker bli personkretsade. Olika personkretsar har dessutom olika lätt/svårt att få assistans. Den andra är att medvetenheten bland funktionsnedsatta och deras anhöriga har ökat och medför kostnadsökningar.

Ytterligare en orsak är att kommunerna inte erbjuder fullgoda insatser. Genom Socialtjänstlagen, SoL, ges personer med funktionsnedsättningar vissa rättigheter, som till exempel gruppboenden, men främst är det hemtjänst som faller under SoL, och vill man bestämma själv så är det endast assistans, enligt LSS, som står kvar till buds.

– Om kommunen då inte kan erbjuda några vettiga lösningar för att det ska fungera utan bara lägger fram förslag som gör folk passiviserade, ja då söker man assistans för att få ett liv som är så nära som möjligt det man vill ha, säger Edqvist Lendefors.

Louise och Anders på GIL, och många kritiker med dem, menar att LSS-utredningen inte tänkt tanken kring reformen och dess effekter fullt ut från början. Syftet var att få bort institutionerna och täcka upp den ganska lilla grupp som då inte hade några andra insatser från samhället. Personlig assistans var tänkt från början för dem som hade det svårast. Då kunde de flesta inte jobba eller gå i skolan trots att man kanske bara hade ett rörelsehinder.

– Så ser det inte ut längre – massor av funktionsnedsatta är i arbete och har sociala liv och kan delta, menar Louise Edqvist Lendefors. Så LSS-reformen har också bidragit väldigt mycket till samhället med att så många nu kan delta och gå upp i sängen i tid till jobbet, istället för när hemtjänsten har tid att komma.

Vad är då problemet kan man fråga sig. Jo, det är för dyrt. Lika rätt för alla är dyrt för staten. Kanske inte i förhållande till andra statliga utgifter, men i förhållande till vad det var tänkt att kosta från början. För att minska kostnaderna tillsatte dåvarande socialminister Berit Andnor år 2004 en utredning och 2008 kom LSS-kommitténs slutbetänkande med namnet ”Möjlighet att leva som andra”. Uppdraget hade varit att se hur LSS – inklusive personlig assistans – fungerar som redskap för att uppnå de handikappolitiska målen och att ta reda på vilka faktorer som är avgörande för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra.

Men brukarorganisationer menade att utredningens avsikt i hög utsträckning var att lägga förslag enligt det kostnadsdämpningsdirektiv som ingick. Ett par av de brukarorganisationer som bjudits in till arbetet med utredningen hoppade av på grund att rädsla att själva grundplåtarna i LSS skulle gå förlorade.

Dock fanns viss förståelse kring att behovsbedömningarna behövde ses över, men frågan var hur man skulle göra det utan att det skulle drabba eller kränka dem som verkligen behöver hjälp. Resultatet ser vi nu i den tidigare nämnda regeringsdomen från 2009.

Praxisändringen har haft en avgörande roll för utvecklingen kring assistansersättningen. Kritiken mot försäkringskassan har varit stenhård från såväl brukarorganisationer och politiker. Även försäkringskassans egen personal kritiserade utvecklingen och berättade om problemen och kraven inifrån på diverse debattsidor och nätforum (läs intilliggande artikel).

I länkade artiklar (se faktaruta) kan du läsa om två fall som talar sitt tydliga språk i hur lagen nu tolkas och om hur rättighetslagen LSS, för många blivit långt ifrån en rättighet. Men för att få hela bilden ska vi först titta på hur ett ansökningsförfarande går till och vilka problem ansökande och deras eventuella juridiska ombud möter.

När man söker assistansersättning för under 20 timmar per vecka för grundläggande behov gör man det hos kommunen. Söker man för över 20 timmar per vecka gör man det oftast hos både kommun och försäkringskassan. Det outtalade målet hos både kommun och stat är att bli av med kostnaden. Det kan göras på lite olika sätt.

Försäkringskassan hanterar bara LSS och om man kan motivera ner behovet till under 20 timmar i veckan behöver staten därmed inte betala. Kommunen sitter med både LSS och SoL när de ska hitta insatser.

Och här kan de välja mellan att erbjuda assistans som kommunen måste betala för eller hemtjänst som brukaren får betala själv. Söker man hos försäkringskassan bör man alltså samtidigt söka hos kommunen, medan om man söker under 20 timmar söker man bara hos kommunen.

I kommunens tendens att vilja få över så många som möjligt till hemtjänst ligger ett av dagens absolut största problem menar juristen Louise Edqvist Lendefors. Hon har ständigt mellan 50–60 fall på sitt bord som hon driver och menar att hemtjänst oftast inte är ett godtagbart alternativ för aktiva personer, speciellt de som arbetar och har ett socialt liv. Hemtjänsten kan endast komma på speciella tider, de tar inte hänsyn till om man arbetar eller vill umgås med kompisar.

Hade SoL och LSS haft samma formuleringar så hade dessa lagar ackompanjerat varandra och konflikten dem emellan hade inte behövt bli så stor, menar många kritiker. Men vilka formuleringar är det då som är problemet? Jo, SoL ska hjälpa en brukare till skäliga levnadsvillkor medan LSS utgår från goda levnadsvillkor. Exakt var gränsen går och vad som ingår i respektive tvista de lärde om, men klart står att få funktionsnedsatta väljer ett skäligt liv framför ett gott – om man nu får välja.

Helt avgörande för LSS-avgörandena i dag är läkarintygen. Försäkringskassan menar att ”du ska styrka din diagnos med ett intyg”, men det står inte exakt hur mycket som behöver stå där. I verkligheten kräver försäkringskassan extremt detaljerade intyg som styrker varje liten detalj i vad personen klarar och inte klarar av i specifika situationer.

– Om man frågar Försäkringskassan vad som saknas så kan de oftast inte svara på det utan det åligger den funktionshindrade att gissa sig till. Detta kräver att rätten, försäkringskassa och kommun har medicinsk kunskap och det har de inte, säger Louise Edqvist Lendefors.

Myndigheterna som ska ta besluten kan rådfråga läkare inför sina skälighetsbedömningar men vid assistansersättningsärenden är detta mindre vanligt. LSS-utbildningen alla ska gå är på tre dagar.

Detta resulterar i två saker som ligger den funktionsnedsatte i fatet; dels så kräver det osannolikt detaljerade intyg från läkare och dels leder det till ett stort godtycke i de enskilda skälighetsbedömningarna, enligt Edqvist Lendefors och andra juridiska experter.

Även läkare har börjat protestera, till viss del för att tiden inte finns att skriva den typen av utlåtanden men främst för att de inte kan. Försäkringskassan vill att läkarna ska styrka vad bara brukaren själv kan avgöra, nämligen vad de klarar och inte klarar.

– Det går inte att medicinskt styrka att någon person inte kan dra ner byxorna för att kunna gå på toaletten, det är inte ett läkarutlåtandes uppgift. Kan man inte själv se det när man gör hembesöket som ligger till grund för skälighetsbedömningen så vet jag inte vad man ska göra, säger Louise Edqvist Lendefors.

Rätten till assistans har blivit ett lotteri, något de flesta som arbetar i systemet kan vittna om. Fall de, med sin erfarenhet, uppfattar som solklara får nej i alla instanser, medan andra, som de inte riktigt själva tror kommer att godkännas, seglar igenom. Statistik visar också att det föreligger stora skillnader i bedömningar rent geografiskt.

– Det är ett rävspel som kräver taktik och där alla brukare är livrädda när det kommer till omprövning, säger Anders Westgerd. Du är i underläge redan från början och måste vara oerhört medveten om vilken praxis man följer nu och hur du ska lägga upp din ansökan. Detta gör människor skräckslagna när det egentligen borde handla om att sätta sig mittemot en person som har som jobb att försöka hjälpa dig.

Beslutet beror till stor del på vilken handläggare du får och vilken inställning den personen har.

– En egen bedömning är en sak men det måste finnas någon form av kontinuitet. Det måste vara lika för alla, säger Westgerd.

– Men detta kommer aldrig att gå så länge praxis inte harmonierar med lagen, menar Edqvist Lendefors. Politiker säger en sak och praxis/domslut säger en annan, detta ger spretiga regler. Skulle man gå efter vad lagen säger skulle många av dem som nu får nej tveklöst få ja.

Detta har skapat stor debatt inom och mot försäkringskassan. Tomas Sundberg, verksamhetsutvecklare och expert på assistansersättning på försäkringskassan, menar att det behövs definitioner av grundläggande behov och av goda levnadsvillkor. Detta har man gjort i omgångar genom vägledning till handläggarna som ska underlätta deras arbete, minska spretighet i bedömningar och öka rättsäkerheten för brukarna.

Men frågan är om det har hjälpt. 2011 beställde regeringen en enmansutredning av Susanne Billum som kom i början av 2012. Hon skulle undersöka hur stor del av kostnadsökningen inom den statliga assistansersättningen som beror på ”fusk, oegentligheter och överutnyttjande”. Men utredningen, som mest utreder fusket, riktar även skarp kritik mot försäkringskassan och deras spretiga handläggande av ärenden.

Men främst tittar alltså Billum på förslag gällande hur man ska hantera felaktiga utbetalningar och föreslår att kommunen ska ta ett större ansvar för att se om fusk föreligger och att kommunen ska anmäla om de misstänker något. Samma instans och i värsta fall person som har som jobb att hjälpa dig ska därmed också ansvara för att granska och eventuellt anmäla.

– Fusk är naturligtvis oacceptabelt men fusk finns inom alla branscher och inga av de siffrorna som redovisas i utredningen är säkra. Om man ser till vilka effekter detta har fått på synen på assistans så har man gått ut och dömt en hel kår på förhand, säger Edqvist Lendefors.

För att återgå till ursprungsfrågan varför det blivit så dyrt för staten med assistans konstaterar enmansutredningen att de timmar som eskalerar mest är de för barn mellan 0–15 år.

– Det tycker jag är självklart, de ser kompisar utvecklas och vill ha samma möjligheter. Detta är en viktig tid då barnen och ungdomarna ska förberedas för livet där de kan bidra till samhället med jobb och skatt precis som alla andra, säger Edqvist Lendefors som också menar att det olyckligt nog är just unga personer som i hög utsträckning får nej. Hon berättar att juridiska ombud ses som paria på kommunen och försäkringskassan och pekar på att Billum skriver i utredningen att ombuden är ett problem då de ”trissar upp timmarna”.

Edqvist Lendefors och många andra som FRIA samtalat med ser att en attitydförändring måste till inom hela myndighetsväsendet. Detta för att trycket på makthavarna ska bli tillräckligt stort för att förändring ska ske och för att assistansberättigade ska få den assistans de är lagstadgat berättigade till. 

 

 

*Personkretsar

Personkrets 1: Omfattar personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd.

Personkrets 2: Omfattar personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.

Personkrets 3: Omfattar personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Källa: Socialstyrelsen

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Detta är inte värdigt någon människa”

Hon kan nästan inte göra någonting själv och behöver tillsyn dygnet runt. Adriana Cubillos Ibanez har precis fått nej hos Försäkringskassan på sin andra ansökan om assistansersättning. Hennes sjukdom gör att hon behöver gå på toaletten 20 gånger per dygn, men försäkringskassan tycker att det får räcka med tio.

Fria.Nu

”Målet är att dra ner på kostnader”

Juristen Susanne Bergman, som egentligen heter något annat, arbetade som personlig handläggare och hanterade assistansersättningar på försäkringskassan många år innan hon sa upp sig år 2010 för att hon inte stod ut med hur systemet fungerade och hur lagar och praxis tolkades.

Fria.Nu

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria