Uppsala Fria

Högt och lågt på Volt

I foajén till Uppsala konsert &kongress – vid foten av rulltrappan, bredvid bordet med gratis vatten – står tre personer. Ivrigt bläddrar de i rutmönstrade A4-ark, upphetsat drar de upp planer för kvällen. En av dem vill hälsa på gamla hjältar. En annan söker dansens virvlar. Den tredje hoppas på nya universum och en glimt av framtiden.

Efter kanske fem minuter av sådant önskedrömmande tystnar de plötsligt. De verkar nöjda och belåtna, de verkar ha nått koncensus. Med leenden på sina läppar rullar de därpå upp för rulltrappan.

Låt oss följa dem. Låt oss följa dem till en festival för elektronisk musik som erbjuder ett brett spektrum av ljud och intryck.

Låt oss följa dem till Volt.

Första liveakten på årets Volt räknar Differnet &Stig Larsson. Att dessa två komponenter förmår att skapa stor konst var och en för sig är väl dokumenterat; de tre fullängdarna som Uppsala-konstellationen Differnet släppte på Friendly Noise mellan 2001 och 2007 är exempelvis samtliga måsten och det är inte för inte som Stig Larssons romandebut Autisterna (1979) anses markera en ny era i svensk litteratur.

Som bekant får man emellertid inte alltid något ”bäst” av att addera två ”bra”, men kort in i Differnet DStig Larssons konsert står det helt klart att de även förmår att frammana magi tillsammans. Differnets blandning av Throbbing Gristle, tidig Warp-electronica och gud vet vad gifter sig både sömlöst och skorrande med Stigs intensivt proklamerade poesi och resultatet blir stor konst.

Polacken och elektronikmanipulatören Jacaszek inleder sitt uppträdande med ett kort och charmigt tal där han bland annat tackar oss församlade för att vi valt att titta på honom istället för på Fotbolls-EM. När han sedan – tillsammans med landsmännen Andrzej Wojciechowski på klarinett och Ignacy Wisniewski på cembalo – smyger igång musik som både bär drag av tysk nittiotalselectronica (Tarwater, Kreidler) och rent oljud smälter mitt hjärta fullständigt. Av kön som efteråt bildas till hans lilla försäljningsbord att döma var jag inte ensam i min hänryckning.

Gudrun Gut bör hyllas; i över trettio år har hon varit ett nav i Berlins musikscen och hennes skivbolag Monika Enterprise har hjälpt till att lansera fixstjärnor som Barbara Morgenstern.

Bland mycket annat.

Med detta sagt – den inledande kvarten av hennes Volt-gig finner jag aningen svårsmält. Med orden ”boogie woogie-tjafs” summerar jag den i mitt anteckningsblock och när brottstycken av Canned Heats On the Road Again dyker upp ur högtalarna – lök på laxen – funderar jag allvarligt på att lämna lokalen.

Lyckligtvis för mig byter dock Gudrun sedan spår. Istället för tungfotad rock börjar hon leverera rökigt framviskade och aningen experimentella tongångar. Och resten av spelningen blir en fröjd.

Högst upp på affischerna som gör reklam för Volt anno 2012 tronar namnet Wolfgang Flür.

Personligen finner jag detta lite oroväckande. Visst, Wolfgang var mellan åren 1973 och 1987 medlem i Kraftwerk – ett av de bästa, viktigaste och mest inflytelserika banden som någonsin ärat musikhistorien. Men han hade ju knappt något att göra med vare sig deras låtar eller ideologi. Och han har knappast utmärkt sig som en framstående kompositör på egen hand.

Vad gör han på en festival som Volt? Finns det ingen Sweden Rock-aktig synthbackanal dit han kan förpassas?

Frågor som någon annan får besvara.

Ty när Wolfgang står och spelar skivor står jag och fullkomligt exploderar framför Brooklyn-bon Daniel »Oneohtrix Point Never« Lopatin.

Oneohtrix Point Never är nämligen en av de mest innovativa musiker som dykt upp under tjugohundratalet. Att lyssna på honom är som att bege sig ut på en resa där allt satts ur spel; slick sjuttiotalssoul hackas sönder jämte obskyr åttiotalspop, konstmusik, oljud, drone, plinkande pianon... I ett huj färdas du från punkt A till punkt C3H5N3O9 och tillbaka igen.

Vem kan motstå något sådant?

Bytes (Warp, 1993), engelska The Black Dogs debut, är verkligen oantastlig; dansmusik för hörlurarna, hörlursmusik för dansgolvet. En klassiker inom den ”genre” som kallades intelligent dance music.

Men det finns poänger med dagens The Black Dog också. Dess manskap må vara långt ifrån det som en gång kreerade Bytes, men dess glöd består.

Vill man ha bevis är det bara att kika på de lyckligt studsande kropparna som utgör förgrunden till deras Volt-show.

Klockan börjar närma sig 03.00, Volt börjar närma sig sitt slut. Runt ett bord i baren – under standaret med Volt-tryck, bredvid ölen – stöter vi åter på de tre personerna vi senast såg i foajén.

De är synnerligen nöjda och belåtna, de ångrar inte sina val.

Den som ville hälsa på gamla hjältar läxar upp oss för vår Wolfgang Flür-diss. Den som sökte dansens virvlar suckar lyckligt om Jonsson/Alters atmosfäriska house. Den som hoppades på nya universum och en glimt av framtiden filar på sin recension till Uppsala Fria.

Med leenden på sina läppar rullar de därpå var och en hem till sig.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Om en meditativ resa i medvetandet

Hon åkte till Sri Lanka för att söka mening och kom tillbaka med en film i bagaget. Filmen är resultatet av Cecilia Neant Falks själsliga resa. Nu visas den i Stockholm.

Med siktet inställt på mellanrummen

En glömd paviljong i Tanto väckte tankar kring stadens icke-platser. Tankarna blev ett multikonstprojekt, och nu släpps filmen om projektet på dvd.

– Det handlar om gentrifiering, om hur en stad bara kan bytas ut och förändras, säger koreografen Anna Koch.

Hon gör högspänningskonst

Filmkonstnären Anna Linder är aktuell med kortfilmen Densen, en audiovisuell resa som är långt ifrån sövande. Inspirationen kommer från löst hängande elledningar i det högteknologiska Tokyo.

© 2024 Stockholms Fria