Den osynliga vardagsrasismen finns överallt | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Den osynliga vardagsrasismen finns överallt

Sällan har rasismen varit så aktuell som nu. Som rapparen Promoe uttrycker det i låten Tystas ner: ”Och jag ser lasermän, känner lukten av gasen än, 2012 och de snackar raser än”. Marcus Priftis bok Främling, vad döljer du för mig? handlar om rasism och vardagsrasism, främst i Sverige. SFT träffar honom på bibliotekets kafé i Sundbyberg.

– Jag skrev den här boken för att alla pratade om rasismen men ingen gick till botten med det, säger Marcus Priftis. Det har funnits akademisk litteratur och reportage om Sverigedemokraterna. Jag har istället skrivit om vad rasism är och hur den verkar.

Marcus Priftis var tidigare aktiv antirasist men har de senaste tio åren mest ägnat sig åt sin karriär. Det som fick honom att börja skriva boken var att SD kom in i riksdagen 2010. Svårast att få syn på är vardagsrasismen, menar han.

– Det kan bli futtigt när man fokuserar på vardagsfrågor, som ifall det verkligen heter chokladboll. Men oftast begås vardagsrasism utan onda avsikter och utan att man ens tänker på det. Ordet rasism är så laddat, man tänker på extremfall som Breivik, men det är mycket mer än så.

I boken tar Marcus Priftis upp ett exempel, taxichauffören av utländsk härkomst som varje dag får frågan var han kommer ifrån.

– Frågar man en person 50 gånger om dagen var han kommer ifrån blir den underliggande känslan att du inte hör hemma här, och om personen säger Borås så godtas inte det som svar. Då får han frågan ”var kommer du ifrån egentligen?”. De som frågar menar inget illa, men en sådan icke-rasistisk småsak kan bli en del av ett rasistiskt mönster när det upprepas tillräckligt ofta.

Vardagsrasismen blir tydlig också i relativt små språkliga nyanser, menar Marcus Priftis.

– Ett exempel är att man i medier har ersatt ordet främlingsfientligt med invandringskritiskt, som låter mildare. Det ordet använder Sverigedemokraterna själva. Någon journalist använde det om Breivik, trots att han är fascist.

Den smygrasistiska terminologin härrör enligt Marcus Priftis garanterat från propaganda. Tidningarna har också velat behandla SD objektivt som riksdagsparti. Han tror att hatet i kommentarsfälten har bidragit till en förskjutning av vad som är okej att säga.

– När debattsajten Newsmill startade tog det två veckor innan kommentarsfälten var överhopade av rasistisk propaganda. Samma propaganda fanns två klick från Dagens Nyheters förstasida. Självklart lästes den oftare än på den tiden då den bara fanns på obskyra forum, säger han.

Marcus Priftis är själv uppvuxen i Södertälje och har tröttnat på mediernas bild av förorten som en plats med ett öde betongtorg, som är dödstrist på dagen och livsfarlig på natten.

– De torg man beskriver på det sättet är ofta levande platser där fullständigt vanliga människor hänger, säger han. Dessutom glömmer man bort naturen som finns i förorterna. Och i själva verket är Stureplan och Medborgarplatsen betydligt farligare, om man ser till statistiken för våldsbrott. Men mediernas bild gör att medelklassfolk blir rädda för förorten men inte tvekar en sekund inför Medis.

När jag frågar Marcus Priftis hur han ser på rasismens status i Stockholm, blir han fundersam.

– Stockholm är egentligen en spegel av Sverige i stort. Men rasismen är mer komplicerad och svårare att få syn på här. Det finns många olika invandrargrupper och ett större utbud av allt. På Östermalm säger man inte ”åk hem, blatte”. Man uttrycker sig annorlunda även om man kanske tänker så. I Forserum är skiljelinjen enklare. Men man vill också gärna att rasisten ska bo i en lantlig håla, vara outbildad och inte ha koll. Man vill inte att det ska vara en trevlig granne som bjuder på chablis.

Worst case-scenarier är lätt att måla upp, men Marcus Priftis tror samtidigt att det finns en väg tillbaka.

– Man måste som enskild person uppmärksamma, kritisera och orka ta striden varje gång någon gör rasistiska uttalanden. Lättjan är det farligaste av allt. De flesta i Sverige tycker om det mångkulturella samhället, det får man inte glömma, att långtifrån alla svenskar är rasister. De är en liten men högljudd minoritet.

I slutet av Främling, vad döljer du för mig? menar Marcus Priftis att en avdramatisering förmodligen skulle göra mycket.

– En muslim är ju inte bara muslim utan har en rad andra identifikationsgrunder. Han kanske är socialdemokrat, ingenjör, Hammarbyare, pappa och så vidare, precis som vi sekulära halvkristna är. Ju mer vi tvingar in människor i kategorin muslimer, desto mer kommer de att agera utifrån den. Om vi behandlar deras muslimska identitet som likvärdig deras ingenjörsidentitet, exempelvis, kommer det också att bli mindre betydelsefullt.

Marcus Priftis tycker att de andra partierna tydligt måste markera varför de inte är rasister, eftersom konsekvenserna av SD:s politik garanterat skulle bli död och elände.

– De flesta som röstar på SD känner sig marginaliserade och röstar mot dem som står ännu lägre i hierarkin. Det handlar om okunskap och brist på möten, men också om att man måste börja snacka ideologi igen. Socialister och liberaler har sina olika skäl till att vara emot rasism och jag vill gärna höra dem – varför gillar inte Folkpartiet rasism? Och varför gillar inte Vänsterpartiet rasism?

Annons

Rekommenderade artiklar

"Rasistiska strukturer och klasstrukturer måste brytas"

Johanna Langhorst är aktuell med boken Förortshat, där hon gör upp med den bild media ger av miljonprogramsförorterna. SFT träffade henne en solig dag på torget i Tensta för att prata om vad som kan göras för att förändra situationen.

Vapenexport bakom anonyma dörrar

Det antimilitaristiska nätverket Ofog anordnar under våren ett antal vandringar i Stockholm, där de pekar ut vapenrelaterade platser och berättar om platsernas funktion. SFT följde med på den första vandringen som gick från Karlaplan till Centralen.

© 2016 Stockholms Fria