Sällsynt lyckad Tjechovtolkning | Stockholms Fria

Recension


Teater
Körsbärsträdgården Av: Anton Tjechov Bearbetning/regi: Pontus Stenshäll Scenografi: Åsa Berglund Cowburn Musik: Simon Steensland I rollerna: Isabell Sollman, Agnes Hargne Wallander, Josefin Ankarberg, Pontus Stenshäll, Harald Lönn

Stockholms Fria

Sällsynt lyckad Tjechovtolkning

Anton Tjechov lär ha klagat på att hans rollfigurer framställdes som lipsillar. Det är ett ständigt problem i Tjechovuppsättningarnas historia: författaren ansåg sig ha skrivit komedier, på teaterscenen visas pjäserna allt för ofta som oändligt långsamma, melankoliska relationsdramer. Numera har många ambitionen att bryta med den traditionen, men sällan har det gjorts med en sådan energi och ett så storartat resultat som på Moment i Gubbängen.

Körsbärsträdgården är en av Moments stramare uppsättningar, utan plojar och utvikningar, men givetvis ändå långt ifrån enkonventionell stadsteateruppsättning. I sin hårdhänta bearbetning har regissören Pontus Stenshäll skurit ner texten, moderniserat och förtydligat. Till exempel yrar godsägaren Gajev ständigt om golf istället för biljard, godsägardottern Anja är en nutida trulig tonåring i rosa tajts och jympadojor, och när det blir fest är det förstås ett rockband som spelar. Och så träder konstnärsikonen Joseph Beuys hastigt och lustigt in som en rollfigur på Tjechovs 1800-talsgods.

Stilmässigt flyttas historien in i ett annat teatralt universum, nära verkligheten men ändå inte, där rollfigurernas känslor, reaktioner och excentriciteter är uppblåsta och förstorade. En Tjechov för hyperkänsliga neurotiker. Här ligger mycket av komiken, samtidigt som det ger utrymme för skådespelarna att briljera. Eva Rexeds sorgsna, olyckligt förälskade barpianist Dunjasja, Isabell Sollmans magnifika utbrott av vrede och förtvivlan som godsägarinnan Ljubov Andrejevna, Josefin Ankarbergs tålmodigt lidande Varja, Conny Vakares absurda clownfigurer Firs och Epichodov, ja hela ensemblen är utmärkt. Den som mest stannar i minnet är nog ändå Harald Lönnbro som klassresenären och affärsmannen Lopachin, en nyrik uppkomling och samtidigt precis som den där blyga, genomsympatiska killen vi alla känner. Det är rörande hur han ständigt springer efter de ignoranta, storbabblande godsägarsyskonen och förtvivlat försöker hamra in sitt budskap: snart säljs godset på auktion och han har en lösning på problemet. Givetvis lyssnar ingen på honom.

Det är sällan jag har sett en Tjechovuppsättning där berättelsen och rollfigurernas relationer framträder så klart och avskalat. I grunden, det syns nu tydligt, är det historien om hur vår moderna värld skapas, hur bördsaristokratin och traditionella värden ersätts av kapitalister och entreprenörer. Samtidigt får vi med oss Joseph Beuys vision om ett framtida samhälle av fria, kreativa människor i samverkan som ett ord på vägen. Men som sagt, det är hur historien berättas som gör föreställningen så sevärd.

Rekommenderade artiklar

Intensivt kammarspel som stannar i minnet

Recension

Jon Fosse kan beskrivas som en norsk Lars Norén. Men en smula mindre skoningslös än Norén, med en mer förlåtande blick på människorna och en elegisk ton. Så även i Mor och barn, som nu spelas på Fria teaterns lilla scen på Kungsholmen.

© 2018 Stockholms Fria