Från söt flicka till bortglömd tant? | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Från söt flicka till bortglömd tant?

Kvinnors situation i musiken har förvärrats, enligt Marie Selander. Tjejer sexualiseras och tanter anses ointressanta. Men villkoren handlar minst lika mycket om klass som om kön för Marie, som har hjärtat i Stockholms arbetarklass.

Varför går det så långsamt med jämställdheten inom musiklivet? Det frågar sig Marie i sin bok Inte lika viktigt? och lyfter fram kvinnliga kollegor som varit betydelsefulla i musikhistorien. Hennes historieskrivning fyller en gapande tystnad och har gjort Marie hett eftertraktad som föreläsare. På konferensen Musikliv i balans, uppenbarar hon sig i blommigt bland prydliga forskare i vita skjortor. Istället för att börja tala fyller Marie hela salen med sin röst och sjunger det hon tänker säga.

– Jag vill vara en person som står mitt i musiklivet och som skriver utifrån personliga reflektioner. Jag är musiker, det är därför jag är här, för att tala utifrån mina erfarenheter, säger Marie efteråt.

Man kan tro att Marie själv borde vara ett självklart inslag i svensk musikhistoria med bandet Nursery Rhymes på 1960-talet, legendariska album som Sånger om kvinnor (1972) och en strid ström av album inom visa, rock, folkmusik, progg, jazz och elektronmusik.

– Kvinnor ingår inte i historieskrivarnas tankar om att vara musiker: de finns inte! Vad är det som händer? Varför finns de inte? Jag är fascinerad av negligeringen. Jag förstår inte hur det står till i huvudet på dem, säger hon.

Själv har Marie Selander konsekvent, under sitt halvsekel som musiker, stuckit ut hakan både i kvinnorörelsen och vänsterrörelsen. Och hon använder ofta politiska ingångar i sina musikprojekt:

– Mitt hjärta bankar till vänster. Jag är aktiv med min musik och tänker politiskt i vilka poeter jag tonsätter. Solidariteten finns med hela tiden.

Men systerskapet från 1970-talets kvinnorörelse och vänsterrörelsens solidaritet går inte alltid hand i hand. När den progressiva musikrörelsens flaggskepp Musiknätet Waxholm, MNW, firade sitt 40-årsjubileum 2009 bokades inga kvinnliga musiker bland farbröderna på Strand vid Hornstull – trots att skivbolaget gett ut ett stort antal legendariska album under 1970-talets kvinnorörelse.

– Vi är alla lite halvgamla, men på ett annorlunda sätt än hur farbröderna i Nationalteatern åldras. Jag fattar! Vi är fel helt enkelt. Har detta månne också med könsordningen i musikbranschen att göra, undrar Marie i sin bok.

Det är fortfarande tufft för kvinnor i musiken, speciellt för instrumentalister, anser Marie Selander. Sexualiseringen, beköningen och skillnaden mellan mäns och kvinnors villkor har förvärrats enligt henne. Men har sexu-aliseringen av henne själv förändrats genom åren? Har den minskat sedan tiden som ”söt Stockholmsflicka” i 1960-talets Nursery Rhymes och har hon fått mer respekt när hon passerat medelåldern?

– Jag kan fortfarande känna att man inte räknas på samma sätt som män gör. Jag tänker på Plura, säger hon med ett skratt. Man intresserar sig inte för äldre kvinnliga musiker. Jag tänker på Kajsa Grytt. Man är inte riktigt lika viktig.

I Dagens Nyheter benämns Marie Selander av författaren och krönikören Bengt Ohlsson som en namnlös ”någon” som ”tydligen” skrivit en bok om kvinnliga musiker och glömd musik (17/9 2012). Men utöver denna gamla vanliga negligering av kvinnor tillkommer i dag nyliberaliseringen och den tilltagande utslagningen i samhället, som bidragit till ännu hårdare villkor inom musikbranschen, enligt Marie:

– På 1970-talet tänkte man mycket mera kollektivt. Det är så väldigt individualiserat i dag – även på musiksidan: alla har blivit små egna företagare, det är inte klokt alltså!

Ränderna går aldrig ur. Marie beskriver sig som hundra procent stockholmare med hjärtat i arbetarklassen. En ”Myrdalsunge” från de så kallade barnrikehusen som byggdes för arbetarklassen i folkhemmets Hammarbyhöjden. Far var svetsare och mor städerska på Luma lampfabrik. På sin första soloskiva, Sånger från den svenska Vildmarken från 1973, sjunger Marie om offer för lönsamheten, utslitna arbetare och den hårda betongen i Hallonbergen:

– Eftersom jag är uppvuxen i en arbetarförort – där man såg väldigt utpräglad fattigdom, barn med dåliga tänder som inte fick riktigt käk hemma – glömmer man inte bort det. Det var jäkligt taskiga villkor helt enkelt.

Klassbakgrunden påverkar ens tillgång till kulturella uttryck, skriver Marie i sin bok:

– Hur ska man kunna skapa alternativ om man saknar pengar och ork?

Men makten till trots: Marie har inte färre engagemang i musiken när hon uppnår pensionsåldern nästa helg, den 1 december. Tar man sig ton och envisas med att höras så kanske man till slut kan påverka spelreglerna:

– Det känns som en rolig period nu, säger Marie.

Hon berättar om sina nya projekt med unga musiker och sin komposition och sång för den kommande dansföreställningen Knulltofs. Marie har till och med en roman på gång – hon skriver när hon åker tåg. Hur blir det då med 65-årsdagen? Den ska hon bland annat fira på Popkollo Madame.

Rekommenderade artiklar

Silvana Imam vänder blad

Intervju

Från spontan rapp på nattklubben Högkvarteret för tre år sedan till att bli nominerad som årets nykomling av hiphop-magasinet Kingsize. Anna Gavanas har träffat Silvana Imam för att prata om drivkraft – och vilka hon inte vill ska tillhöra hennes publik: Tack men nej tack till homofober och rassar, säger hon.

Få ord, stora beats – mannen som låter musiken tala

Intervju

Ryktet om vinylskivans död har visat sig vara något överdriven. Skivaffärerna Multikulti och Mellotronen tvingades visserligen bomma igen. Men dj-legendaren Mika Snickars har precis flyttat sin verksamhet från Hornstull till större lokaler vid Mosebacke.

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

© 2019 Stockholms Fria