Utbildningsförvaltningen kränker syndikalister | Stockholms Fria

Debatt


Storstockholms Utbildningssyndikat
Stockholms Fria

Utbildningsförvaltningen kränker syndikalister

Samtidigt som Utbildningsförvaltningen talar om nolltolerans mot mobbning och kränkningar i skolan har tre medlemmar ur Storstockholms Utbildningssyndikat utsatts för grova trakasserier.

I veckan skickade Stockholms stad ut sin optimistiska budgettidning 2013, Vårt Stockholm, till alla hushåll i kommunen. Stockholmarna har blivit vana vid utopiska beskrivningar av "ett Stockholm i världsklass" och i tidningen beskrivs skolvärlden i termer av spetskompetens framvaskad genom marknadens naturliga urval. Korandet av "raketskolor" och "förstelärare" dominerar diskursen runt skolan.

I linje med nya marknadstillvända ideal har vi också sett att det tidigare så viktiga värdegrundsarbetet med elever fått stå tillbaka för hårdare och mer resoluta attityder gentemot olämpliga beteenden. Utbildningsförvaltningen talar ofta om nolltolerans mot mobbning och kränkningar.

Vi finner det därför märkligt att vi i Storstockholms Utbildningssyndikat parallellt med skönmålningen får in ärenden som vittnar om grova trakasserier av lärare och skolpersonal. Fallen vi granskat är slående lika och handlar samtliga om kränkningar i processer mot medarbetare, utförda av Utbildningsförvaltningens personalavdelning. Syftet har i samtliga fall varit att driva de anställda mot uppsägning eller avsked, men förvaltningen har inte i något fall framlagt någon rimlig grund. De drabbade stängs av – först fem dagar, därefter förlängd avstängning på oviss tid. Då medlemmen isolerats och facket inte ges insyn påbörjas de interna utredningarna på direktiv från Utbildningsförvaltningens personalavdelning.

I samtliga fall syftar utredningarna till att konstruera klander mot personen ifråga, klander som slår över i rena karaktärsmord. Under press drivs våra medlemmar att medge sin skuld i en rad tidigare okända och disparat framlagda situationer som ska beskriva deras förseelser. Viljan att knäcka de drabbade genom tveksamma metoder är tydlig och skälet antas vara att nå en billig förlikning innan prövning i Arbetsdomstolen.

Låt oss ta några exempel på hur hanteringen gått till:

I fall A ringer en rektor till en förälder och ber att hon ska polisanmäla vår medlem. Rektorn påstår att barnet på något sätt kränkts. Inga vittnen finns som styrker en sådan händelse och barnet förstår inte heller skälet. Mamman blir upprörd över rektorns agerande och berättar för A om telefonsamtalet. Vid ett tidigare tillfälle har samma rektor pressat en kollega med dyslexi att skriva under en vittnesattest där det påstås att medlem A ”kränkt” kollegan. När kollegan får uppläst vad hon verkligen undertecknat ångrar hon sig. Trots detta informerar rektorn kollegan med hänsyftning till den undertecknade vittnesattesten, att nu kan hon äntligen stänga av A (denna bisarra händelse leder sedan till att rektorn polisanmäls av kollegan).

Fall B är i fråga om förtal och ärekränkning exceptionellt. På en skola beordrade rektorn – tillsammans med en liten lojal grupp ur ledningen – elever i stora grupper att fabulera fram klander mot medlem B under hans avstängning. Upprinnelsen till medlemmens avstängning var att han hade visat ett avsnitt av Fredrik Lindströms Värsta Språket och utifrån den diskuterat fult språk och runda ord. En elev, besviken över sitt betyg, säger till rektorn att läraren alltid använder runda ord. Medlem B, som utmärkt sig som facklig förtroendeman, stängs av direkt utan att veta på vilka grunder. Han ges inte tillfälle att reda ut omständigheterna och avskedas två månader senare.

I samma fall besöker rektorn medlemmens mentorsklass och jämför B med Anders Behring Breivik. En elev skriver till Storstockholms Utbildningssynikat: "B må ha anklagats för att ha kränkt en elev, men vad gjorde rektorn mot B? Har en rektor rätt att kränka vuxna och framför en hel klass på det viset? Ska jag ta lärdom av rektorn och börja jämföra mina klasskamrater med Breivik?"

Det går inte att bortse från att dessa fall är direkta angrepp riktade mot syndikalister som grupp och handlar om rena utrensningar: Tre syndikalister har drabbats inom loppet av drygt ett halvår, och "hanteras" av samma personer ur personalavdelningen. Inget intresse för dialog existerar, inga seriösa utredningar pågår, inga försök till lösningar eller eventuella omplaceringar förekommer. I det tredje fallet, som vi kan kalla fall C, får vår medlem skriva under ett dokument där arbetsgivaren uppger att C för tillfället inte önskar ta hjälp av sitt fackförbund, vilket är en ren lögn.

Samtliga dessa medlemmar har arbetat mycket länge på skolorna, de har varit omtyckta och uppskattade. Men då de hävdat sig som syndikalister har de utsatts för trakasserier från ledningspersonal, och i de två förstnämnda fallen är kränkningarna mot föreningsrätten väldokumenterade.

Vi som nagelfarit Utbildningsförvaltningens ”utredningar” kan konstatera att frågan vad våra medlemmar påstås gjort sig skyldiga till egentligen varit irrelevant. Vad det handlar om är att Utbildningsförvaltningen väljer att att driva medarbetare mot avsked i i rena förtalskampanjer.

I alla tre fallen har Utbildningsförvaltningen retirerat från påståendet om en konkret förseelse som grund för avsked, och istället hävdat att våra medlemmar i sitt varande i allmänhet begått "brott mot värdegrunden" – som om värdegrunden vore ett eget juridisk lagrum. I fall A ansågs ett av dessa ”brott” vara att A slutat hälsa på ledningen efter många år av trakasserier. I det senaste fallet, fall C, läggs ett varsel om avsked fram med hänsyftning till att Utbildningsförvaltningen har nolltolerans mot ilska. Bakgrunden är att C hade medgett att han kanske kunde ha ett hett temperament ibland. Och det är mot bakgrund av dessa erfarenheter som diskussionen om nolltoleransen blir intressant och bäst bör definieras som Utbildningsförvaltningens moraliska haveri.

Nolltolerans är trots allt ett mycket intolerant ord, och har historiskt brukats av konservativa, inte sällan extremhögerns massrörelser, för att legitimera sin agenda. Genom att projicera egenskaper som man hävdar att samhället inte tolererar finner man skäl att rensa bort individer – ibland hela folkgrupper – från gemenskapen. Nu senast försökte Sverigedemokraterna fasadputsa sitt dåliga rykte genom att rensa ut syndabockar och hävda partiets "nolltolerans mot rasism och sexism". Det vore förstås naivt att påstå att rasism och sexism inte grasserar i Sveriges enda ideologiskt rasistiska parti. Lika naivt vore påståendet att mobbning och kränkningar i Stockholms skolor har upphört under högerns paroller och i hävd av just nolltolerans. Man kan med eftertryck hävda motsatsen och ur pedagogiskt hänseende är bekännelsen till den värdegrunden beklämmande och oförsvarbar.

ANNONS
ANNONS

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2022 Stockholms Fria