Livet som förställning och föreställning | Stockholms Fria

Recension


Teater
Som löven i Vallombrosa
Scen Dramaten
Manus Lars Norén
Regi Vibeke Bjelke
Scenografi Steffen Aarfing
I rollerna Ylva Ekblad, Björn Granath, Stina Ekblad, Reine Brynolfsson, Iwar Wiklander, Johan Holmberg, Hanne

Stockholms Fria

Livet som förställning och föreställning

Som löven i Vallombrosa är en av Lars Noréns sista stora ”familjepjäser”. Såväl här som i den föregående Tiden är vårt hem har dramatikern börjat distansera sig från naturalismen och från den borgerliga miljön. Tids- och rumsramarna har börjat falla.

Lars Noréns dramatik var länge framhävt samtida: pjäserna tog tempen på samtiden. Häri finns ett problem: trots att den inledande musiken i Dramatenuppsättningen så tydligt signalerar 2000-tal, trots att pjäsen fått en remake, känns replikerna ofta daterade.

Från slutet av första akten sker en omkoppling: föreställningen tätnar och pjäsens kvalitéer blir allt tydligare. Den loja atmosfären, avsaknaden av egentlig intrig, får en djupare resonans: kroppsspråk, mimik och förflugna repliker samverkar i en klanglåda som ekar av undertext.

Det brett anlagda, för att inte säga mångstämmiga verket, ekar av tjechovska stämningar. Stort och smått, om vartannat. Detaljen är granne med livsfrågorna.

Som löven i Vallombrosa, som i Sverige bara visats i en tv-uppsättning, har här iscensatts av Vibeke Bjelke. Frånsett ett tillskrivet, tveksamt metaperspektiv i slutet har hon gjort en väl balanserad uppsättning där skådespelarna fått rejält utrymme för egna manövrer. Sammantaget en drabbande föreställning om levandet som både förställning och föreställning. Människorna spelar roller de egentligen vill lämna. Som om livet var en förbannelse och döden mer lockande.

Reine Brynolfsson, i trettio år en hängiven norénuttolkare, är här extremt bra: en dramatiker som under ett slags behaglig förströddhet kämpar med sin rädsla för närhet. Han vill både känna starkt och slippa känna starkt. Han lever i ett trasigt blixtlåsförhållande med en skådespelerska – Stina Ekblad gör här en av sina bästa roller någonsin. Hon spelar en typisk norénkvinna: snabb, fordrande, intensivt sökande en kompassriktning.

Ylva Ekblad är underbar som Sonja: efter ett livs (miss)anpassning blir hon Suzanne Reuterskt bitchig och vill börja leva på riktigt. Norénkännaren Björn Granath gör nervigt hennes make, som till slut betraktar spelet genom ett filter av psyskiskt sammanbrott. Johan Holmberg är helt underbar som naturvetartypen: en forskare i vacuum som personlighetsmässigt själv framstår som ett tomrum. Hannes Meidal som den unge geniale dramatikern nr 2 är thåströmskt uppkäftig, unga skådespelerskan Clara framstår som pjäsens skadeskjutna vildand: härligt gestaltad av unga Marianne Vassbotn Klasson.

Dessutom Hans Klinga som närboende kusinen: en tjechovsk kuf som görs med perfekt känsla för en sargad personlighets särdrag. Lägg därtill Iwar Wiklander som syskonens åldrade fader: en trollaktig Markurell-typ, en krumelur à la Edvin Adolphson och Ernst Günther.

Rekommenderade artiklar

Sällsynt lyckad Tjechovtolkning

Recension

Anton Tjechov lär ha klagat på att hans rollfigurer framställdes som lipsillar. Det är ett ständigt problem i Tjechovuppsättningarnas historia: författaren ansåg sig ha skrivit komedier, på teaterscenen visas pjäserna allt för ofta som oändligt långsamma, melankoliska relationsdramer. Numera har många ambitionen att bryta med den traditionen, men sällan har det gjorts med en sådan energi och ett så storartat resultat som på Moment i Gubbängen.

© 2018 Stockholms Fria