Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
Fria Tidningen

Mindre jobb och bättre skola

Sedan 1970-talet har vi fördubblat produktionseffektiviteten. Det vill säga, vi kan i dag producera dubbelt så mycket med samma mängd arbetstimmar. Eller vi kan producera lika mycket med hälften så många arbetstimmar. I Sverige hade vi en ganska bra standard på 1970-talet. Vi hade till och med råd med mycket som i dag ses som lyx, som till exempel skolkuratorer. Därför kan en tycka att fokus inte borde legat på att producera mer, utan på att jobba mindre. Inte minst sedan de ekologiska problemen med att producera och konsumera mer blivit uppenbara för i stort sett alla.

Att en effektivisering av produktionen borde ge mer tid över för annat framstår som så självklart att det är svårt att förstå varför det inte blir så. Varför ser nästan alla ekonomer och politiker det som omöjligt att ta ut produktionseffektiviseringen i minskad arbetstid? Svaret är att de sitter fast i dagens skattesystem och tillväxttänk.

Med dagens skattesystem krävs ständig tillväxt, ökad produktion och ökat uttag av jordens resurser för att kunna hålla igång den så kallade välfärdssektorn. Skola, vård och omsorg går inte att effektivisera på samma sätt som produktion av varor. Samtidigt är välfärdsektorn beroende av skatten från dem som jobbar med produktion. Därför måste skatteintäkterna från dessa sektorer hållas i stora drag konstanta. Antingen genom att lika många jobbar där trots att det inte behövs, eller genom att inkomstskatterna höjs allt eftersom antalet arbetande minskar.

Alternativet är antingen en minskad välfärdssektor eller en ökad avgiftsfinansiering. Men det finns inga politiker som är beredda att dubbla skatterna eller halvera skola, sjukvård och omsorg. Inte heller vill någon driva att välfärdssektorn ska finansieras privat. Alternativet som återstår blir därför att hålla uppe skatteintäkterna genom försöka hålla uppe antalet personer som jobbar med produktion. Det lyckas inte riktigt, utan vi har sedan drygt 20 år tillbaka en konstant hög arbetslöshet. Det är skälet till att vi fått nedskärningar i välfärden och allt mer privat finansiering, trots att vi har blivit rikare.

Måste det verkligen vara så här? Varför kan vi inte dra nytta av att vi nu kan producera lika mycket som på 1970-talet, på halva tiden? Det borde ju, tvärtemot mot vad det gör i dag, ge möjlighet till mer mänskliga resurser i välfärdssektorn och framförallt mindre arbetstid och resursuttag.

Det går. Vi måste bara ändra skattebasen från att ha tyngdpunkten på lönearbete till produktionen, konsumtionen och råvarorna. Om skatten ligger på själva varan eller råvarorna blir skatteinkomsterna konstanta, även om det krävs hälften så många persontimmar för att producera varan. Dessutom blir, som en extra bonus, personaltäta verksamheter såsom skola, sjukvård, omsorg, reparation och återvinning billigare att driva.

Hotet mot den skattefinansierade välfärdssektorn är alltså inte utebliven tillväxt, utan skatt på arbete istället för skatt på konsumtion och produktion. Tänk på det nästa gång någon gnäller på ökad skatt på bensin eller annan konsumtion.

Skatt på arbete bör inte vara grunden för skattefinansierad välfärd. Skatt på arbete bör endast vara ett fördelningspolitiskt medel. Därför bör ingen skatt tas ut på inkomster som är så låga att det är svåra att leva på. Inkomster under 10 000 kr i månaden borde aldrig beskattas, en inkomst som alla dessutom borde garanteras genom en basinkomst.

Fakta: 

<h2>Lennart ser fram emot lördagens arbetskritiskt forum, Den som inte arbetar ska heller inte äta, i Malmö.</h2>

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria