Miljonprogrammets tårar | Stockholms Fria
Stockholms Fria

Miljonprogrammets tårar

Tunga tårar trillar nerför kinderna. Hötorgskonstens kända ansikten har en fascinerande förhistoria. Fjorton av de massproducerade barnen går nu att beskåda på Stadsmuseet.

Den italienske konstnären Bruno Amadio (1913–1981), som målade de gråtmilda barnen under pseudonymen G. Bragolin, upptäckte att hans verk spreds över världen utan hans vetskap – och utan att han många gånger fick någon ersättning.

Spridningen under 1970-talet var enorm. Runt 1,5 miljoner svenskar hade gråtande barn som blickade på dem från lägenheternas väggar. Särskilt populära i Stockholmsområdet var tavlorna i miljonprogrammens Skärholmen och Tensta.

– När folk flyttade hemifrån eller från norra Sverige och ut till förorterna, fick de plötsligt väldigt stora ytor och behövde någonting att fylla ut dem med. En anledning till den stora spridningen var att de såldes i fyrpack. Folk fick reklam för tavlorna i brevlådan och kunde beställa dem via postorder. Men det är inte säkert att man satte upp alla bilderna på väggarna. Och de användes även i politiska sammanhang, säger utställningsproducenten Elisabeth Brenning som varit fascinerad av Bruno Amadios målningar allt sedan sin egen ungdom.

– Men jag var ganska negativt inställd. Varför sätter man upp bilder på gråtande barn på väggen? Jag jobbar en del med förskolegrupper, och när de ska välja ut ett motiv väljer de aldrig ett gråtande barn.

Nu har fjorton reproduktioner hittat till Stockholms stadsmuseum, genom Elisabeth Brennings försorg.

Samtidigt som hon köpte in tavlorna intervjuade hon några av ägarna som förklarade att barnens gråt är av en stillsammare, inte särskilt påträngande eller oroande karaktär. Någon man kan trösta, men där den värsta ledsnaden redan blåst förbi.

– För många kan det påminna om den egna barndomen. Jag kan tänka mig att det representerar det egna lidandet när man var barn. Eftersom ett postorderföretag sparade personnumren, kan man dessutom se att det mest var unga personer som köpte tavlorna. Det kanske inte heller är någonting man förväntade sig, säger hon.

Den pågående utställningen har rönt ganska stor uppmärksamhet. På en tvättlina kan besökarna sätta upp lappar med sina kommentarer. Med tanke på tavlornas enorma spridning genom åren tycks förvånansvärt få egentligen genuint tycka om motiven.

Någon har skrivit: Vem är egentligen ansvarig för all den här samlade sorgen? Någon annan anser att barnens ansikten är uttryckslösa. Kanske har det att göra med att inga verkliga barn satt som modeller. Bruno Amadio använde sig istället av dockor och målade av dem. Inspirationen till alla tårar som trillar nerför barnens kinder hittade han hos sig själv när han föreställde sig sin sköra barndom.

Konstnären drev en liten trädgård med några djur. Han dog inte fattig, men heller inte förmögen.

– Efter en tid tog han kontrollen över en del av sina rättigheter, men förlorade den sedan igen. Hans barn skulle ha haft en väldigt stor förmögenhet om han hade fått betalt för alla tavlorna, konstaterar Elisabeth Brenning.

Söndagen den 24 mars arrangerar Stadsmuseet I en sal på lasarettet och andra skillingtryck. Då kan man sjunga sorgliga och sorglustiga visor i anslutning till utställningen. Singalong från åtta år.

Fakta: 

Utställning

Gråtande barn Var: Stockholms stadsmuseum När: Pågår fram till den 5 april

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Marinas svåra kamp mot kraften

Under 20 år levde Marina Ljung med Tourettes syndrom, utan att veta vad det var för fel. Den forna popstjärnan räddades av en slump.

© 2021 Stockholms Fria