Följer sociala rörelser från Brasilien till Sverige | Stockholms Fria
Landets Fria

Följer sociala rörelser från Brasilien till Sverige

Från Sverige på 1970-talet till dagens globala rättviserörelser i Brasilien, USA, Kenya och tillbaka till de svenska storstadsförorterna, där det nu märks en gryende trend av pånyttfödande självorganisering. Journalisten Lennart Kjörlings senaste bok visar just på de globala sammanhangen i sociala rörelser och är en personlig och hoppfull berättelse utifrån hans egna erfarenheter.

I Lennart Kjörlings författarskap går en tydlig röd tråd i insikten om betydelsen av sambandet mellan konkret socialt och politiskt arbete.

Eftersom Brasilien kommit att bli hans andra hemland som han regelbundet besöker sedan 1997, har två av hans böcker hämtat stoff därifrån. Så länge det finns hunger, om MST (Movimento sem terra) de jordlösas rörelse, samt boken om Lula, som han också gjorde en film om – Lula, vi vill ha jord, tillsammans med Lasse Westman.

Lennarts engagemang började på 1970-talet då han flyttade från hemstaden Halmstad via Lund till Stockholm och kom i kontakt med rörelsen Ny gemenskap. Den verkade för att stötta socialt utsatta människor, bland annat genom alternativa julfiranden och matservering. Men i förlängningen förbättrades inte situationen för dessa utslagna och Lennart såg det som svårt att förena det arbetet med det partipolitiska.

Det skulle ta 20 år framåt i tiden innan han hittade en ny väg – genom biståndsorganisationen UBV. Han hamnade i Salvador i norra Brasilien, med ett afrikanskt arv och stor fattigdom. Där kom Lennart i kontakt med bandet Bagunçaço, ett gäng ungdomar som trummade på burkar och tunnor, och från början störde folk med sitt oväsen.

– Det intressanta med dem är att de arbetar med det afrikanska arvet, med återanvändning av material och att de organiserar sig själva, säger Lennart som arbetade med Bagunçaço under fyra år och bland annat turnerade runt med dem här i Sverige.

I dag finns cirka 150 ungdomar i olika band som organiserar sig själva. Spelandet håller dem borta från droger och kriminalitet som många annars fastnar i. Istället försöker de få enkla små försäljningsjobb av grönsaker och annat.

– Men de är ändå fångar i sin verklighet och på sikt såg jag ingen förändring för dem, säger Lennart som istället började intressera sig för MST, Movimento sem terra, en stor rörelse i Brasilien.

Enligt lagen kan staten ta över jord som inte fyller sin funktion eller som missbrukas, för att ge den till de jordlösa, och det pågår en ständig – inte sällan blodig – kamp mellan jordägare och jordlösa.

– I regel är det 100-200 familjer som organiserar sig för att försöka ta över ett jordområde. Då åker de dit och ockuperar med tält och enkla byggen.

MST är välorganiserade och har olika sektioner för skola, kultur, sjukvård, ekologiskt jordbruk och matproduktion.

På vissa håll har man lyckats bra med att starta små mikroindustrier av ekologisk produktion av ris eller kött som man kan sälja och få en rimlig ersättning. På andra håll går det inte lika bra.

– Man får inte glömma att det handlar om de lägst utbildade i landet. Även om målen är högt ställda om ett rättvist och solidariskt, ekologiskt hållbart samhälle så är det långt till den praktiska verkligheten.

Lennart ser ändå MST som ett inspirerande och hoppfullt exempel på hur människor kan ta saken i egna händer, organisera sig själva framgångsrikt och utgå från ett helhetstänkande som bygger både på politisk, facklig och social grund.

Sedan Lula da Silva kom till makten 2002 och åtta år efter honom, hans egenvalda efterträdare Dilma Rouseff, har situationen för de fattigaste i landet förbättrats genom sociala projekt och höjda minimilöner. Det har också minskat behoven av att ockupera jord, och istället pågår en kamp om jorden utifrån storföretagens och livsmedelsindustrins intressen.

MST omfattar cirka 500 000 familjer, eller totalt tre miljoner människor, så man har ändå en stor påverkan i landet.

I sin bok tar Lennart även upp Kenya samt USA, där han blev chockad över hur slumområdena breder ut sig.

– Jag besökte Philadelphia där rörelsen Poor Peoples Economic Human Rights Campaign urpsrungligen grundades av fosterhemsbarnet Cheri Honkala som levde på gatorna med sin son och ockuperade ett övergivet hus.

– Området har hög arbetslöshet sedan textilindustrin flyttat utomlands och socialbidragen skurits ner så folk har inte råd att bo kvar längre. Det enda som fungerar är droghandeln och fattigdomen liknade den i Brasilien, fast kallare, säger Lennart.

Rörelsen har byggt upp ett landsomfattande nätverk och förutom husockupationer agerar människorna även genom civil olydnad och genomför demonstrationer som mot dåvarande Bush-regeringen genom att inta capitolbyggnaden i sin hemstad. Det finns cirka 200 lokala organisationer som arbetar för att förbättra villkoren för de fattigaste i USA.

Lennart Kjörling ser klara paralleller till den aktuella politiken Sverige, där de allmänägda husen säljs ut och sjukvårdskostnaderna och löneskillnaderna ökar. Han refererar till boken Jämlikhetsanden (av Richard Wilkinson och Kate Pickett) som visar forskning på hur hela samhället förlorar på minskad jämlikhet genom ökade kostnader för andelen folk i fängelse, psykiskt sjuka, antalet tonårsgraviditeter, spädbarnsdödlighet och inte minst en ökad misstro mellan människor.

– Även om vi har det avsevärt bättre i Sverige än i USA är vi på väg mot deras utveckling med allt fler som inte är villiga att betala för den gemensamma välfärden.

När Sverigdemokraterna kom in i riksdagen genomfördes en manifestation av rörelsen Resurs, Respekt för Sjukas och Utsattas rätt i samhället, på Sergels torg i Stockholm.

– Då kom en handfull människor, vilket ger en skrämmande bild av engagemanget. Rörelsen finns på nätet och har en bloggsida och nätforum som också fungerar som ett akutforum eftersom det är många självmordsbenägna som är med, berättar Lennart, liksom att det var en läkare som startade.

Han berättar också om en filippinsk vän som bott många år i Sverige som förvånas över hur snabbt försämringarna fått ske här utan motstånd.

– Hon menar att folk inte längre förstår hur viktigt det är att organisera sig.

För att avsluta hoppfullt vill han lyfta fram de rörelser som startats av ungdomar runt om i storstadsförorter i Sverige. I Albyuppropet "Alby är inte till salu" när Botkyrkahem ville sälja ut 1 300 bostäder till privata företag. Då startade ungdomarna en namninsamling för att få till stånd en folkomröstning om de kommunala bostäderna. Hittills har man fått ihop 5 000 namn och beslutet har ännu inte tagits.

I Göteborg och Malmö finns rörelserna Pantrarna, i Stockholm Megafonen, som också anordnar medborgarkafé varje tisdag.

– Det är framför allt ungdomar födda och uppväxta här, vars föräldrar invandrat hit, som reagerar och vill försvara sina förorter.

Det är också skillnaden mot engagemanget på 1970-talet då det ofta var medelklassen som startade verksamheter. Det blev snarare en form av välgörenhetsarbete som inte ledde till någon verklig förbättring av situationen, som vi ju också ser öka idag.

– Rörelser med utgångspunkt från medelklassen blir ofta flyktiga, medan de som utgår från folk själva blir mer varaktiga, tror Lennart Kjörling, som skyller ointresset för organisering bland folk på den utbredda konsumismen.

– Förr fanns en kraft i det gemensamma som saknas idag, men kanske ser vi nu en förändring på gång. Möjligheterna med Internets kontaktnät och spridningseffekt är stora men kan inte ersätta de verkliga mötena.

– Det intressanta med Occupy-rörelsen som spridit sig över hela världen är att den utgick från Wall Street och ett land där traditionen att alla ska klara sig själva är oerhört dominerande!

Rekommenderade artiklar

Inkluderandets konst

Sophia Alexandersson är konstnärlig ledare och verksamhetschef på Sharemusic & Performing Arts, med sin bas i Gränna, en kreativt experimenterande verksamhet och nätverk, både nationellt och internationellt.  Ingeli Aalto har träffat henne.

© 2021 Stockholms Fria