För en fantasins politik | Stockholms Fria
  • ”Allt fler konstaterar att de är del av ett prekariat”, menar Guy Standing som ser hur de prekära börjar organisera sig – om än inte så som vi är vana vid.
Fria Tidningen

För en fantasins politik

Allt fler befinner sig bortom arbetsgemenskaperna, i en flexibel och otrygg tillvaro – de kallas prekariatet. Bokaktuelle Guy Standing menar att de osäkert anställda också är en klass som är i färd med att skapa sig en egen röst.

Guy Standing är aktuell på svenska med sin bok Prekariatet. Den 24 maj befann han sig i Västerås för att föreläsa på temat ”bortom arbetslinjen” i samband med Miljöpartiets kongress.

Standing menar att tiden för full sysselsättning är över. Politiskt representerar kravet en återgång till en tid som flytt, och det lyckas inte tilltala prekariatet.

– Den gamla arbetarklassen krymper, den är inte framtiden. Varje politisk riktning som vill återuppliva denna kategori i samhället borde pyssla med något annat, säger Guy Standing.

Vilka är då prekära i dagens samhällen? Standing delar upp prekariatet i tre delar: migranter, arbetarklassens söner och döttrar samt högutbildade som inte lyckas få fasta jobb. Gemensamt är att de inte förmått nå trygghet, säkerhet eller social acceptans för sina verkligheter. De saknar egen representation och röst. Samtidigt vill staten och företagen nyttja deras tjänster, men utan att ge tillbaka vad föräldragenerationen ofta tog för givet.

– Det är viktigt att definiera prekariatet för att försöka förstå dess politiska identitet. Till att börja med – prekariatet har distinkta relationer till produktionen. Alla dessa människor har osäkra band till arbetet, flexibla anställningar och vikariat som inte är vikariat, berättar Standing.

De prekära har särskilda band även till andra områden. Socialförsäkringssystemen har inte skapats för deras behov, utan för att skydda den gamla arbetarklassen. Även här präglas alltså förhållandet av stor oro och osäkerhet. Reformviljan från etablerade krafter att inkludera och omforma trygghetssystemen har dessutom visat sig högst begränsad. Det leder till att delar av prekariatet lyssnar till den populistiska extremhögern, menar Standing.

– Till Sverigedemokraterna, till Jobbik, till era Berlusconis. Det gör man därför att det inte finns en alternativ vision.

En dellösning är det som kallas basic income, på svenska basinkomst eller medborgarlön. Det tror Standing skulle ge en ekonomisk trygghet, och det på ett bättre sätt än genom reformer av de konventionella systemen. Olika typer av basinkomster har införts i bland annat Brasilien, Alaska och Namibia, vilket kan tjäna som inspiration. Men även demokratin måste utvecklas: mot det han kallar för deliberativ demokrati, en demokrati med större inslag av direkt deltagande och samtal.

Hur ser du på de politiska partiernas roll, särskilt de som vill vara gröna – hur ska dessa närma sig de prekära livsödena och frågorna?

– Jag skulle vilja säga till gröna partier att ni måste omorientera ert språk och er vokabulär. Ni måste försöka förstå motivationen hos människor i prekariatet. Ni måste också utarbeta en politik som ger trygghet och en känsla av kontroll över tiden. En politik som ger oss mer tid att arbeta med de reproduktiva områdena, vilket utgör kärnan i att vara grön, menar Standing.

Han passar också på att varna för en politik som är så "realistisk" att den inte förmår locka människor. Som enbart satsar på att konkurrera om medelklassens röster och inte längre vill forma visioner om det goda samhället.

– Vi måste vara något annat än socialdemokrater som erbjuder gröna jobb. Det övertygar inte, det är inte strategiskt och det erbjuder inte en politik som tilltalar fantasin, hävdar Standing.

Men vad som kanske är ännu viktigare, menar han, är att en gemensam identitet formas, något som kan möjliggöra kollektiv handling. Som också tar sikte på att människor återerövrar sin delaktighet i gemensamma angelägenheter.

– Vi rör oss mot en punkt där allt fler konstaterar att de är del av ett prekariat. Jag är väldigt upprymd över den politiska energi som växer, även om människor inte blir politiska på ett sådant sätt att de ansluter sig till konventionella politiska partier, säger Standing.

Fakta: 

Guy Standing

• Professor i utvecklingsstudier vid SOAS (School of Oriental and African Studies) vid Londons universitet och vice ordförande i Basic income earth network (BIEN).

• Har jobbat som konsult för bland annat Världsbanken, OECD och EU-kommissionen och varit ekonomisk rådgivare för regeringar i Malaysia och Sydafrika.

• Aktuell med boken Prekariatet. Den nya farliga klassen (Daidalos) i översättning av Joel Nordqvist.

Rekommenderade artiklar

© 2019 Stockholms Fria