Debatt


Li Kristjansdottir
Fria Tidningen

Skyll inte resursbrist på oss som jobbar i vården

Orimliga arbetsvillkor inom vården är ett nationellt misslyckande, och kan inte skyllas på enskilda chefer och anställda, skriver vårdbiträdet Li Kristjansdottir.

”Det var då själva fan, Ebba Busch!”, är min första tanke under Aktuellts reportage om de orimliga arbetsvillkoren inom hemtjänsten.

Det förvånar mig egentligen föga att kommunalrådet Ebba Busch slingrar sig ur diskussionen genom att skylla på mellanchefer. Hon är ju trots allt allianspolitiker och då fungerar ”det var inte jag” i regel som den bästa ursäkten. ”Det är inte vårt fel, utan cheferna sköter inte sitt arbete”. ”Vi kan inte hjälpa att privata utförare inte följer regelverket!”.

Ibland åberopas till och med vårdpersonalens bristade kompetens som en ursäkt till varför välfärden havererar. Men låt oss svara på samma nivå: Den som sa det, kan va det!

I såväl Rapport som i Aktuellt delgav jag tittarna en helt vanlig arbetsdag. 26 besök på sju timmar är rent av standard. Men lyssna noga nu: Inte. Bara. Standard. För. Mig. Inte bara vardag för mig, i vare sig Uppsala eller inom offentlig sektor.

Vårdfrågan är ett nationellt misslyckande, på alla plan, i alla städer.

För att bevisa min tes har jag samlat in scheman från flera olika enheter och haft kontakt med vårdbiträden över hela landet. Ändå svarar Ebba Busch gång efter annan med samma utnötta replik. ”Det handlar om individuella chefer, inte om resursfördelning.” Samtidigt vet vi att läkare från såväl Karolinska som Akademiska sjukhuset (för att nämna några exempel) på grund av platsbrist tvingas skicka hem äldre patienter med morfin, istället för att erbjuda vård efter behov.

Låt oss stanna upp och betrakta ett uppenbart mönster: när de äldre inte får den vård de behöver på sjukhusen, skickas de alltså hem för att omhändertagas av hemtjänst. Där återfinns samma tradiga gamla visa. Vi har inte resurser för att lägga den tid på dem som de faktiskt behöver. I synnerhet inte om de har fräckheten att få en stroke, ramla eller rent av dö.

Nu vill jag för tydlighetens skull än en gång påpeka: detta är alltså inte min chefs fel. Det är inte mitt fel att jag inte kan vara hos ”kunden” den utsatta tiden, eftersom att jag inte har möjlighet att leva upp till kravet att resa bakåt i tiden. Lika lite anser jag att min chef kan ansvara för att hon inte är flickan med guldbyxorna.

Problemet ligger inte heller i vissa chefer möjligen missbrukar sin position, utan att de kan fortsätta göra detta utan att det får en konsekvens.

När jag först skrev om bristande resurser och sinande tid inom vården var responsen snabb och skrämmande intensiv. Från hela Sverige hördes igenkännande röster. Så Ebba Busch, är då samtliga chefer inkompetenta? Varför vill du sätta i system att betrakta människor så?

Hittills har jag träffat en enda person som beskrev sin vardag inom vården positivt – en person som arbetar på skärdgårdsö med 8 schemalagda besök varje dag. Vilken fantastisk chef hon måste ha. En enda person som lyckas sköta sitt jobb, medan alla andra brister.

När SVT ringde mig för ett uttalande och en intervju, ställde jag till deras förvåning genast upp. ”Att du vågar” blev en särskilt återkommande kommentar från både kollegor, reportrar och vänner. Detta trots att jag som offentligt anställd har laglig rätt att visa hur det ser ut på min arbetsplats. Observera att detta meddelarskydd skiljer den offentliga och den privata sektorn åt. Ändå vågar människor inte tala.

Är jag då exceptionellt modig eller god? Knappast.

Skillnaden mellan mig och en outbildad småbarnsmamma, en invandrarkvinna med haltande svenska eller en utsliten undersköterska är följande: Jag är i dagsläget inte beroende av det här jobbet. Jag har alltså ingenting att förlora.

Så, lyssna nu Ebba Busch: Att vårdpersonalen inte protesterar i högan sky, handlar inte om att de är nöjda med sin situation. De är rädda att förlora jobbet, eftersom möjligheten att få ett nytt inte existerar.

Ett anonymt vårdbiträde i privat hemtjänst i Stockholm berättar: ”Jag skjuter hela tiden på att ta upp allvarligare saker med chefen eftersom jag har vänner som har fått sparken på grund av att de pratat med facket eller framfört liknande klagomål. Vi har även tvingas skrivit på papper om förbudet att utåt kritisera verksamheten vilket kan medföra konsekvenser utöver uppsägning. Och precis som du så tycker jag fortfarande om mitt jobb. Det är arbetsplatsen och styret som är undermåligt och jag hade inte varit kvar om det inte var för de fantastiska människor man omger sig med.”

Det är anmärkningsvärt att allianspolitiker frekvent beskyller de rödgröna för kommunistiska konnotationer bundet till ofrihet, medan de själva sett till att arbetsmarknaden är så snäv att människor inte vågar öppna munnen. Detta trots att vi vet hur såväl pensionärer som personal betalar med sin hälsa.

Det är nog gott, Ebba Busch, att "Svaret är JA" på frågan om du betalar tillräckligt för vården i Uppsala kommun. Men låt oss diskutera politik på en nivå som folk förstår: Det har blivit ett helvete att arbeta inom vård och omsorg.

En av mina pensionärer är gammalt vårdbiträde. Hon har berättat att de på 70-talet hade 3-4 hembesök varje dag. Idag talar vi om 25-30 besök på 7 timmar. Jag bryr mig inte om de ekonomiska förklaringarna. Det är ditt jobb att sköta, inte mitt. Välfärden går åt helt fel håll och min uppgift är att påpeka det.

Alliansen är folkvald för att att möjliggöra för resten av oss att sköta exempelvis skola och vård. Var fjärde lärare säger upp sig. Sjukskrivningar inom vården har ökat markant. 9 miljarder skattekronor gick förra året till skatteparadis, som direkt vinst inom välfärden. Så, tyvärr Ebba Busch. När du enkelt konstaterar att problemet ligger på den ”individuella kommunala utföraren”, så är du lite väl blå(ögd). Jag köper inte resonemanget.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Stockholms Fria