Lite variation i slätstruken festival | Stockholms Fria
  • Trots stompighet och befängda gitarrsolon bjöd Prince på Stockholm Music & Arts bästa show.
Stockholms Fria

Lite variation i slätstruken festival

Augusti inleddes med festivalyra i huvudstaden. Om Stockholm Pride representerar folklig extravagans med politiska undertoner, är Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen den välartade medelklassens väl inmutade revir, skriver Katarina Andersson som i konstutbudet finner en liten oas i festivalmyllret.

Besökarna, som i alla fall varierar i ålder, botaniserar bland allehanda delitält och utforskar festivalområdet, som lämpar sig väl för tillställningen i fråga. Det är inte begränsat till asfaltsytan framför scenen utan sträcker sig längs med vattnet och upp till baksidan av Etnografiska muséet. Moderna dansteatern och andra av de befintliga byggnaderna inhyser den mindre uppmärksammade delen av spektaklet, det vill säga konsten. Men faktum är att just konsten blir till en stor del av behållningen i årets upplaga av Music & Arts.

Misstanken infinner sig nämligen att när festivalens löjligt stora namn, Prince, rotts i hamn, har resten av bokningarna överlåtits till en praktikant från RixFM, eller möjligen P3. Alltför många av akterna gör ett slätstruket intryck, både på affischen och på scen. Så det är mer än förargligt att Omar Souleyman tvingas utebli. Ni har med säkerhet redan läst om hur det svenska konsulatet förvägrade den syriske artisten inresevisum till Sverige. Lite variation bortom den skandinaviska/anglosaxiska standarden hade inte skadat, så det var i alla fall rätt tänkt från arrangörens sida.

Fredagen får till en början en lagom upprorisk prägel genom Mattias Alkbergs Begravning. Iklädd jeansskjorta och utsvängda jeans, med krigsmålning i ansiktet, rör han sig på samma gång släpigt och struttande. Han agiterar mot individfixeringen och hans texter är som vanligt lika träffsäkra som musiken är hänförande poppig och skrotig. Men var det omöjligt för Alkberg att hitta en enda kvinnlig instrumentalist till sitt band? Music & Arts leder ändå genusligan, en majoritet av artisterna är kvinnor. Men som så ofta dominerar männen i kompet och på andra positioner.

First Aid Kit håller hov framåt kvällen. Systrarna Söderberg har fått både kritiker och publik på fall, men jag kan inte hjälpa att jag tycker deras på tämligen basal stämsång byggda popcountry är överskattad. Jag får vatten på min kvarn av ett par i övre medelåldern bakom mig som undslipper ett ”det låter som såna där amatörband från 70-talet”. Nåja, det är ju kul att de håller på, och The lion´s roar brukar jag dessvärre komma på mig själv med att gå och nynna.

Rysk-amerikanska Regina Spektor knyter ihop det hela, men hon kommer inte riktigt till sin rätt på den stora scenen där hennes riviga pianoballader med sparsmakat komp ter sig alltför småskaliga.

Lördagen är helgens svagaste dag musikaliskt. En ljuspunkt är danska Susanne Sundför, med den fina singeln White foxes i bagaget. Hon följs av kammarorkestern Modern Fantazias, ett märkligt fenomen som bör tilltala den som känner behov av att få klassiska stycken ur pop- och filmhistorien orkestrerade live. Maia Hirasawa å sin sida är den sortens artist som ger ett duktigt men ack så platt intryck, och att Sofia Jannok ibland sjunger på samiska gör inte hennes bredbenta pop ett dugg roligare. Detta är musik efter mall, pophantverk i meningen funktionell musik helt i avsaknad av konstnärlig finess.

Istället blir jag trollbunden av Mette Ingvartsens verk Evaporated landscapes. Hon kallar det performance/koreografi men det är rök, ljus och såpbubblor som bär den här föreställningen som lite tar andan ur en.

Konstprogrammet är ett samarbete med Tensta konsthall och de flesta verken finns samlade i det så kallade Torpedförrådet längst bort på festivalområdet. Ingela Ihrman är nyutexaminerad från Konstfack och visade sin installation Jättenäckrosen Amazonica blommar. I verket ingår också en minifestival med naturfilmaren Jan Lindblads filmer, från främst 1960- och 70-talen.

Till de mer absurda inslagen hör tyskfödda Bernd Krauss performance om Björn Borg Design Group medan Mats Adelsmans träskulpturer av fåglar är tilltalande i sin enkelhet. Music & Arts konstutbud är både intressant och lätt att ta till sig för en bred publik – en liten oas i festivalmyllret.

Tillbaka på stora scenen är det danskt igen med Efterklang som åtminstone har groove och höjer ribban ett snäpp. Den faller dock snart ner igen med ett brak när Rodriguez drar igång en bluesrock som är så långt ifrån hans finstämda 60-talssound man kan tänka sig. Han framför de i vanliga fall ganska finstämda Searching for sugarman och I wonder i tunga, temposvaga versioner med en röst som skulle må bäst av att gå och lägga sig med kopp ingefärste.

Söndagen har ett rätt trevligt program, som av stämningen att döma mest tjänar som en enda lång upptakt till Prince. Inte desto mindre är Lune en angenäm ny bekantskap. Hon framför flummig och basig electro från ett lägerliknande fort på scen där hon och hennes sidekick sprider guldregn över publiken, likt hippiebarn av 2010-talet.

Mariam & the Believer har en hype att leva upp till, vilket kan få den bäste på fall, men Mariam Wallentin har pondus och lyckas fylla scenrummet och ljudbilden med ett stort band inklusive en dansglad kör. Somewhere else är dessutom en låt med karaktär, vilket vi inte varit bortskämda med dessa dagar.

Billy Bragg kör sin grej, han spelar A new England, talar mot cynismen och uppmärksammar oss på en maskulinitet i kris (”säg ifrån när din tjej vill ha dig att laga och bygga grejer – alla är inte en handyman”).

Det brittiska stjärnskottet Laura Mvula framför vacker och intrikat popjazz som blivit en stor framgång i hemlandet. Förhoppningsvis får hennes framförande fler att gå hem och lyssna på till exempel den fantastiska Green Garden från debutskivan Sing to the moon.

Halv nio är hela publiken på plats framför scenen, det är dock inte föremålet för uppslutningen. En timme efter utsatt tid intar Prince och hans band Third Eyed Girl scenen, under öronbedövande jubel.

Artisten svarar med att pumpa ut något som inte kan kallas annat än hårdrock. Det är förvirrande, men är man Prince kommer man tydligen undan med det mesta. Inledningsvis fokuseras mycket på nytt material och när tonerna till Purple rain identifieras har det något förlösande över sig. Det är förstås ett dilemma för en artist som har sina största och bästa låtar långt bakom sig. Prince löser det genom avverka ett antal hits i form av medleyn, vilket får ses som en tillräckligt god kompromiss.

Stompighet och befängda gitarrsolon till trots, visst är det festivalens bästa show utan konkurrens. Två och en halv timmes entusiasm – och en röst som inte tycks ha åldrats en dag.

Rekommenderade artiklar

© 2018 Stockholms Fria