Skärvor som bildar en helhet | Stockholms Fria

Recension


Konst
This must be the place
Pieter Hugo
Fotografiska

  • En soptipp i Ghana, västvärldens dumpningsplats för elektronik.
Stockholms Fria

Skärvor som bildar en helhet

Fotografiskas senaste utställning visar ett urval av Pieter Hugos arbete under 2000-talet.

När Fotografiska ställer ut den sydafrikanske fotografen Pieter Hugo, gör man det med en översikt av hans arbete under det senaste decenniet under titeln This must be the place. Fokus ligger på det avvikande, människor utanför normen, samtidigt som betraktarens roll synliggörs och normen därigenom ifrågasätts. Pieter Hugo tillhör själv den vita minoriteten i Sydafrika och växte upp under apartheid, och hudfärg och klass är återkommande teman i hans fotografier. I There's a place in hell for me and my friends har han fotograferat vänner och behandlat bilderna så att alla ansikten fått en mörk, nästan svart ton. En intilliggande svit visar porträtt av blinda och albinos. I dessa fotografier låter han gränsen till den andre och gränsen mellan betraktare och betraktad luckras upp. Här görs ingen skillnad på fattig och rik, svart eller vit.

Ett nytt arbete som tvärtom visar upp kontraster är Kin. Här varvas bilder av Pieter Hugos fru med svarta tiggare, interiörer från rika människors hem, vackra landskapsvyer och uppstoppade djur. Denna del av utställningen kan först tyckas vara lite disparat, men när man betraktar den en stund märker man hur välkomponerad den är. Fotografierna visar olika bilder av Sydafrika, skärvor som kanske inte passar ihop men ändå hör samman i en helhet. De fyra eller fem olika typerna av motiv varvas konsekvent längs rummets väggar.

På en soptipp utanför Accra i Ghana försörjer sig män på att bränna bort plasten från elektroniska komponenter och utvinna bly och koppar. Många av datorerna som hamnar här är kasserade i väst och var egentligen tänkta att gå till fattiga människor som inte har tillgång till dator. Men istället har de hamnat direkt i Agbogbloshie, en dumpningsplats för elektroniskt skrot, den högteknologiska västvärldens undanskymda bakgård. Pieter Hugo, som blev sjuk av att vistas i soptippens giftiga ångor, skildrar denna värld i både fotografier och videoinstallationer, där män står och tittar in i kameran med korgar fulla av nystan med elkablar. Detta är utställningens mest direkt politiska svit, även om de flesta av Hugos verk, även porträtten, hela tiden pekar mot och problematiserar det omgivande samhället. Pieter Hugo kallar sig själv för ”politisk-med-litet-p-fotograf”.

De mest dramatiska fotografierna skildrar ett kringresande sällskap som visar upp vilda djur, apor och hyenor, i Nigeria. Ofta får de betalt bara för att flytta vidare, för att ingen vill ha dessa djur i sin närhet. The Hyena and other men visar män som håller hyenor försedda med munkorg, kopplade i stora kättingar. Samtidigt som det finns en påtaglig hotfullhet i bilderna visar de också en ömhet mellan djur och skötare. Hyenorna låter sig klias under hakan av männen och på ett fotografi sitter ett barn på ryggen på en hyena och kramar dess kropp samtidigt som en man har dragit upp tandköttet så att man ser djurets enorma hörntänder. Jag tycker att Hugos fotografier blir som starkast i denna serie. Han lyckas fånga det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan djur och människa, och hur dessa både bär på en våldsamhet och samtidigt är väldigt utsatta, sårbara.

Rekommenderade artiklar

© 2021 Stockholms Fria