Kamp med Dagermans text
De dömdas ö Scen: moment:teater Regi/dramatisering: Pontus Stenshäll Scenrum: Åsa Berglund Cowburn, Pontus Stenshäll Musik: Simon Steensland Skådespelare: Frida Bergh, Annika Olsson, Peter Järn, Ellen Norlund
De dömdas ö Scen: moment:teater Regi/dramatisering: Pontus Stenshäll Scenrum: Åsa Berglund Cowburn, Pontus Stenshäll Musik: Simon Steensland Skådespelare: Frida Bergh, Annika Olsson, Peter Järn, Ellen Norlund
Förra veckan presenterade 15 fria teatergrupper höstens repertoarer. Teater Barbara fortsätter att spela sin klimatpjäs, Turteatern smäller till med barnteaterfestival och Boulevardteatern ger komprimerade klassiker.
Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en riktig klassiker, en prototyp för det moderna stormiga familjedramat. En familj där fadern och sönerna super, ena sonen är dödssjuk och modern knarkar. Familjemedlemmarna förenas i en stark hatkärlek fylld av skuldkomplex, de kritiserar och sårar varandra hela tiden, samtidigt som de frenetiskt försöker undvika att ta upp vissa minerade samtalsämnen. Visst känns det igen från Lars Norén, Jon Fosse och många mindre namnkunniga dramatikerkolleger.
Teater Tribunalens enorma scenrum är vitkaklat och belyst av starkt ljus. Här ska tydligen frågor om samhället och terrorismen genomlysas och skoningslöst avslöjas i teatrarna Tribunalens och Galeasens gemensamma uppsättning av Ulrike Maria Stuart. Nobelpristagaren Elfriede Jelineks pjäs är ingen färdig dramatext, snarare ett arbetsmaterial för regissören – ett textsjok på sex timmar mest bestående av långa monologer. Författaren uppmanar uttryckligen varje teater att göra sitt eget urval och sin egen version av texten.
När moment:teater spelar Robert Louis Stevensons Skattkammarön är formen ganska nedtonad, i varje fall jämfört med hur det brukar vara här på scenen i Gubbängen. Det är ont om vildsinta, utflippade utvikningar från roller och intrig, istället berättas historien ganska rakt upp och ned i en distanserad berättarteater. Rollbyten markeras med snabba klädbyten, peruker eller tämligen groteska masker. Scenografin är sympatiskt enkel: några målade träd och buskar på pappskivor symboliserar ön, båten är en ratt och några linor som hänger ned från taket, och så vidare.
På senare år har moment:teater i Gubbängen regelbundet växlat mellan större uppsättningar på sin vanliga scen och små kammarspel i en ”bakficka”, ett minimalt utrymme på teaterns övervåning med plats för ett par dussin åskådare och en liten scen. Det har visat sig konstnärligt fruktbart att växla format på detta sätt, och nu är det alltså dags för en ny pjäs på lilla scenen. Den här gången har moments unge veteranskådespelare Mathias Olsson dramatiserat den ungersk-schweiziska författaren Agota Kristofs prisbelönta roman Den stora skrivboken. Han framför hela historien ensam på scenen, en berättarföreställning i stramt nedtonad stil.
Den polske dramatikern Witold Gombrowicz kräver sin regissör och sina skådespelare. Hans pjäser är absolut orealistiska, mycket intellektuella, groteska, drömaktiga – och alldeles underbara. Om de sätts upp av en teater som vet vad den gör. Annars riskerar publiken att gå vilse i en malström av ord, eller att börja gäspa inför en serie obegripliga, meningslösa händelser.
Mamani Keita och Habib Koité, båda från Mali, var föga överraskande de klarast lysande stjärnorna på årets Selamfestival. Zoro & The Liberation Band och Zeritu Kebede var också ljuspunkter, medan Mayra Andrades musik bäst kan jämföras med eftersmaken av en klunk hallonsoda.
Teater Tribunalens uppsättning av den gamla pilsnerfilmen Ebberöds bank bygger på en blixtrande intelligent regiidé. Det är en högklassig föreställning som förtjänar en stor publik, skriver Tomas Håkanson.
Och så var det dags för ett nytt kapitel i följetongen "moment:teater misshandlar klassiker". Giganter som Shakespeare och Strindberg har tidigare lagts på moments dissektionsbord och genomgått en "extreme makeover", ofta med lysande resultat. Den här gången är det gamle Johann Wolfgang von Goethes tur.
© 2024 Stockholms Fria