Valie Exports ”touch-bio” var en protest mot hur passivt kvinnor skildrades på film.

Konstrevolt mot samhällsfrånvänd modernism

Publicerad:

På 1960-talet kom konsten att förändras radikalt genom att bli mer politisk och ta större plats i samhället. Om detta omvälvande skifte handlar Kulturhuset Stadsteaterns utställning Revolternas decennium.

Kultur
Konst

Under 1960-talets mitt lämnade många yngre konstnärer ateljén och konstmarknaden. Modernismens konstsyn kändes trång och för många var konst inte längre att måla eller skulptera, utan att blanda sig i verkligheten, blanda konstformer och uppfinna nya. Ofta kom konst till kollektivt genom aktioner, performance och body art. Konsten och konstnärsrollen blev sig aldrig lik igen när de nya sätten att tänka och skapa växte fram, till synes blixtsnabbt.

Det är detta skifte i konsten som utställningen Revolternas decennium på Kulturhuset Stadsteatern handlar om. Konsten blev också påfallande politisk och kan i det perspektivet ses som en del av större sociala rörelser i protest mot hierarkiska och patriarkala strukturer, rörelser som kulminerade i maj 1968 i Paris.

Valie Export från Österrike kallas ofta feministisk ikon. En affisch som återger hennes Aktionshose: Genitalpanik visas i utställningen. Med byxor med bortklippt skrev gick hon in bland bänkarna på en bio i München så att publiken mötte hennes kön i ögonhöjd. Och med sin Tapp-und Tast-Kino reste hon runt 1968–1971. Hon bar sin bio (kino) på sin nakna överkropp och erbjöd alla som ville att sticka in händerna i bion och ta på henne. Båda aktionerna kan ses som en protest mot hur passivt kvinnor skildrades på film. Här kom plötsligt en riktig kvinna, en som inte ville vara ”material” för män inom och utanför konsten. Inspirerad av de mer våldsamma Wienaktionistena, som också är med i utställningen, kunde hon utsätta sin kropp för smärta och fara för att skaka om det liknöjda Wien. I videon Remote remote sitter konstnären med en skål mjölk i knäet. Bakom henne finns en förstoring av ett polisfoto som föreställer två barn som misshandlats av sina föräldrar. Med en mycket vass mattkniv skär hon sönder nagelbanden, ett efter ett. Blodet droppar ner i mjölken. Det är ett mycket starkt verk om att bära, dela och försöka förstå smärta.

1975 framförde Marina Abramović en timslång performance om konst och konstnärsrollen. I den filmade versionen ser vi konstnären som om betraktaren vore hennes spegel, vi ser hur hon borstar sitt hår med två hårborstar. Hon mumlar ”art must be beautiful, artist must be beautiful”. Hon börjar borsta lugnt, men tempot stegras till panik och desperation.

En modell till Niki de Saint Phalles Lysistrate är en av hennes ”Nanas”, en gravid kvinna vilken som helst och som också var en förlaga till Hon – en katedral som visades på Moderna Museet 1966, en 25 meter lång skulptur av en födande kvinna bemålad i starka färger. Publiken kunde gå in i henne genom skötet.

Konstrevolten var inte enbart en västerländsk historia. I Brasilien fanns exempelvis Lygia Pape, vars Eat me visas, en film med en jättemun med en aktiv tunga. I Japan fanns gruppen Gutai, som redan på 1950-talet drev med modernismens högtidlighet. En av dem var Yayoi Kusama, som målade prickar (även på människor) redan som barn. I ett par foton kan vi se hur hon målar homosexuella män inbegripna i en kärleksakt i tysk tv 1968.

Dokumentärt arbetande fotografer som Ernest Cole (1940–1990) är också med. Hans foton skildrar hur apartheid-tiden i Sydafrika skapade sjuka strukturer i vardagen – svarta och vita hade olika telefonkiosker, bänkar, bussar, offentliga toaletter. Paris-fotografen Gilles Caron fångade maj 1968 och Carl Johan De Geer fotograferade ihärdigt konstnärsliv, aktioner, Gärdesfester och demonstrationer från Stockholmshorisonten.

Stockholms Fria