Ågesta kärnkraftverk ligger bevarat i berget som en tidskapsel. Här nådde det som kallades "den svenska linjen" i atomkraftsutvecklingen, sin kulmen.

R3/Adam i Ågesta – när kärnkraften var framtiden

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Kärnkraftverket i Ågesta, strax utanför Stockholm, må ligga diskret insprängt i ett berg i skogen. Men här döljer sig det kanske mest intressanta kapitlet i Sveriges kärnkraftshistoria.

Fördjupning
Kärnkraft

Det ser inte mycket ut för världen. Man kliver av bussen en bit efter Ågesta friluftsgård och Ågesta gård, med sin ridskola. I den natursköna skogen öppnar sig en parkering och en tomt, som rymmer någon sorts industribyggnader. Hit tar det bara en kvart att åka från förorten Farsta.

Hållplatsens diskreta namn, Ågesta värmeverk, antyder knappt att här ligger ett viktigt kapitel i den svenska kärnkraftens historia insprängt i berget. Men så är det. Det här är platsen för R3/Adam, även kallad Ågestareaktorn.

I dag är det kanske inte lika dramatiskt som det låter. Ågestareaktorn stängdes av 1974, tio år efter invigningen. På området huserar i dag Stockholms brandförsvar. De använder det till övningar och utbildning. I skogen på det inhängnade området finns hinderbanor, och några byggnader verkar användas för att träna rökdykning och brandsläckning.

Det pågår ändå en viss verksamhet inne i det gamla kärnkraftverket. Ungefär en gång i månaden kommer personal hit och ser till att allting fungerar i bergrummet. Det handlar inte bara om att byta lampor. Allt, utom kärnkraftsproduktionen ska fungera. Så ser lagen om kärnteknisk verksamhet ut. Ågestareaktorn väntar på att rivas, också det ett krav enligt lagen. Planeringsarbetet pågår för fullt. I dag är det Vattenfall som äger anläggningen tillsammans med Svafo. Svafo är ett bolag som ägs av företagen bakom svensk kärnkraft. Bolagets uppgift är att ta hand om avfall och uttjänta anläggningar.

Historien om Ågestareaktorn är en berättelse om Sveriges modernitet i efterdyningarna av andra världskriget. USA hade använt atombomber över Hiroshima och Nagasaki och nästan helt utplånat två städer och dödat hundratusentals människor. Kärnkraften som metod för att utvinna energi utvecklades parallellt med den militära användningen under 40-talet. Sverige hade goda urantillgångar och 1947 startades AB Atomenergi, som till största delen var statligt ägt, tillsammans med ett antal svenska industriföretag. Målet var att utveckla ett svenskt kärnkraftsprogram. Detta var en tid när atomkraften sågs som en nyckel i byggandet av ett välfärdssamhälle. Samtidigt diskuterade man byggandet av en svensk atombomb.

1954 stod Sveriges första reaktor, R1, klar. Det var en forskningsanläggning, som låg nere i berget under nuvarande KTH i Stockholm. 1960 startades R2 i Studsvik. Den användes också främst till forskning.

Sverige hade som sagt en god tillgång till naturligt uran. Samtidigt hade USA tidigt krävt en viss insyn i produktionen hos de länder som man sålde teknik till. Efter kriget sågs en oberoende energiförsörjning som extra viktig.

Diskussionerna kring en egen atombomb krävde också ett helt eget atomprogram. Sverige valde alltså att utveckla en egen teknik, som byggde på naturligt uran och så kallat tungt vatten. Denna inriktning kom att kallas för den svenska linjen. Snart gjordes planer upp, som innefattade en rad mindre reaktorer som skulle försörja svenska städer med energi och värme.

Den första anläggningen blev Ågesta, som skulle försörja den nya förorten Farstas 12 000 bostäder med värme, samtidigt som den levererade el. Först hade också Asea och Vattenfall planer på en reaktor i Västerås, men projekten slogs samman och fick namnet R3/Adam.

Lite senare sökte också Stockholms elverk tillstånd att få bygga en liknande anläggning i Ropsten.

Att kliva in i Ågesta kärnkraftverk är som att göra en tidsresa. Dagens svenska kärnkraftverk ser vi som gigantiska gråvita kuber ute på öppna fält, nära vatten. Det är anläggningar som var och en har kapacitet att leverera en stor del av hela landets energi. Ågesta är något helt annat.

Men upplevelsen, när man kliver in i anläggningen, handlar inte bara om vilka dimensioner kraftverket har. Det är också en fråga om estetik. Kontrollrummet är en upplevelse i sextiotalistisk funktionalism. Manöverpanelerna saknar självklart datorer. Personalen läste av intrumenten och räknade sedan för hand.

Det är omöjligt att inte tänka tanken att det här borde blir ett museum. Intrycket förstärks när vi går vidare genom en korridor, genom ett omklädningsrum och genom en sluss som kontrollerar vår radioaktivitet. Vi får overaller och speciella tossor på fötterna. Reaktorhallen är lika imponerande som kontrollrummet, med sin mäktiga travers i taket och sin rena inredning.

Stockholms länsmuseum, länsstyrelsen och Tekniska museet genomförde i mitten av 00-talet en kulturhistorisk studie om Ågestaverket. Syftet vara att öka intresset och kunskapen om kärntekniska anläggningar och att skapa ett underlag för anläggningens framtid.

I rapporten Ågesta – kärnkraft som kulturarv som dokumenterade studien skriver företrädare för projektet att det vore önskvärt med någon form av museal verksamhet i Ågesta, efter rivningen.

– Vi skulle ju gärna se att Ågesta blev ett besöksmål. Anläggningen är som en tidskapsel där man kan ta del av det första försöket med kärnkraft i Sverige. Vi var tidiga med kärnkraft i Sverige och det var ju också en nästan helt svensk teknik. Ågesta är ett exempel på svensk ingenjörskonst, säger Magdalena Tafvelin Heldner, på Tekniska museet.

Hon betonar just kontexten som Ågesta byggdes i, när andra världskriget nyligen tagit slut och vi hade drömmar om ett nytt och modernt Sverige.

Men först måste alltså Ågesta rivas. Det är dock inte säkert att en rivning skulle betyda så mycket för en vanlig museibesökare. Det högaktiva materialet är sedan länge borta. Det rörde sig till exempel om själva bränslestavarna. Nu är det de mellan- och lågaktiva delarna som ska bort för att rivningen ska fullbordas enligt lagen. Det gäller framför allt reaktortanken, som sträcker sig ner under reaktorhallen.

Ingen vet i dag hur reaktortanken ska plockas ut ur bergrummet. Kanske tvingas man till stora ingrepp i reaktorhallen. Men det är också fullt möjligt att reaktorhallen förblir relativt intakt.

Magdalena Tafvelin Heldner tror att Ågesta kan fungera som museum efter en rivning.

– Jag tror att man skulle kunna visualisera berättelsen om det moderna Sverige väldigt bra genom att visa kontrollrummet och reaktorhallen. Dessutom finns det ett stort intresse. Sedan vi skrev den här rapporten har ganska många hört av sig. Rapporten vi skrev sålde till och med slut, så att vi fick göra en ny upplaga och det händer ju väldigt sällan, säger hon.

– Man måste förstå att det fanns andra visioner och drömmar och tankar kring kärnkraften då. Det var inte bara det storskaliga. Om man tittar på tidiga utredningar så tänker man att kärnkraften i princip kunde komma ända in i hemmen.

På länsstyrelsen finns faktiskt ett öppet ärende om att göra en byggnadsminnesförklaring av Ågesta kärnkraftverk. Underlaget finns i och med rapporten som redan är skriven. Enligt länsstyrelsen är inte ärendet helt enkelt. Lagen kräver att alla kärntekniska anläggningar ska rivas, vilket gör det komplicerat att veta vad som ska förklaras som byggnadsminne.

Det fanns redan tidigt ett motstånd mot kärnkraftsanläggningarna, även om det skulle bli större och mer kritiskt efter de stora haverierna.
Magelungens intresseförening samlade en lång rad mindre organisationer. De var inte emot atomkraften i sig, men de försökte förhindra eventuella utsläpp från Ågestareaktorn till den omgivande miljön. Tanken var att spillvatten från kraftverket skulle släppas ut i sjön. Så blev det också. Men en ny vattendom gjorde att utsläppen minskades rejält.

I dag finns föreningen Magelungens vänner, som fortsätter att bevaka sjöns hälsa. De har länge velat ha en undersökning av strålningsvärdena i Magelungen.

– I och med att det gjordes en utredning av gamla kärntekniska anläggningar, som i Vinterviken och platser där man brutit uran och tillverkat kärnbränslestavar, som vid Liljeholmen, så tyckte vi att det borde göras kring Ågesta också, säger Philip Wahren som är aktiv i Magelungens vänner.

Magelungens vänner vill se en sedimentundersökning, där det skulle kunna finnas rester från produktionen. Det vore viktigt inte minst med tanke på att sjön växer igen och att det krävs muddringar för att rädda den. Då riskerar gamla utsläpp att röras upp och spridas igen. Samtidigt ska man veta att sjön är flitigt använd till fiske, bad och friluftsliv.

Nu arbetar föreningen för att finansiera ett förslag till analys av bottensedimenten i sjöarna. Det skulle inte behövas mer än 50 000 – 75 000 kronor, men ingen har hittills velat ta kostnaden, säger Philip Wahren.

– Kontrollprogrammet kring kraftverket upphörde 1975 och sedan dess har det inte gjorts några verkliga studier. Framför allt vore det ju bra att få ett ingångsvärde innan rivningen så att man kan se hur den påverkar. Rivningen är ju något av ett pilotprojekt.

Det skedde faktiskt några incidenter inne i Ågestaverket. En gång läckte 400 kubikmeter kylvatten ut i turbinhallen, som låg utanför berget. Vattensystemen är isolerade, det blev inget radioaktivt utsläpp. Men ett elskåp som kontrollerade säkerhetssystemen blev översvämmat. En annan gång vibrerade bränslestavarna sönder, vilket gjorde att högt radioaktiva fragment låg lösa i reaktortanken.

Det finns också berättelser om en opinion mot att stänga kraftverket. Ågesta försörjde ju Farsta med värme, och de gånger reaktorn stod stilla blev man tvungna att elda i pannorna inne i förorten. Det sotade ordentligt och Ågesta blev på det viset en del i bilden av kärnkraften som en ren teknik.

Efter Ågesta planerades ett större kärnkraftverk för fullskalig energiproduktion, på Vikbolandet utanför Norrköping. Marviken, som det heter, byggdes klart, men togs aldrig i drift. När det väl var färdigt hade den svenska tekniken med tungt vatten redan börjat överges och tiderna hade redan hunnit förändras. Marviken byggdes om till oljeeldning, men kom faktiskt till användning för kärnkraftsutvecklingen, genom att det användes flitigt för att testa olika haveriscenarier.

Vattenfall har det senaste året försökt sälja Marviken utan att lyckas. Frågan är om det kan bevaras, eller om både Marviken och Ågesta ska försvinna och ta en stor del av den svenska atomhistorien med sig i graven.

Stockholms Fria