När falska löpsedlar blir sanningssägare

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Kristian Borg har läst duon
Guilty
Guiltys nya bok med fantasifulla löpsedlar.

Kultur
Bok

I tjugo år har duon
Guilty
Guilty, annars kända under
aliasen
Akay och Adams, satt upp falska löpsedlar på
stan i Expressens och Aftonbladets namn.
I nya boken
Löp.
Dekonstruerade löpsedlar 1997–2017 sammanfattas de gångna åren och det bjuds på många skratt, men förstås mer än så.

Tyngdpunkten ligger på gamla löp. Första boken Det kan inte vara sant kom redan 2002. De senaste tio åren har de inte varit lika frenetiska, och redan 2007 erkände de sig ha ”förlorat”: ”Vi håller inte samma kaliber som löpsedelsmakarna. Det går inte att slå dem i absurditet”, sa Adams i en intervju i boken
Playground
Sweden.

Så är greppet relevant i dag? Det kan man fråga sig. Kikki Danielsson har ersatts av Leif GW, Magnus Härenstam är död, Reinfeldt förlorade valet och gick till nya toppjobb. Löp blir snabbt daterade. I dag har dessutom alla
tabloidjunkies fått sin egen president.

Boken fungerar därför bäst som ett bokslut och en kul present för den som behöver en guide i konkret
mediebusting. Och det är inget dåligt betyg. Det enda jag saknar är ett förord där dessa moderna situationister själva berättar, men trogna sin graffitibakgrund talar de bara genom sitt medium.

Bäst är de mindre tidsbundna löpen. Med enkla absurditeter fångar de dramafabrikens värderingar och får en att gapskratta och haja till på samma gång: ”5-årig pojke levde livet. ’Jag älskar varje minut’” och ”4-årig pojke berättar: ’jag är så fruktansvärt lycklig’” är några personliga favoriter. För att inte tala om klassiker som ”Priser på 2 893 slavar som sålts senaste halvåret på Östermalm”. Eller ”Moderat 7-åring stoppade
skattepengar i sandlådan”. Eller...

Men verkligheten är ofta knäppare än dess förvridna spegelbild. Leif GW Persson hade totalt 211 förstasidor i Aftonbladet, Kvällsposten, Expressen och GT under en ettårsperiod (9/9-16–8/9-17), enligt Mediebruset. ”Leif
GW:s dotter sågar bokmässan”, löd ett av de senaste.

Visst är det fullt av personangrepp på Kikki Danielsson i boken (och på gatorna när det begav sig), men uthängningen sätter fingret på medielogiken och vänder frågan mot kvällstidningarna. Kikki får här ofrivilligt stå i mediekritikens tjänst genom sitt kändisskap. Kändislivet är ett tveeggat svärd: även kändisar måste få värna sina privatliv, samtidigt lever de på att synas och alltid tacka ja.

Kvällstidningarna frågar inte heller
innan de trycker sina löp och är medansvariga till dagens massiva larm av oväsentligheter och lögner.

Den nuvarande mediesituationen gynnar dessvärre dessa underhållningsfabriker. I
fejknyheternas tid blir den falska löpsedeln en sanningssägare.

Stockholms Fria