Foto: privat.

”Jag har totalt förändrat mitt förhållande till kroppen”

Publicerad:

I vårt samhälle syns tjocka personer mest i media när det vankas viktnedgång eller larmrapporter. Fördomarna och föreställningarna kring den tjocka kroppen är många. Det vill den kroppspositiva rörelsen ändra på. Efter ett gäng år och många tongivande röster märks små men tydliga framsteg. Jessica Johansson har träffat Karin ”Kajjan” Andersson.

Kultur


Rent konkret handlar det om att visa upp olika typer av kroppar för att öka representationen och nyansera våra flöden i sociala kanaler. Men också om den enskilda individens resa.
Tjocka människor bär inte sällan på ett förakt gentemot den egna kroppen efter att i många år ha fått höra att den är farlig och fel. Att neutralisera den kan bli ett sätt att vända skammen till kamp. För journalisten och kroppsaktivisten Karin ”Kajjan” Andersson har rörelsen varit livsförändrande.

– Jag bär på en historia av ätstörningar och psykisk ohälsa. Det var stort för mig när jag hittade kroppspositivismen på Instagram. Jag upptäckte att det fanns strategier och konkreta arbetssätt som alla kan använda för att jobba med sig själva, berättar Karin.

Efter att ha följt rörelsen i några år var Karin redo att testa själv. Hon började lägga upp bilder på sig själv och sin kropp på Instagram. Gärna bilder som gjorde henne obekväm.

– Det kändes viktigt att inte bara visa mig från min mest smickrande sida, eftersom jag verkligen ville utmana hur jag såg på mig själv. Det första som förvånade mig var att jorden inte gick under. Jag hade lärt mig att tjock är det absolut värsta du kan vara, så det var svårt att våga visa upp mina celluliter i början. Men det blev snabbt lättare.

Kroppspositiva rörelsen

Den kroppspositiva rörelsen handlar inte om att man måste börja älska sin kropp. Det är nog få som gör det. Snarare handlar den om att få ett neutralt förhållande till kroppen. Att uppskatta hur den bär en genom livet. Att inte förvägra sig själv att bada eller dansa eller gå barbent på somrarna, bara för att ens kropp inte ser ut som på de glossiga magasinens omslag.

– Genom att neutralt dokumentera sig själv och lägga upp bilderna i sociala medier påverkas blicken väldigt snabbt. Efter att ha lagt upp fem bilder på dina magbristningar kommer du inte längre att uppfatta dem som förskräckliga. Ögat, hjärnan och hjärtat har vant sig vid dem. Jag har totalt förändrat mitt förhållande till kroppen under de här åren. Det är lite som KBT inför publik. Att successivt utsätta sig för det man är rädd för tills det inte längre känns läskigt, säger Karin.

Allt är dock inte frid och fröjd. Går man in och läser kommentarsfälten på stora konton som till exempel Stina Wollters, ser man att det finns ett stort fettförakt. Vissa påstår till och med att den tjocka, som visar upp sig utan att skämmas, bidrar till att sprida ohälsosamma ideal.

– Folk blir provocerade förstås. Vi har lärt oss att tjocka personer inte ska synas om de inte samtidigt ber om ursäkt för sig själva, skäms eller berättar om allt de gör för att försöka förändra sig. Att bara synas och existera som tjock utan att prata om det – det kan sticka i någras ögon. Kroppspositivismen förespråkar dock inte någon kroppstyp alls, den visar bara upp och hävdar allas rätt att existera på precis samma villkor, säger Karin.

Behöver inte bli ”räddad”

Berättelserna om hur tjocka får oombedda kosttips och inte blir tagna på allvar hos läkaren är många. Den som är tjock – precis som undertecknad, kanske ska nämnas – vet garanterat hur man gör för att gå ner i vikt.

Det är oundvikligt i ett samhälle där den smala kroppen är norm. Karin säger:

– Vissa förutsätter att tjocka personer inte mår bra och inte vill se ut som de gör, men att de saknar tillräcklig kunskap för att förändra det. Men personen ifråga kanske varken vill eller behöver bli räddad för något, och kanske sitter inne på mer kunskap och kost än den smala som ”bara vill hjälpa till”.

Karin menar att rörelsen utkämpar två strider samtidigt. Den ena handlar om att stärka upp individen – det vill säga att jag stärker upp mig själv för att kunna överleva i ett samhälle som bestämmer att min kropp inte duger eller har lika mycket värde som andra typer av kroppar. Den andra delen av striden är strukturell och handlar om att förändra sättet vi ser på kroppar.

– Det går framåt. Ju fler vi blir och desto mer vi syns tvingar vi andra att bli delaktiga i normaliseringsprocessen. I dag kan man se folk som pratar om kroppspositivismen i morgonsofforna. Allt fler företag och tidningar lyfter fram att vi vill se en variation av kroppar – bättre representation. Just nu har det blivit inne på gott och ont – kommersialismen hoppar gärna på sådana här trender. Men i stort sett bidrar det faktum att tjocka får mer utrymme till att normaliseringen går snabbare, säger hon.

Jag ber Karin tipsa om sina bästa strategier, för den som själv vill börja jobba med en förändrad kroppssyn. Hon säger att steg ett är att börja följa människor som har koll och som har hållit på länge. Att lyssna på andras resonemang och se bilder på deras kroppar kommer göra att mycket händer inom en själv.

– Sedan måste inte alla dela bilder på sina kroppar i sociala medier. Det går lika bra att ta bilder för sin egen skull, så länge det inte är bilder där man försöker sträcka på halsen för att räta ut dubbelhakor eller höja kameran ovanför huvudet för att se smalare ut. Då försvinner hela syftet litegrann. Fly inte när någon tar en bild, släng de där gamla jeansen du inte kunnat ha på 20 år och be om hjälp med att hitta kläder i din storlek.

Kroppsaktivism

I dag består kroppsaktivismen främst av vuxna personer som har en skadad relation till sin kropp. Förutom en bredare representation i rörelsen menar Karin att nästa steg blir kommande generationer. Därför skriver hon på en bok om kroppspositivt föräldraskap.

– Vi ska absolut försöka laga varandra och släcka de bränder som redan tänts, men också hitta metoder för att göra rätt från början. Boken kommer vintern 2020 och handlar om hur vi tillsammans kan försöka bygga om strukturen helt och hållet, via barnen.